Nattfunderingar

Igår kom det väntade svaret från min mor på nyheten att vi väntar barn. Denna gång faktiskt i mailform (alternativet har annars varit rekommenderat brev men hon har väl kanske äntligen insett att min man inte konfiskerar min post)

Förvånansvärt sansat och med reducerad del FörorättadMartyrMamma.
Naturligtvis är det fortfarande mitt fel att hela familjen mår dåligt, relationerna inte fungerar osv.
Men ändå, för att vara henne, nyanserat.

En kopp kaffe aldeles för sent i gårkväll kombinerat med brevet gjorde det svårt att sova i natt.
Medan snön och regnet föll utanför låg jag och funderade.
Och plötsligt börjar bitarna falla på plats!
Jag ser mönster jag förut sett men inte riktigt kunnat förklara, samband och inbördes relationer.

Kanske beror det på att jag numera befinner mig i en arbetsmiljö med idel ingenjörer.
Här tänker alla i flödesdiagram, konsekevensanalyser och struktur. Jag börjar göra det samma.
Helt plötsligt ser jag vad det för typ av relation hon vill ha.
Samtidigt inser jag också jag inte vill ha den och varför.
Den typen av relation ger mig inget utrymme att vara jag. Den är redan utstakad.
Insikten ger mig mer kraft att stå för mitt val för jag inser ännu tydligare varför jag måste driva igenom det. Mod att fatta tydligare beslut.

Just nu rullar livet på jobbet på i för högt tempo men så snart jag får en stund över i helgen lär jag återkomma i ämnet.
Trots att jag inte sovit många timmar inatt känns det ändå bra. Förståelsen känns som en befrielse, samtidigt som jag inser att det svar hon får inte är vad hon vill höra.

Ångest

Vaknade i natt vid etthugget och sedan var det lögn att somna om.
Inser att samtalet som måste ringas obönhörligt närmar sig.
Att låta mina föräldrar veta att Grodden finns.
Har dragit mig för det hela helgen men inser att det måste ske.

När jag och mannen träffades fungerade inte mitt liv.
Jag sprang och sprang och hann aldrig ifatt.
Försökte vara alla till lags, vara omtyckt av alla, vara duktig.
Med följd att den som fick minst omvårdnad och respekt i mitt liv var..
Jag själv.

Självkänslan var i botten och jag var osäker på det mesta kring mitt liv och mina relationer.
Ville verkligen någon vara med just mig? Bara för att jag var jag liksom?
Någonstans kände jag att det inte var rätt.
Det här var inte den jag ville vara? Var var livet på väg egentligen?
Vem styrde? Inte var det jag iallafall...

De största outtalade förväntningarna och förhoppningarna kom från mina föräldrar.
Och samtidigt också grunden till min dåliga självkänsla.
Hur jag än gjorde var det fel.
Jag skulle satsa på min utbildning och därefter på mitt jobb. Samtidigt fick jag alltid höra att jag aldrig prioriterade dem utan bara satsade på jobbet. ”Måste du verkligen jobba så mycket? Kan du inte klämma in oss i din fulltecknade almanacka någon gång?” Nästa gång vi träffades fick jag istället frågan om ”Ni tänker väl inte skaffa barn ännu? Det vore inte bra för ditt jobb...”
Varför ställde jag aldrig upp på min familj (fastän jag passade lägenheter, matade husdjur, fixade donade, trixade försökte stötta på telefon...)
Ingen av mina pojkvänner dög.
Vad jag än gjorde var det fel, fel, fel.

Jag hade till slut två liv. Ett som kändes som jag, ett liv som jag smög med och som var fult och fel. Ett där jag försökte leva upp till alla förväntningar, förväntningar som jag inte fått vara med och sätta själv.
Till slut fick det vara nog.
Jag tog hjälp.
Jag sa NEJ. Och jag vidhöll det.

Alla reaktioner ger en motreaktion.
Övertalningsförsöken avlöste varandra.
Jag skulle tillbaka ”in i fållan”
Gråt och förebråelser i telefon tidigt om morgnarna. Martyriska mail som jag först försökte besvara så lugnt och sansat det gick, därefter (när jag insett att vad jag än sa gick det inte fram) bara försökte skaka av mig.
Man försökte leta fel på mig.
Har fått höra allt ifrån att jag har en empatisk störning (hur kan jag annars utsätta min omvärld för detta?) till att jag är i min mans våld (han styr mig likt Knutbypastorn. Att jag själv skulle kunna tänkas besitta något form av egen beslutsförmåga verkar tydligen otänkbart.) För det mesta undrar jag vem det är de pratar om. Tack och lov undrar de som känner mig samma sak.

Allt detta bara för att jag har och hade en enda önskan.
Att odömd få leva och ta ansvar för mitt eget liv. Få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av dem.

Men nu finns alltså Grodden och den har rätt till någon form av relation till sina rötter. Även om dessa rötter anser dess far vara en psykopat och dess mor empatiskt störd.

Inser dessutom att har mitt tidigare liv varit föremål för föräldrarnas outtalade förväntningar och förhoppningar, vad ska då inte ett barnbarn vara? Vi pratar 30 år av sparade barnprylar, drömmar och visioner.

Frågan är bara hur jag ska lyckas hålla dem på sånt avstånd att jag ändå har styrka nog att fortsätta vara mitt sanna jag och dessutom den maka och mor som jag vill vara för min man och mitt barn?

Extended Family

De begrepp som finns på ”min” familjetyp är många.
Nätverksfamilj
Pytt-i-panna-familj
Pusselfamilj....
Vad man än väljer att kalla den, så är företeelsen och synen på vad som är familj och inte intressant.

Vad ÄR egentligen en familj?Var börjar den?Var slutar den?

Hade jag vetat vilken soppa av tankar, funderingar och känslor jag gav mig in på när jag först träffade Mannen för sisådär fem år sedan, tror jag inte vi vare sig varit ett par eller gifta idag.
Allt det jag tidigare hade som sanningar gällande familj, relationer, blodsband etc har sedan dess ställts på ända.
Idag är jag tacksam att vi fortsatte tillsammans. Det har varit en jobbig resa i många fall men även utvecklande.

Det jag såg som min familj då och nu är inte alls samma sak.
Blodsband och familj BEHÖVER inte nödvändigtvis vara samma sak.
Relations”kvalitet” och familj BEHÖVER inte heller vara samma sak.

Det jag idag, om jag skulle tvingas redogöra för den, ser som "min" familj är nog vad som i FaceBook skulle klassas som en ”extended family”.
Det är en salig blandning människor såsom Mannen, bonusbarn, en ”adopterad” syster med barn, andra nära vänner, avlägsna släktingar till mig och Mannen...

De som värnar kärnfamiljsbegreppet skulle kanske se det som ett misslyckande?
Tur att jag inte tillhör dem.

Jag är glad och stolt över min ”familj”, och framförallt väldigt tacksam för att de alla finns i mitt liv.
Men jag misstänker att det ibland blir lite förvirrande för omgivningen att klargöra relationerna till syskonbarn som är barn till en kvinna som inte är min syster, pojkvän till en dotter som inte är min egen osv.
För några år sedan när Mannens barn bodde hemma var det riktigt lattjo när SCB ringde och skulle göra undersökningar om familjesituationen....
- Hur många hemmavarande barn är under 18 år?
- Ehh, menar du mina eller Mannens och gäller frågan i veckorna eller enbart helgerna?
Man riktigt hörde hur den stackars intervjuaren slet sitt hår över vilken ruta som skulle kryssas i på formuläret.

Tror det är dags för en vidareutveckling av familjebegreppet, eller vad tycker du?

I Fädrens spår....

Upptäcker gång efter annan att vi som individer verkar ha en tendens att upprepa tidigare generationers ”synder”, om än ibland i lite annorlunda skepnad.
Hur många gånger har man inte själv, eller ens vänner, sagt om sina föräldrar/mor-farföräldrar att ”så ska jag inte bli”.
Bara för att sedan göra exakt likadant utan att ens reflektera över det!

Våra förfäder menade säkert inget illa.
Merparten av dem försökte nog efter konstens alla regler se till att inte nästkommande generation fick med sig för mycket barlast.
Problemet är bara att man nog som barn inte främst reagerar på det man blir tillsagd utan mer på det man ser och upplever. Det verkar vara det vi sedan återupprepar.

Såg för några år sedan mig själv bli en kopia av min mamma och mormor och blev vettskrämd. Det var inte ett liv som passade mig!
Delar av det kunde jag leva med, men inte helheten!
Det var inte ”jag”, det kände jag instinktivt.

Jag stannade upp, tog hjälp och började undersöka vad jag hade i ryggsäcken.
Idag mår jag så oerhört mycket bättre.
Trillar dock fortfarande dit ibland men nu har jag lättare att se när det händer och förstå varför det sker. Varför jag reagerar som jag gör.
Ibland kan jag till och med skratta åt det.
För mig är det viktigaste jag kan ge nästa generation att jag är hyfsat ”hel” som människa.
Att på så sätt försöka vara en förebild. Att göra medvetna val.

Dock gör min erfarenhet att jag ibland blir oerhört frustrerad när mina vänner mår sämre än vad de skulle kunna göra.
När kloka intelligenta människor beter sig precis som de föräldrar de inte ville bli som, trots att de själva bittert fått erfara konsekvenserna.
När de riskerar allt, bara för att de inte vågar stanna upp och börja gräva i barlasten.
Istället för de det återigen vidare till nästa generation.

Det är då jag känner att jag inte räcker till.
När jag vet att det finns ett alternativ och de väljer att inte våga utan istället gör både sig själva och andra illa.
Men man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Det är bara så svårt att stå bredvid och titta på.

Cute and cuddly boys, remember...cute and cuddly!

Detta jäkla regnande börjar gå mig på nerverna!

Var på premiärtur med husbilen i helgen. Regnade precis hela tiden!
Målet för resan var min kusins konfirmation. Vi körde i lördags kväll och stannade ungefär halvvägs vid ett av vägverkets rastställen. Vid trevligt väder skulle stället erbjuda en vacker utsikt. Nu såg vi mest regn och dis, men bilen är nu invigd och kommer nog bli en riktigt bra reskompis bara vi kommer underfund med varandra..(dvs jag har läst instruktionsboken och inte bara försöker klura ut hur saker och ting fungerar på ren intuition)

Konfirmationen i sig var trevlig så när som på en sak - min mor!
Människan är inte sann! På de få timmar vi umgicks lyckades hon:
1. totaldissa vår nyinköpta husbil
2. vid ett flertal tillfällen försöka göra mig avundsjuk (vilket till hennes troligtvis stigande frustration inte lyckades)
3. grymt förolämpa min man
4. få mig att framstå som ett lättlett våp utan förmåga till någon som helst tankeverksamhet eller egen vilja.

Efter en stund kände jag mig som pingvinerna i filmen Madagaskar (ni vet de som egentligen gräver en tunnel för att rymma från zoo och två av dem får agera blickfång för att inte planen ska avslöjas - Cute and cuddly boys. Remember, cute and cuddly....keep on waving....)



Jag log, tog emot och bet mig i tungan...inte ställa till en scen nu...cute and cuddly, keep on smiling!

När vi åkte hem var jag helt slut och hade en tunga som köttfärs.

Energitjuv? Det är bara förnamnet!

Har projekt som sådant "psykologiska" faser?

Eftersom jag är som jag är, vill jag förstå vad som händer.
Dels av nyfikenhet men framförallt för att dra lärdom inför framtiden.

Har därför ägnat mycket tid på sistonde åt att fundera över det projekt jag tampas med.
I går morse slogs jag av en rätt intressant tanke.

Man pratar ju många gånger om att alla grupper genomgår ett antal faser (t ex FIRO modellen med tillhörandefas, kontrollfas och öppenhetsfas).

När jag nu tittar tillbaka på de projekt jag dels drivit själv, dels deltagit i, tycker jag mig se att även projektet SOM SÅDANT (alltså separerat från gruppen och dess psykologi) under sin livscykel tycks genomgå ett antal faser där någon form av kris/konfliktfas liknande den projektet just nu befinner sig i, tycks ingå?!

Undrar om mina funderingar kan stämma och om det i så fall någon teori kring det?

Som ledare för en grupp ger kunskapen kring de olika fasernas psykologi en trygghet genom att man vet att detta är något som grupper alltid går igenom och som man, hanterat rätt, även KOMMER igenom.

Om det är så att även projektet genomgår ett antal "psykologiska" faser skulle den vetskapen göra det mycket lättare för mig som projektledare att hantera.

Lyssnade för en liten tid sedan på Jan Gunnarsson från Värdskapet. Han berättade där i ett sammanhang att man som entreprenör genomgår tre olika steg i mottagandet från omgivningen.

Enkelt kan det beskrivas som att man som entreprenör först anses galen, därefter försöker omgivningen motarbeta idén, för att i sista skedet, under förutsättning att entreprenören lyckats, vilja ge sken av att man alltid trott på och stöttat idén!

Hans tanke var att om man i första steget inte anses galen är idén inte tillräckligt bra.

Kanske kan detta även appliceras på projekt som ju dels är en förändringsprocess, dels är idébaserat?

Funderar vidare......