Saker som gör mig vansinnigt arg...

Har under några dagar varit en artikelserie i Corren om ett medelålders par i Kinda som inte vill jobba, detta trots att det inte föreligger några medicinska hinder.

På grund av sin övertygelse om att det de kallar samhällets statushierarkin är fel, väljer de enligt egen utsago hellre nackskott än går till Arbetsförmedlingen och söker jobb!
Nu har socialförvaltningen i Kinda satt stopp och minskar ner deras understöd.
Man har på olika sätt försökt få paret att söka sig någon form av inkomst, men utan resultat.

Sådant här gör mig vansinnigt arg!
OK om man inte vill jobba för att man tycker att samhällsstrukturen är felaktig. Men att samtidigt kräva att nämnda samhällsstruktur ska förse dem med underhåll?!
Det är något i den ekvationen jag inte får ihop...

Har inte paret gjort ett aktivt val här? Varför inte låta dem stå för det då?

Ett socialt skyddsnät i ett samhälle är, enligt min övertygelse, ett måste. Det får dock inte bli en permanent lösning annat än i få undantagsfall där individen på inga villkors vis kan bidra pga ålder, sjukdom etc.

Visst kan jag också tycka att livet ibland går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt för att kunna visa upp en flott fasad, men det väljer man väl faktiskt själv?
Steget från statusjakt till att på egen hand tjäna ihop till mat, kläder och tak över huvudet är väl ändå rätt stort?

Är fullt medveten om att dagens skyddsnät många gånger är väldigt grovmaskigt och att det finns olyckliga fall som trillar emellan, men i det här fallet tycker jag socialförvaltningen i Kinda tänker helt rätt.
Man kan och SKA inte frånta individen det yttersta ansvaret för sitt eget liv! Någonstans måste man lägga på individen att fatta aktiva beslut och stå för konsekvenserna av desamma!

Hejja Soc i Kinda!