Avslut

Idag har jag varit tillbaka på förlossningen och träffat de barnmorskor som hjälpte lilla A till världen.
Kände att jag dels ville få ansikten på dem (jag blundade mig igenom merparten av värkarbetet och krystningen gjorde jag med ryggen mot förlossningsrummet) och dessutom få gå igenom förloppet igen när jag nu hunnit reflektera och få det lite mer på avstånd.
Få avsluta.
Få insikter.
Förstå.
Sätta punkt och gå vidare.

Inser nu, med graviditeten och förlossningen i backspegeln, hur mycket energi min rädsla och oro tagit.
Hur mycket kraft som gått åt till att förbereda mig och oss på att sätta lilla A till världen.
Födelsen av vår nya familj.

Samtidigt har jag vunnit en seger.
Förlossningsrädslan är besegrad.

Insikten slog mig när jag gick hem från sjukhuset i vårsolen.
Jag är inte rädd längre!
Jag skulle kunna föda igen.

Vi har bestämt oss för att det inte ska bli fler barn men det är av andra skäl än min rädsla.
Den här resan är över.
Den som började med en stark skepsism och såsmåningom nyfikenhet över barn.
Tvivlet
Rädslan
Tankarna

Jag har vacklat fram och tillbaka medan Mannen hela tiden var övertygad om att han ville det här. Dock inte på min och vår bekostnad.
Jag är glad att jag vågade lita på honom.

Tillsammans har vi tagit oss hela vägen och nu finns hon här.
Lilla A.

Försiktigt positiv

I fredags när jag satt i bilen ringde AllraKärasteSyster.
Gravid!
Vecka åtta.
Jag höll på att köra av vägen i villervallan.
Tyvärr har hon lite blödningar, men vi hoppas båda att det inte ska betyda något.

När jag vaknar morgonen därpå orkade jag inte sväva i ovisshet längre.
Halvblind som en mullvad (ser i princip nada utan linser) greppar jag graviditetstestet och kilar ut på toa.
Pillar ut testet, läser på baksidan av förpackningen (i den mån det går - panikkissnödig) och försöker därefter få strålen att träffa stickan.
Trycker på skyddskapseln.
DÅ hittar jag ett helt A4-ark i asken med Om och Men och Kanske....

Två minuter senare visar sig ett tydligt plus i rutan...men har jag gjort rätt??
Tänk om det kom för mycket?
Tänk om jag vände upp och ner på testet?
Tog jag verkligen tiden rätt?

Skickar SMS till AllraKärasteSyster som ringer två minuter senare.
Tyvärr har hennes blödningar inte gett med sig.
Vi enas om att jag nog ska fixa ett test till...bara för att vara riktigt säker.

Precis när jag kommer ut från apoteket med det nya testet i handväskan piper telefonen.
Missfall!!
FAAAN!!!!! Jävla skit! Förbannat! Känns tomt.....

Väl hemma testar jag igen enligt konstens alla regler.
Även denna gång positivt.














Fast jag vet att jag har statistiken mot mig.
Ålder, var fjärde graviditet leder till missfall etc.

Vågar inte riktig tro.
Mår inte illa, lite småkymigt igår men idag ingenting.

Sprang en mil tidigare ikväll, var lite motigare än vanligt men spåret var ett jobbigare än det vanliga så det kan lika gärna vara det.
Mentalt ingen skillnad, Lite disträ, det är allt.

Borde det inte kännas ”mer”?

Försiktig positivt.

Ps: Ni som vet vem jag är IRL, var snälla att hålla detta hemligt ett tag till. Vill vänta med att sprida "nyheten" tills vi vet var det här tar vägen.

Hmm...

Fortfarande ingen mens!?
Den borde varit här för länge sedan.
Fast med tanke på att den strulade så in i fernaliskt förra gången så kanske det inte är så konstigt.

Fast borde det inte "kännas" om jag är gravid?
Tittar jag riktigt noga har nog kanske bysten vuxit lite, och sedan några dagar tillbaka verkar jag vara konstant hungrig, men det är allt.
Inget illamående.
Inget konstigt i övrigt, mer än att den helt enkelt inte dykt upp.

Gissa om tankarna far i huvudet just nu.

Har jag inte börjat blöda på söndag testar jag........

Barn, barn, barn

Världen kryllar just nu av barn, såväl verkliga som blivande.

Är med i en nätcommunity där de blå plussen just nu duggar tätt, tätt.
Finns till och med en separat diskussion kring ”status” på graviditeterna.

På jobbet verkar det bara vara barndiskussioner varenda fika och lunch.
Inskolningar
Dagisproblem
Barnuppfostran

Idag var det en kollega som hade sin minsta med på förmiddagen.

Kröp runt kring min stol hela mötet.

Kanske har min saknade biologiska klocka helt plötsligt hoppat igång för det känns lite tungt.
Förstår både kollegor och glada blivande mödrar, barnen är ju det som mycket av deras liv kretsar kring.

Problemet är bara att just nu känns det inte som att jag kommer undan "barninvasionen" någonstans.

Funderar på att inrätta en barnfri zon.

Tills dess föredrar jag att luncha med avdelningens få seniorer eller singlarna.
Då slipper jag iallafall höra det senaste om lilla Tottes potträning till köttbullarna.

Tidigt missfall?

Nu blir det intimt så ev känsliga läsare uppmanas att hoppa till nästa inlägg....


Något är seriöst skumt med min mens den här gången.
Till att börja med kom den en dag tidigare än normalt, därefter beter den sig mysko.

Blödde först nästan ingenting men fick istället skitont och krampkänsla.
Därefter verkade blödningen komma av sig...för att därefter dra igång men igen och nu verkar den inte fatta att den ska ge sig.
Har nu hållit på i fem dagar mot normalt tre och verkar inte ha någon som helst tanke om att sluta.
Mannen spekulerar i ett tidigt missfall, själv är jag bara less på eländet.

Vill bada.
Tur att vädret inte inbjuder till strandliv för i så fall skull jag inte vara go att tas med vid det här laget.

Barnfunderingar en sen kväll vid havet....

Mannens och mitt försök att utöka familjen verkar inte gå något vidare.
Ännu sålänge kommer mensen i princip på klockslaget varenda månad.

Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det.

På ena axeln sitter en liten katig jäkel och väser i örat.
”Vad var det jag sa...”

På den andra sitter en mer resonabel figur och dinglar med benen. Ikväll tänker jag välja att lyssna på min resonabla kompis....

Ok, jag är förhållandevis gammal (30 ++) och Mannen ännu äldre (40+++) men så vaddå, barnfrågan har aldrig tidigare känts aktuell.
Jag är inte typen som skaffar barn bara för att så ska vara, jag fattar ett aktivt beslut.
Det är först sedan Mannen och jag gift oss och hela historien med nätverksfamiljen lugnat ner sig som det känts som att det åtminstonde finns en sportslig att kunna ro iland det som en utökning av familjen innebär.

Har haft ett antal pojkvänner/sambos innan Mannen, men när det väl kommit till kritan har det aldrig varit aktuellt med barn (och med tanke på hur jobbigt det varit att få till nätverksfamiljen där EN av oss hade barn sedan tidigare är jag väldigt tacksam för att jag inte behöver ta hänsyn till den parametern i livet från min kant).

Antingen har jag pluggat, precis fått jobb (man måste ju hinna etablera sig på arbetsmarknaden också) eller också har pojkvännen ifråga inte triggat några barnfunderingar hos mig.
Jag har helt enkelt inte velat bilda familj med dem (vid något/några tillfällen kanske mer för att leva med pojkvännen ifråga redan VAR som att leva med ungar....)

Kanske (troligtvis verkar det som) har tåget redan gått och det fungerade aldrig för mig att kliva på.

Just nu verkar det dock som att varenda kvinna i min ålder går med gravidmage eller bär runt på en liten toddler.
Var man än går är det magar, ungar och barnvagnar – på stranden, campingen, stan...överallt.
Samtidigt vet jag inte hur jag ska reagera på insikten att vi inte får barn.
Lättnad?
Sorg?
Ilska?
Vad???

En sak vet jag dock.
Tar det sig inte ”på naturlig väg” kommer vi inte att dra igång någon utredning eller liknande.
Dels är jag själv inte tillräckligt ”barnhungrande” för att det ska kännas värt att exprimentera med mig själv (kropp, själ och känslor) men framförallt vill jag inte exprimentera med mitt och Mannens förhållande.

Skulle det inte gå ”ens den vägen” vill jag inte riskera att vårt förhållande tagit så mycket stryk på kuppen att även det går överstyr.
Vi har helt enkelt gått igenom alldeles för mycket på vår resa hit där vi står idag för att det ska vara värt det.

Hade jag och Mannen träffats tidigare hade vi nog fått barn tillsammans (jag vet ju att han kan sedan tidigare). Nu är det nog så att det helt enkelt är för sent för min del och det får jag väl lära mig att leva med.

Det bidde ingen....

Under ett besök på en av Vägverkets, visserligen trevliga men synnerligen slitstarka, toaletter någonstans utanför Helsingborg var det bara att konstatera.....

Det blir ingen julbebis.

Suck.

Trött och roliga veckan...

Just nu är jag så trött så jag knappast vet vad som är upp och ner.
Trodde det var ett skämt när klockan ringde i morse. När jag så småningom väl insåg att det tyvärr var sant, tog det trots det närmare en halvtimma innan jag, mer eller mindre medvetslös, släpade mig ur sängen.

Misstänker att det beror på att jag har "roliga veckan" eller vad man nu väljer att kalla eländet.
Kroppen har kommit igång med besked kan man säga. Jag blöder av bara skrutt....
Konstaterande nummer två är att jag inte kommer behöva nyttja det där graviditetstestet jag köpte "bara utifall att" den här månaden heller.

Fast å andra sidan, vad hade jag väntat mig?

För att det ska "bli nått" krävs att jag och Mannen tillbringar iallafall viss del av tiden på samma adress.
Dessutom krävs att man, när man väl gör det, inte är så förbaskat trött att man somnar redan INNAN huvudet nått kudden.

Får hoppas på nästa månad istället.....

Slogs av en tanke....

Som vanligt verkar jag leva livet baklänges.

Läste någonstans att gravida kvinnor helt plötsligt börjar "boa", dvs måla om, pyssla, dona och sortera hemma för att förbereda babyns ankomst.
När jag läser igenom mina inlägg här sedan någon gång i somras tycks jag ha boat i ett halvår.
Och jag är inte ens gravid.

Tycker synd om Mannen, som redan nu börjar blir allt mer svårövertalad när jag vill starta nya små "projekt", den dag jag eventuellt blir det

Nähä...det menar du inte!?

Idag fick jag äntligen tummen ur och ringde Mödravårdscentralen.
Till att börja med meddelade en glad röst att -”Vår telefonkö är för närvarande full, var god ring senare eller när vi har telefontid någon annan gång….”

På trettonde försöket kommer jag i alla fall igenom hela proceduren och får lämna mitt telefonnummer, bara för att de ska kunna ringa upp mig igen EN minut senare! Hann precis kicka igång privatnallen och springa tillbaka till telefonbåset. Ville inte riktigt att hela avdelningen skulle höra om våra kommande familjeplaner.

Mysan: ”Eh, jo hej. Det är så att jag har spiral och nu skulle jag vilja ha en tid för att få den avlägsnad…”
MVC: ”Jaha, vill du ha något annat preventivmedel istället?”
Mysan: ” Nää…”
MVC: ”Men...du vet att man kan bli gravid va?”
Mysan: ”Ehh…joo, men det är liksom det som är meningen……”

Ursäkta, men jag undrar vad som rörde sig i huvudet på damen som ringde upp mig!
Jag är 30++!
Visserligen börjar det bli några år sedan jag läste sexualkunskap men SÅ pass koll har jag ändå på den mänskliga fortplantningen!

Nytt år nya möjligheter

Så skriver vi då 2008 i kalendern.
Firade in det nya året med vänner till Mannen och, skulle det visa sig, min nya chef! ...otippat men blev väldigt kul.
Blev lite ställd när jag dagen innan nyår fick veta att festen vi skulle på var parmiddag med tre par - våra vänner, jag och Mannen samt min chef med sambo. Kändes först lite obekvämt, men snart hade iallafall jag ”lagt bort titlarna” och vi hade nog rätt kul båda två.

Gjorde fö en reflektion efter tolvslaget. Av oss tre par som var där var samtliga ”nätverksfamiljer” och bara ett av paren hade barn med varandra. Efter tolvslaget inträdde därför ett febrilt ringande och sms-ande för att lyckönska bio- och bonusungar. Själv var jag den enda som inte hade biobarn alls vare sig med Mannen eller någon annan...

Kvällen till ära införskaffade Mannen en dansmatta. Skitkul men lite knäckande när en musiknörd som jag bara känner igen EN av 30 låtar! Tecken på åldrande månne?
Upptäckte att det finns en Workout-funktion på spelet som jag nog ska testa vid tillfälle. Förhoppningsvis roligare än yogaDVD:n jag köpte för något år sedan och som jag aldrig riktigt blivit överens med. Kanske mest för att jag aldrig kommit över känslan av att jag är smidig som en flodhäst...

Under jul och nyårshelgen fattades även ett beslut av lite större karaktär. Denna vecka ska jag ringa MVC och beställa tid för ett smärre ingrepp;-)
Får se vad det kan resultera i.
Kanske kommer detta år att bli ett av de mer omvälvande i tillvaron?
Skrämmande och pirrigt.

Jag är väl egentligen inte helt till 110% klar med vad jag vill egentligen, men frågan är om jag någonsin kommer att komma dit.
Risken är att det då är för sent. Det kanske det redan är? Kanske har förutsättningarna aldrig funnits?

Den som lever får se......

Försprång på livet

Slogs i helgen av en insikt – jag lever mitt liv ”i förväg”. Finns det någonstans en plan för i vilken ordning man ska skaffa sig sina erfarenheter har jag spräckt den Big Time.

Läser just nu boken Att bli mamma.

Mycket intressant.
Tyvärr ger det mig väl ännu fler frågetecken men samtidigt ett visst lugn.
Skulle vi fatta beslutet att bli föräldrar skulle jag nog klara av det.
Lite sunt bondförnuft och tålamod så borde jag fixa det. Detta trots att min kära mor någon gång för flera år sedan när ev barnfråga kom på tal utbrast – Hur skulle du klara det? Du som knappt kan ta hand om en katt?!

Yes – tack för det. Jag älskar ”vänner” som stärker mitt självförtroende..

Boken: under en graviditet kommer du ifrågasätta dina relationer mm....
Hrmm…har jag gjort varje dag ända sedan livet ”krisade” vid 30 och jag insåg att det inte gick att springa från det längre.

Stanna upp, vänd om och ta tjuren vid hornen.

Så här i efterhand inser jag att det var det bästa jag gjort. Förjävla jobbigt (ursäkta språket) men nödvändigt. Framförallt för att bespara både min närmaste omgivning och ev kommande generation sviterna av innehållet i ryggsäcken. Ditstoppat av mig själv eller tidigare generationers nedärvda ”synder”
De flesta energitjuvarna som tidigare åt upp mig psykiskt lyckas jag nu hålla på avstånd. Dessutom vågade jag satsa på relationen till min man. Och gör det varje dag…….

En del skulle nog hävda att jag tänker FÖR mycket, men tänka är ett medvetet val.
Dessutom har jag 30 års icketänkande att ta igen.

Tonårsfasen
När Mannen och jag träffades visade det sig att han hade barn. Tonåringar.
Blev därför Extra_Vuxen_i_Familjen (underbart ord! Tack Tessa!) i en nätverksfamilj mitt i värsta hormonruscherna med två tonåringar vars syn på tillvaron var att allt som Mamma gjorde var bra, allt vi gjorde var förjävligt. Att ge sig in i den tillvaron var ingen söndagspromenad i parken, jag lovar!

Det gav mig dock en del insikter både om mig själv och tillvaron. Framförallt om hur jag agerar i trängda lägen. Tyvärr också insikten om att ”ryggmärgsreaktionerna” sitter hårdare präglade av mina tidigare familjeerfarenheter än jag tycker om.
Kan jag hantera det här mot ett ev eget barn?

Gav även en del fördelar. Har nu varit med om delar av tonårsresan och förhoppningsvis skulle den vara lättare med en ”ailien” boende under taket som man ändå har en biologisk koppling till. Dessutom skulle det inte finnas någon tredje part som undergräver situationen.

Treårstrotsen MÅSTE vara lättare att hantera efter att både vi och förhållandet ”överlevt” två tonåringar och sviterna av Mannens skilsmässa – eller?

Bli gamla tillsammans - När vi blir gamla ska vi resa….
Känns kommentaren igen? Har hört den allt för många gånger. Livet är på något sätt något som händer "sedan".....

Jag och Mannen reser NU. Någonstans tror jag att vi redan från början insåg att det är här och nu livet händer. Som Mannen sa när vi köpte husbilen – Vem vet om vi ens lever om 15 år (vilket var den ursprungliga planen för införskaffandet)
Så sant!

Skulle vi skaffa barn kan vi inte vänta med att göra saker till dess det flyttat ut. Då är vi för gamla! Eventuell tid med Mannen när den dagen kommer är REN bonus och något jag ber högre makter om, inget jag kan räkna med (i den mån man nu någonsin räknar med det).

Ska vi skaffa barn måste vi därför kunna fortsätta leva även som par och vuxna. Och det i sin tur kanske inte behöver vara fel? Livet måste väl ändå gå ut på något mer än reproduktion och barn i andra kulturer klarar ju av att ”hänga med” i betydligt större utsträckning än vi tror dem om i Sverige. Det kan väl inte vara alltigenom fel sålänge man är lyhörd för vad både barnet och vi föräldrar orkar med?

Inser att det ALLTID kommer att finnas sypunkter på hur Mannen och jag lever, vare sig vi väljer att försöka få barn eller inte. Fast det spelar ju egentligen inte någon roll?

...och alldeles för lite tid...

Alltså nu behöver jag snart vara ledig.

Skulle vilja ha en hel dag OSTÖRD med Mannen för att hinna tala till punkt.
Så snart vi börjar närma oss "pudelns kärna" är det dags att gå upp, stressa iväg till något tåg - möte - aktivitet, någon planka som bara MÅSTE målas för att det äntligen ser ut att hålla upp något mer än en halvtimma etc, etc...
När vi sedan ses nästa gång tar det en stund innan det är läge igen.
Jag menar, diskutera vår framtida familjekonstellation och vad vi vill med tillvaron är inget man gör på väg till stationen! Iallafall inte jag.

Dessutom har jag hittat ett intressant jobb att söka. Är väl inte drömjobbet med stort D, men det skulle ge en hel del positiva konsekvenser på flera plan.

Det var ju bara det att jag har ett antal aktiviteter jag känner att jag skulle vilja fullfölja här först. Känner mig som en förrädare bara genom att börja söka. Samtidigt - hur många bryr sig om det jag gör idag? Känns inte som de är allt för många - så VARFÖR har jag dåligt samvete?

Förföljd del...

På temat "försöker någon säga mig något?" kommer här kapitel fyrahundraåttioelva i ordningen.

Var igår på den lilla byns bibliotek då jag såg på nätet att boken "Att växa som vuxen", som jag på olika sätt försökt få tag i, faktiskt fanns inne!

På lunchen traskade jag därför glatt iväg för att låna den. In bland hyllorna...leta, leta, leta - där var den!

När jag plockar ner den ur hyllan faller min blick på en bokrygg på hyllan nedanför.
Att bli mamma ...

Skummar kapitelindelningen och får merparten av mina funderingar uppradade framför näsan!
Just nu vill jag inte veta i vilken månad barnet får tänder och hur man bäst nattar det, det får eventuellt bli en senare fråga. Jag vill veta vad som händer i kropp, själ och tanke!

Kom därför från bibblan med ett nyinskaffat lånekort och TVÅ böcker. Fick dessutom ett stort glatt leende från bibliotekarien när hon såg vad jag lånade.
Jaha, då var man väl den fikarastens "snackis". På såna här småorter känner alla apan och apan känner ingen.
Skit samma, det bjuder jag på.

I kväll kryper jag upp i soffhörnet med en stor mugg the och läser.

Tillbaka i "båset"

..på jobbet.

Har svårt med energin just nu.
En del att göra men ingen gnista.

Mycket snurrar i huvudet och det tar det mesta av min kraft.

Kommer bli en höst av beslut.
Stora och livsavgörande men de måste fattas och tiden rinner iväg. Problemet är bara att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja nysta i tankegångarna.

Ibland känns det som den tiden när någon annan pekade ut riktningen och jag sprang var enklare. Någon annan fattade besluten - uttalat eller outtalat, och jag agerade.
Men jag vill inte ha den tiden tillbaka.

Någonsin.

Vill välja mitt liv.

Jag är förföljd

Var jag än går just nu...

gravidmagar
barnvagnar
söta barntillbehör

...men framförallt urcharmiga bäbisar.

Senast var imorse på tåget på väg till jobbet.
Mitt emot mig satt lilla O - en ursöt kille på nio månader.

Trots att han enligt sin mor egentligen borde sovit förmiddagslur för länge sedan, var han INTE intresserad av vare sig napp eller vagn. Fanns alldeles för mycket intressant att titta på - folk, små bjäbbiga hundar, leksakerna och skogen som svischade förbi utanför fönstret.

Sova? Nä,nä...

När det var dags för mig att stiga av sa han hej med ett stort soligt leende och i nederkäken lyste två små risgrynständer.

Hmm. Lilla O, försöker du säga mig något?

Dagens garv - hantverkare

Hantverkare K och T jobbar på altanen med att byta panel.
Hantverkare T står tre meter upp på byggnadsställning med hantverkare K som hantlangare under.

- Döö T, om du tappar en planka....skrik inte SE UPP!!!

Garvade hela vägen ut till bilen.

Långlunch med kompisen A idag. Helt underbart att jag har förmånen att ha sådana vänner omkring mig som jag kan stöta och blöta stort och smått med.
Tack någon! (vem det nu är man ska vara tacksam mot)

Blev, förutom en uppdatering av läget, en del barnprat utifrån mina funderingar.

- Vad "får man ut" av att ha barn?

Helpuckad fråga så här tagen ur sitt sammanhang, men iallafall...

A tittar på mig och funderar en halv minut.
Berättar sedan om ett helt underbart sms hon fått från sin 18-åring. ..skrivet direkt ut hjärtat.
Höll på att förstöra min mascara för resten av dagen.

På vägen till bilen passerade jag en av stans friluftsbutiker.
I fönstret låg en hel uppsättning friluftsplagg för småknoddar. Flådigt märke och säkert svindyra. Men hur som...man kan kanske fortsätta leva som människa även som mamma??

Mera barnfunderingar

Att jobba hemma på semestern är bra. Man får tid att tänka.

Funderar mycket över frågan kring barn eller inte. Har bland annat lagt ut ett av mina inlägg härifrån på Livshandbokens forum
Naturligtvis söker jag inga självklara svar för de finns troligtvis inte. Bara andras tankar kring frågan. Men funderingarna verkar väcka en del intresse när de kommer ut i ljuset.

Beslutet är och kommer alltid att vara upp till mig och min man. Jag vill bara att det ska fattas på rätt grunder. För både mitt, min mans och det eventuella barnets skull.

Samlar plus och minus, för och emot.

Åt idag lunch med en kompis. Hon berättade mycket om sina döttrar som nu flyttat hemmifrån.
Dock verkade hon inte sakna själva mamma-rollen särskilt mycket. Döttrarna är vuxna och det som inte "gått in" nu är bara att lämna därhän.

Det hon saknade var kvällarna med långa samtal över en kopp the. Sådant hamnar på plus-sidan.

Önskar jag själv haft en sådan mamma.
Min mamma var just - mamma. Har aldrig lärt känna henne särskilt väl som människan bakom mammarollen. Idag är kontakten oss emellan komplicerad.
Rollerna har ändrats och vi har inte kunnat hitta några nya som fungerar.

Kanske är det därför jag tvekar? Jag har inte så mycket annat att jämföra med och vill för allt i världen inte förlora mig själv till att "bara" vara mamma. Jag är så mycket mer än så.

Vill inte tappa bort mig själv igen.

Googlat

Ägnade kvällen igår åt lite Googling kring barntankar.
Hittade in alles tre diskusionstrådar på ämnet "Vill inte ha barn".

Antalet sidor på ämnet VILL ha barn var desto fler.

Är jag det bara mig det här valet inte är självklart för?

Letar vidare...

Dags att ta nästa steg?

För närvarande är det mycket som far i huvudet. En tanke verkar ge näring åt nästa tanke som triggar igång känslorna tills tillvaron blir en enda emotionell och tankemässig karusell som nästan gör mig åksjuk. Mycket är ovisst, både på jobb och privatfront och det börjar bli dags att ta nästa steg på båda planen. Men vilka är de stegen?

Jobbet är ju som det är i dagsläget – en oerhörd energislukare som just nu fullkomligt tar all energi. Jag somnar som en död på kvällarna och sover tungt. Tack och lov har jag inga sömnproblem, snarare tvärt om. Verkar inte få nog och är nästan medvetslös när klockan ringer. Flyktbeteende? Vet inte. Lutar nog mer åt att jag känner mig trygg hemma och kroppen därför kopplar ifrån fullständigt.

På det privata planet då?
Vi gifte oss som sagt i september och allt är på det planet bättre än jag trodde var möjligt. Ändå känns det som att frågan ligger i luften – vad händer nu då?
Det naturliga nästa steget efter giftermål brukar vara barn.
Jag vet att min man gärna skulle vilja ha ett barn till. Frågan är, vill jag?

Har aldrig tillhört typen som varit särskilt intresserad av småbarn. Har småsyskon själv och visst, de var väl kul, men den där riktiga barnlängtan har aldrig infunnit sig, vare sig på grund av dem eller på grund av andra småbarn i min omgivning.

Samtidigt är jag inte heller helt övertygad om att jag INTE vill ha barn. Har väntat på att den berömda biologiska klockan ska ge sig till känna och på så sätt tala om att det är dags.
Min tycks dock ha levererats utan batterier eller också vet jag inte vad jag ska lyssna efter.

Är både imponerad, och lite avundsjuk på dem som ”längta barn–frågan” är så självklar för. Själv känner jag mig bara förvirrad.

Om man ”ska” ha barn, borde man inte längta då, innan man försöker skaffa dem?
Precis som man som man söker och längtar efter ”Den stora kärleken”?

Om jag inte längtar, är det ändå rätt att försöka ?
Jag har ju ett val, det har inte barnet – det tvingas dras med mig tills den blir myndig och kan stå på egna ben.

Trodde ju inte det skulle kännas något speciellt att gifta sig, men den känslan jag hade på kvällen till vår bröllopsdag kan väl närmast liknas vid euforisk och lyckokänslan lever kvar fortfarande. Tänk om det är samma sak med barn, bara det att jag inte fattat det förrän det är för sent?

Dessutom är inte barn något man bara ”skaffar”.
Tänk om vi kommer överens om att försöka och sedan visar det sig att tjugo år av p-piller och hormonspiral varit förgäves och jag inte KAN få barn? Min man kan ju uppenbarligen eftersom han har en kull sedan förut, men det garanterar ju inte att det fungerar med mig.

Tänk om….
Jag lär återkomma till ämnet.