Veckans läxa?

Förra veckans projekt var trädgården.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.

När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.

När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.

När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!

Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?

Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Natten till igår blev en ung kvinna överfallen och mördad i vårt bostadsområde.
Polisen betecknar det som rånmord.
En ung kvinna befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt och lever därför inte längre.

Idag när jag var ute och gick med lilla A stötte jag på en reporter från lokaltidningen som ville ha de boendes reaktioner på det skedda.
Ett kvarter längre bort cirklade en reportagebil från TV, troligtvis i samma ärende.
Jag tackade nej och gick därifrån med känslan av gamar som cirklar kring ett byte.

Ursäkta, men vad ger ett sådant reportage?
Finns det någon som inte tycker det som skett är fruktansvärt och totalt meningslöst?
Att bara för att någon råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt finns det nu barn som förgäves väntar på att mamma ska komma hem, en man som aldrig mer får krama om sin fru, vänner vars bästa kompis bara är borta?
Finns det någon som inte hoppas att den som är orsaken till detta meningslösa åtminstonde är rejält från sina sinnens fulla bruk så det kan finnas någon form av förklaring till det som skett?Vari ligger nyhetsvärdet?

Kanske gick den här tjejen, precis som jag gör nu, för något eller några år sedan och rullade barnvagn kring våra kvarter?
Kanske njöt även hon av syren, hägg och oxel i full blom och en snusande baby i vagnen?
Kanske var det henne jag såg i Konsumkön i förra veckan eller i väntrummet på BVC?
Och nu är hon bara borta.

Den insikt det här ger mig är hur oerhört sårbar tillvaron ändå är.
Hur snabbt förutsättningarna ändras.
Hur viktigt det är att fånga livet här och nu, för vi vet aldrig om vi har en morgondag.
Att aldrig skiljas från dem vi älskar som ovänner och alltid tala om för varandra hur viktig en annan människa är.
Hur värdefull.
Imorgon kanske du inte har chansen.

Det skulle jag vilja ha sagt.
Men jag tror inte det var en sådan tanke reportern var ute efter.

28 april - Mannen tillbaks till jobbet – vad gör jag nu?

Imorgon är Mannens pappadagar slut och han börjar jobba igen.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?

Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.

Vem är jag nu?

Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.

Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.

Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.

20 april - Smycke

Jag skulle vilja göra ett halssmycke.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.

Jag själv
Mannen
Lilla A

och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken

Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.

Ibland förändras tillvaron väl fort...

I morse skjutsade jag Mannen till tåget som vanligt.
Idag när han kom hem hade delar av det som tidigare var "känt" i framtiden förändrats.
Ett möte fick ett helt annat resultat än väntat.

Firman står inför neddragningar och förändringar.
Igår stod det klart att Mannens delar påverkas.
Vad som händer nu vet vi inte, inte heller hur snart det sker.

Kan bara hålla tummarna för att det som sker, sker till det bättre.

Nattfunderingar

Igår kom det väntade svaret från min mor på nyheten att vi väntar barn. Denna gång faktiskt i mailform (alternativet har annars varit rekommenderat brev men hon har väl kanske äntligen insett att min man inte konfiskerar min post)

Förvånansvärt sansat och med reducerad del FörorättadMartyrMamma.
Naturligtvis är det fortfarande mitt fel att hela familjen mår dåligt, relationerna inte fungerar osv.
Men ändå, för att vara henne, nyanserat.

En kopp kaffe aldeles för sent i gårkväll kombinerat med brevet gjorde det svårt att sova i natt.
Medan snön och regnet föll utanför låg jag och funderade.
Och plötsligt börjar bitarna falla på plats!
Jag ser mönster jag förut sett men inte riktigt kunnat förklara, samband och inbördes relationer.

Kanske beror det på att jag numera befinner mig i en arbetsmiljö med idel ingenjörer.
Här tänker alla i flödesdiagram, konsekevensanalyser och struktur. Jag börjar göra det samma.
Helt plötsligt ser jag vad det för typ av relation hon vill ha.
Samtidigt inser jag också jag inte vill ha den och varför.
Den typen av relation ger mig inget utrymme att vara jag. Den är redan utstakad.
Insikten ger mig mer kraft att stå för mitt val för jag inser ännu tydligare varför jag måste driva igenom det. Mod att fatta tydligare beslut.

Just nu rullar livet på jobbet på i för högt tempo men så snart jag får en stund över i helgen lär jag återkomma i ämnet.
Trots att jag inte sovit många timmar inatt känns det ändå bra. Förståelsen känns som en befrielse, samtidigt som jag inser att det svar hon får inte är vad hon vill höra.

På bettet....

Den nya gadden blev faktiskt billigare än befarat, något som firades med lite lunchsushi från favoritstället.

På väg tillbaka till jobbet började dock bilen krångla.
Uppenbarligen gillade den inte behandlingen i lördags.
Den står nu i garaget hemma i väntan på servicetid.

Summan av onödiga utgifter och livets små förtretligheter tycks vara konstant.

Försiktigt positiv

I fredags när jag satt i bilen ringde AllraKärasteSyster.
Gravid!
Vecka åtta.
Jag höll på att köra av vägen i villervallan.
Tyvärr har hon lite blödningar, men vi hoppas båda att det inte ska betyda något.

När jag vaknar morgonen därpå orkade jag inte sväva i ovisshet längre.
Halvblind som en mullvad (ser i princip nada utan linser) greppar jag graviditetstestet och kilar ut på toa.
Pillar ut testet, läser på baksidan av förpackningen (i den mån det går - panikkissnödig) och försöker därefter få strålen att träffa stickan.
Trycker på skyddskapseln.
DÅ hittar jag ett helt A4-ark i asken med Om och Men och Kanske....

Två minuter senare visar sig ett tydligt plus i rutan...men har jag gjort rätt??
Tänk om det kom för mycket?
Tänk om jag vände upp och ner på testet?
Tog jag verkligen tiden rätt?

Skickar SMS till AllraKärasteSyster som ringer två minuter senare.
Tyvärr har hennes blödningar inte gett med sig.
Vi enas om att jag nog ska fixa ett test till...bara för att vara riktigt säker.

Precis när jag kommer ut från apoteket med det nya testet i handväskan piper telefonen.
Missfall!!
FAAAN!!!!! Jävla skit! Förbannat! Känns tomt.....

Väl hemma testar jag igen enligt konstens alla regler.
Även denna gång positivt.














Fast jag vet att jag har statistiken mot mig.
Ålder, var fjärde graviditet leder till missfall etc.

Vågar inte riktig tro.
Mår inte illa, lite småkymigt igår men idag ingenting.

Sprang en mil tidigare ikväll, var lite motigare än vanligt men spåret var ett jobbigare än det vanliga så det kan lika gärna vara det.
Mentalt ingen skillnad, Lite disträ, det är allt.

Borde det inte kännas ”mer”?

Försiktig positivt.

Ps: Ni som vet vem jag är IRL, var snälla att hålla detta hemligt ett tag till. Vill vänta med att sprida "nyheten" tills vi vet var det här tar vägen.

Saker man KAN göra,

..eller Flytten From Hell

Saker man kan göra när man ska flytta….

• Göra upp om en flytthelg med sin syster som ska ha lägenheten härnäst.
  
• Eftersom det är mammas lägenhet och man inte anser sig behöva några saker med till nästa lägenhet (mer än sin dator och kläder) med en dåres envishet hävda att man inte behöver packa något.
  
• På klar fråga hävda att man TROTS detta packat men behöver några fler lådor (Vi har ordnat tre banankartonger men de kommer på söndag…ehhh vi BÖRJAR flytta fredag!)
  
• När flytthjälp anländer (syster, rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman) trots allt inte ha packat en pinal. Istället sitter man framför datorn och knappar samt dricker öl.
  
• Skita i att hälsa (kommunikation och hyfs är överskattat)
  
• När flytthjälpen blir fly förbannad för att inget är gjort (trots att man sagt annat) bli asförbannad och skälla ut sin syster för att hon släpat med så otrevlig bärhjälp.
  
• Strunta i att ordna packmaterial….eller strunta och strunta – Vi har två rullar hushållspapper! (Till en tvåa med kokvrå!)
  
• Låta syster, Rockpojken samt sin flickvän packa alla mammas saker under kvällen.
  Själv är man trött, vilket man låter alla veta.
  
• Strunta i att ordna mat till flytthjälpen…vaddå frukost? (dock anade flytthjälpen denna brist och hade försett sig med egen medhavd)
  
• På lördag morgon inte ställa någon väckarklocka utan vänta tills alla andra (syster, Rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman) redan packat, burit och släpat i nästan två timmar innan man visar nyllet. Naturligtvis utan att säga hej…kommunikation är fortfarande överskattat.
  
• Efter mycket muttrande omständligt packa ner sina kläder och dator i några kartonger och kassar.
  Det man inte vill ha lämnas kvar i garderoben (tills ElakaStyvMamman skickar med det ändå - jävla kärring!)
  
• Gruffa på syster för att hon, trots att det varit överenskommet sedan ett år tillbaka, "slänger ut" en ur lägenheten.
  
• Släpa ut SINA saker (kläder+dator+minimalt med bohag) på gården. Resten får någon annan lösa.
  
• För att ytterligare understryka det faktum att man skiter i flytten (någon kan ju gud förbjude få för sig att jag tänker hjälpa till) klä upp sig till tänderna i vit skjorta och hela gå-bort-Stureplanskittet…
  
• I väntan på att ytterligare flytthjälp (läs körhjälp) anländer, stå och hänga i dörren och se på medan resten (syster, Rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman) gör en sanering modell Anticimex av lägenheten, vilken innehåller dammråttor i storleken perserkattungar 8 veckor, samt toalett och kyl med äckelfaktor 9,8 på en tiogradig skala…..
  
• Konsekvent totalignorera den otrevliga flytthjälpen.
  
• Dra därifrån…..(naturligtvis utan att säga hej) och låta syster, Rockpojken, Mannen och ElakaStyvMamman flytta resten av mammas saker som man använt under ett år. Hur systers saker kommer in i lägenheten skiter man ÄNNU mer i..det får väl den otrevliga flytthjälpen ordna.

Man KAN göra så…men man blir inte populär.

Det värsta är att ovanstående var just vad vi genomgick i helgen. Jag ljuger inte en stavelse och ja, jag är asförbannad.

Just nu hoppas jag att jag slipper se ”någon” på väldigt väldigt länge…och hur ”någon” löser sin egen flytt rör mig inte i ryggen!

Barn, barn, barn

Världen kryllar just nu av barn, såväl verkliga som blivande.

Är med i en nätcommunity där de blå plussen just nu duggar tätt, tätt.
Finns till och med en separat diskussion kring ”status” på graviditeterna.

På jobbet verkar det bara vara barndiskussioner varenda fika och lunch.
Inskolningar
Dagisproblem
Barnuppfostran

Idag var det en kollega som hade sin minsta med på förmiddagen.

Kröp runt kring min stol hela mötet.

Kanske har min saknade biologiska klocka helt plötsligt hoppat igång för det känns lite tungt.
Förstår både kollegor och glada blivande mödrar, barnen är ju det som mycket av deras liv kretsar kring.

Problemet är bara att just nu känns det inte som att jag kommer undan "barninvasionen" någonstans.

Funderar på att inrätta en barnfri zon.

Tills dess föredrar jag att luncha med avdelningens få seniorer eller singlarna.
Då slipper jag iallafall höra det senaste om lilla Tottes potträning till köttbullarna.

40-kris

Jag har blivit en riktig träningsfåne, något jag aldrig trodde skulle inträffa.
Kör nästan ett pass per dag och mår toppen!
Betydligt piggare och gladare.
Sen gör det inte ont att bli lite fastare i kroppen.
Hoppas jag ska lyckas hålla igång även när höstmörkret börjar krypa närmre inpå knutarna.

De senaste veckorna har jag dock genomgått (?) en smärre kris.
Jag har blivit en 40:a!
Och nu pratar vi INTE ålder.

Har så länge jag kan minnas kämpat för att gå upp i vikt och få lite form.
Sist jag köpte kläder höll jag därför på att få en chock.
Blus i storlek 38 går inte att knäppa, byxor i 38 lika illa!
Jag drar numer storlek 40 (i vinterjoggingbrallor vilka inhandlades igår tom 42!!)

Känslan är kluven.
Har ju faktiskt inte mig veterligen någonsin mått så bra som nu, och det finns inget överflödigt fett på mig.
Men storlek 40!?

Måste vara det att jag slutat med preventivmedel som är boven...

Frustrerad

Blir ingen kajak i helgen.
Mannen har fortfarande ont i en axel.

När vi gick Kungsleden för några år sedan konstaterade han att han MÅSTE börja träna.
När vi sedan kom hem hände..... ingenting!

Jag har tjatat, bönat , bett att han ska komma igång.
Det händer.....ingenting.
Han tar bara på sig "offerkoftan" och fräser något om att "Du får väl satsa på något yngre då..."
Kreativt? NOT!!!!

Jävla pappskalle, jag vill ju inte HA någon annan! FATTA!!!
Frustrerad!
Inte gör det saken bättre att han numera ALLTID är trött...

Får nog börja planera för att göra mer av friluftsliv på egen hand.
Problemet är bara att jag vill att vi ska göra det tillsammans.
Blir hundra gånger roligare då.

Men han verkar ju inte tillräckligt motiverad för att verkligen göra något åt det så jag har väl tyvärr inget val?

Frustrerad!!

Midnatt vid ett hav

Sen kväll.

Tassar ner till havet, det är nästan midnatt.
Fortfarande ljummet i sanden.
Mörkt.

Mannen får sitta på stranden med pannlampa.
Min egen fyr i mörkret.

Vadar ut.
Flyter.

Ovanför bara måne, mörker och stjärnor.

Stjärnfall.

Låt mig få fortsätta vara lycklig!

Campinggrannar

Campingliv på campingplats är en intressant företeelse om man tycker om att spana på folk.

Ikväll står vi på en camping på den lilla orten Lobbe. Orten som sådan ger ordet sovande en helt ny innebörd.
Femtontalet hus i klunga varav tre är hotell eller pensionat. Tre någon form av resturang.
”The place” verkar vara en pizzeria modell stort cementhus i grälla färger med det smått ekivoka namnet Octobussy (Över loggan slingrar dock en gigantisk bläckfisk varför placet ser ut att heta Octopussy....) I övrigt händer inte mycket.

Husbilen brevid oss innehas av en tysk farbror med ett utseende liknande en överviktig Ernest Hemmingway. Med mustach men utan fisketröja.
Husbil till trots verkar han och hans fru vara sk långliggare.
Förtält, parabolantenn (väl förankrad) och hela köret.
Inget man packar ihop på tio minuter för att dra vidare. Snarare max en gång i veckan.
Hans fru, en liten nätt sak men gällt skratt, hälsade glatt på oss när vi anlände.
Till sällskapet hör även trulig grabb i elvaårsåldern. Troligtvis barnbarn.
Just nu spelar de kort i förtältet. Ernest verkar vara en tävlingstyp. Vrålar så det hörs över hela campingen...

Mitt över ”gatan” bor en annan kul filur.
Husvagn modell sent åttiotal (lätt algangripen)
Förtältet pryds av stor flagga med en ölsejdel samt tre mindre flaggor med ordet Prosit tryckt tvärs över.
Mannen, en mager typ i femtioårsåldern, glider runt i Pilotbrillor, svart keps och VCT-overall.
Hinkar öl (tillsammans med granne i husvagn brevid) när han inte kremerar hamburgare på stor överdimensionerad hemsvetsad grill....

Själv har jag första parkett i form av förarhytten på LillaHusetPåHjulen som kvällstid får fungera som ”inglasad altan”.

Nu brakar dock åskan igång, så det är bäst att stänga ner burken för ett tag. Svalorna flyger mellan husvagnarna som hysteriska kamikazepiloter...inger inget direkt hopp om några soliga utsikter för morgondagen. Återkommer därför troligtvis med mer spaning vid annat tillfälle.

Träningslycka

Jo, man kunde visst bli lycklig av att träna.
Iallafall när joggingrundan ser ut så här.

Tur jag inte är Hallänning.
Jag skulle riskera att bli träningsberoende.

Plats: Haverdals naturreservat, Närheten av Tylösand

Midsommar

…blev en oerhört social, trevlig och lugn historia.

Många garv (jag är USEL på kubb), god mat, härliga vänner, en mysig extended family och bara vara.

Jag är lyckligt lottad.

Ja se pengar....

I vår tidning finns vissa dagar en liten spalt dit läsarna kan skicka frågor i familjejuridiska spörsmål.
Ibland är de riktigt intressanta.
Ibland gör de mig bara förbannad.

I går inträffade det sistnämnda.
En mycket indignerad kvinna hade, å sin mans vägnar (!), skickat in en fråga som löd ungefär så här:

”Min svärmor och svärfar har alltid hållit så hårt i sina pengar, levt sparsamt, på gränsen till snålt. Vi försökte bland annat låna pengar av dem när vi skulle köpa vårt hus men fick nobben…nu har svärmor dött och helt plötsligt börjar svärfar unna sig både ny bil, nya möbler och resor…dessutom tror vi att han har träffat någon han reser med…är väl kul för honom men har han verkligen rätt att sätta sprätt på min mans arv efter sin mor??”

Sådant här gör mig alltså topp tunnor ilsk.
I mina ögon formligen skriker hela kvinnans inlägg girighet.

Svärfar har troligtvis ett helt liv arbetat för brödfödan.
Nu har hans fru gått bort och kanske har han någonstans insett att livet inte pågår för alltid,
att tiden för att uppleva de drömmar han eventuellt har kvar inte är oändlig.
Han börjar därför sätta sprätt på kosingen.
Men se då surar släkten ihop.
De anser nämligen att HANS pengar (jo för den avlidna fruns tillgångar är hans genom giftorätt) inte tillhör honom utan DEM!?

Vad är det som får vuxna människor att tro att det är äldre släktingars förbannade plikt att lämna efter sig ett stort fett arv?
Är det inte en vuxen människas eget ansvar att se till att livet går runt ekonomiskt?
Får man inte anse att förälderns försörjningsplikt upphört när barnen (som i det här fallet får man förmoda) passerat kanske både 30 och 40+?

Till kvinnan ovan skulle jag vilja säga:
VAD är det som ger dig rätten att anse att din svärfar ska försörja er framtid?
Är det inte dags att ni tar ansvar för er egen tillvaro?
Låt svärfar få ha lite kul för sina surt införtjänade pengar och gläds åt att han troligtvis får dö rik på några fler minnen än om allt skulle fortsatt vara sparat i madrassen.

På något sätt känns det som kvinnan redan mentalt tecknat in pengarna och nu ser sig blåst på konfekten.
Inser att det är en jäkla tur att jag aldrig kom på tanken att satsa på en karriär som familjerättsjurist.
Människor som damen ovan skulle jag nog ha skickat ut genom dörren med huvudet före. Tyvärr troligtvis utan att öppna den först…..

Och jo, i det här fallet lever jag faktiskt som jag lär. I både ord och handling.

Extended Family

De begrepp som finns på ”min” familjetyp är många.
Nätverksfamilj
Pytt-i-panna-familj
Pusselfamilj....
Vad man än väljer att kalla den, så är företeelsen och synen på vad som är familj och inte intressant.

Vad ÄR egentligen en familj?Var börjar den?Var slutar den?

Hade jag vetat vilken soppa av tankar, funderingar och känslor jag gav mig in på när jag först träffade Mannen för sisådär fem år sedan, tror jag inte vi vare sig varit ett par eller gifta idag.
Allt det jag tidigare hade som sanningar gällande familj, relationer, blodsband etc har sedan dess ställts på ända.
Idag är jag tacksam att vi fortsatte tillsammans. Det har varit en jobbig resa i många fall men även utvecklande.

Det jag såg som min familj då och nu är inte alls samma sak.
Blodsband och familj BEHÖVER inte nödvändigtvis vara samma sak.
Relations”kvalitet” och familj BEHÖVER inte heller vara samma sak.

Det jag idag, om jag skulle tvingas redogöra för den, ser som "min" familj är nog vad som i FaceBook skulle klassas som en ”extended family”.
Det är en salig blandning människor såsom Mannen, bonusbarn, en ”adopterad” syster med barn, andra nära vänner, avlägsna släktingar till mig och Mannen...

De som värnar kärnfamiljsbegreppet skulle kanske se det som ett misslyckande?
Tur att jag inte tillhör dem.

Jag är glad och stolt över min ”familj”, och framförallt väldigt tacksam för att de alla finns i mitt liv.
Men jag misstänker att det ibland blir lite förvirrande för omgivningen att klargöra relationerna till syskonbarn som är barn till en kvinna som inte är min syster, pojkvän till en dotter som inte är min egen osv.
För några år sedan när Mannens barn bodde hemma var det riktigt lattjo när SCB ringde och skulle göra undersökningar om familjesituationen....
- Hur många hemmavarande barn är under 18 år?
- Ehh, menar du mina eller Mannens och gäller frågan i veckorna eller enbart helgerna?
Man riktigt hörde hur den stackars intervjuaren slet sitt hår över vilken ruta som skulle kryssas i på formuläret.

Tror det är dags för en vidareutveckling av familjebegreppet, eller vad tycker du?

Långprat

Idag har jag gjort något jag skulle gjort länge, länge.

Fick i förmiddags ett mail från en kompis jag var oerhört tight med under tiden jag pluggade.
När jag sedan flyttade till annan stad och livet runt mig blev turbulent under några år, kom vi på något sätt ifrån varandra.

Har ofta tänkt på henne men eftersom vi inte hörts på så länge ville jag verkligen ha TID att prata när vi väl skulle höras, med följd att det ALDRIG blev av istället…
Dumt.

I förmiddags låg det i alla fall ett mail från henne i min inkorg.
Vi mailades lite fram och tillbaka under dagen och bestämde att höras nu ikväll.

Har just pratat i en och en halv timma.
Och det kändes nästan inte som vi varit ifrån varandra alls.

Visst kan vänskap vara fantastiskt?

Rörigt

Just nu är det lite väl många i bekantskapskretsen som har för mycket uppförsbacke i tillvaron.

Några sjuka barn
Några förhållanden som knakar
Ett förhållande som har tagit slut alldeles
Några ryggsäckar som väger lite för mycket och några liv som är lite väl kaotiska.


Önskar jag kunde göra mer för att hjälpa, men som vanligt känns det inte som jag räcker till.

Själva har vi det jättebra jag och Mannen.
Jag hoppas det alltid kommer vara så och jag önskar så att de som nu har det jobbigt kommer igenom med fötterna i rätt riktning.
Till dess försöker jag åtminstone erbjuda ett lyssnande öra.