Avslut

Idag har jag varit tillbaka på förlossningen och träffat de barnmorskor som hjälpte lilla A till världen.
Kände att jag dels ville få ansikten på dem (jag blundade mig igenom merparten av värkarbetet och krystningen gjorde jag med ryggen mot förlossningsrummet) och dessutom få gå igenom förloppet igen när jag nu hunnit reflektera och få det lite mer på avstånd.
Få avsluta.
Få insikter.
Förstå.
Sätta punkt och gå vidare.

Inser nu, med graviditeten och förlossningen i backspegeln, hur mycket energi min rädsla och oro tagit.
Hur mycket kraft som gått åt till att förbereda mig och oss på att sätta lilla A till världen.
Födelsen av vår nya familj.

Samtidigt har jag vunnit en seger.
Förlossningsrädslan är besegrad.

Insikten slog mig när jag gick hem från sjukhuset i vårsolen.
Jag är inte rädd längre!
Jag skulle kunna föda igen.

Vi har bestämt oss för att det inte ska bli fler barn men det är av andra skäl än min rädsla.
Den här resan är över.
Den som började med en stark skepsism och såsmåningom nyfikenhet över barn.
Tvivlet
Rädslan
Tankarna

Jag har vacklat fram och tillbaka medan Mannen hela tiden var övertygad om att han ville det här. Dock inte på min och vår bekostnad.
Jag är glad att jag vågade lita på honom.

Tillsammans har vi tagit oss hela vägen och nu finns hon här.
Lilla A.

14 april - Reflektion

Vår förlossning gick fort.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.

Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.

Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)

Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.

Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?

Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.

Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!

Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.

Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.

Baby OD

Igår fick jag näst intill Baby OD.
En riktigt jobbig dag, men det känns som ytterligare några bitar föll på plats.

Var först på ultraljud för att se hur Grodden mår, ligger etc.
Allt visade sig vara väldigt bra.
Vår lilla tös har sedan ett par veckor vänt sig med huvudet ner.
Hon ligger lite lite över viktkurvan, detta trots att jag inte gått upp nämnvärt under graviditeten (hittills) och mitt magmått är lite i underkant.
Tillräckligt med fostervatten.
Kort sagt – by the book.

Känns på ett sätt lite som ödets ironi att jag som aldrig varit särskilt intresserad av barn tidigare tydligen har en kropp som är perfekt för att iallafall ”ruva” dem. Synd bara att inte huvudet går i takt med resten.

Därefter träff med min kontakt på specialistmödravården.
Det intressanta är att så fort vi kom upp på förlossningsavdelningen reagerade jag jätteskumt.
Spänd o nervös, blir alldeles rödflammig i ansiktet (Mannens reflektion), darrar på rösten....och jag kan inte förnuftsmässigt förstå varför?
Det här irriterar mig.
Visste jag VARFÖR skulle det vara så mycket enklare att hantera det.
Nu kan jag bara inse att så är det.....
Frustrerande

Vi gick iallafall igenom förlossningsbrevet och hon ”köpte” det rakt av.
Känns jättebra för det var som sagt ingen enkel resa innan vi fick ner det på papper.

Även hon gjorde lite undersökningar.
Kändes väl sådär, men det fick gå.
Grodden däremot gillade det nog inget nämnvärt, för resten av eftermiddagen och inatt har jag haft en helt ny typ av sammandragningar.

Kvällen föräldrautbildning.
Förlossningsfilm och smärtlindring.
Föräldrautbildningen känns som ett bra komplement till Profylaxkursen men jösses vad glad jag är för att vi gick profylaxen så tidigt som vi gjorde och att vi övat sedan dess.
Hade den insikten kommit nu hade nog paniken varit total.

Sen funderar jag över dem som säger att de hittat vänner för livet på föräldrautbildningen.
Hittills har vi knappt sagt mer en hej till varandra och nästa vecka är sista gången.

Ingen bra dag

Idag är ingen bra dag.

Spänningen efter en lång tids funderande släppte när vi var klara med brevet i helgen.
Känner igen det från tiden jag gick och pratade regelbundet.
När det rört om lite för mycket i förnuft och känsla ett tag måste kroppen tydligen återhämta sig.
Slår stopp och går tillbaka några ”rutor” på min mentala spelplan.

Idag är därför ingen bra dag.

Rädd
Låg
Ledsen

Vill inte ha någon bäbis.
Alls.
Det här var ingen bra idé...

Tack och lov greppar Maken läget.
Kramar och peppar.

Hoppas inte svackan håller i sig för länge.
Den är troligtvis nödvändig
Men väldigt, väldigt jobbig

Förlossningsbrevet skrivet

I veckan som kommer ska vi tillbaka till specialistmödravården och i helgen har vi mentalt tagit ett stort steg närmare förlossningen.

Förlossningsbrevet klart!

Resan hit har varit full av tänkarskalle.
Jag har läst Gudrun Abascals bok och haft den som utgångspunkt för mina funderingar.
Maken har läst vissa delar som har kännts relevanta.

Idag har vi tillsammans diskuterat oss fram till innehållet i brevet.
Det blev långt, men för att göra det mer lättläst har jag dels lagt in en sammanfattning, dels försökt göra texten så lättläst som möjligt.

Ska diskutera det med specialisten i veckan.

Tar gärna emot andra synpunkter om ni orkar läsa....

Känns bra att det är tänkt och skrivet men nu är jag mentalt trött.
Har läst och funderat så mycket den senaste tiden så nu tar jag nog lite paus från barn och förlossningstänk ett tag.

Och ska dessutom förhoppningsvis komma ikapp med lite blogguppdateringar om annat som hänt i den Mysiska tillvaron på sistonde....

Paus

Stort tack för alla kommentarer!
Uppskattar dem.
Mycket.
De blir en del i mina funderingar kring trollen och deras bakgrund.

Idag kom boken.
Har redan läst mer än 60 sidor och det känns som att mycket av den är skrivet helt för mig.
Mina tankar
Mina känslor
Mina rädslor.

Så idag blir det inga nya troll.
Ska landa lite i de två första.
Läsa
Ibland med tårarna rinnande men oftast med en skön känsla i magen.
Jag är inte konstig.
Andra har känt som jag innan.
Andra kommer att känna som jag efter.

Det finns vägar framåt.
Boken blir en del av den.

Troll nummer två: Patientifiering

Jag har svårt med sjukhusmiljön.
Jag har dessutom svårt med det bemötande jag många gånger fått i de (faktiskt fåtal) gånger jag besökt sjukhus.
Jag tillhör kategorin som inte söker vård förrän det är riktigt, riktigt illa.
Ofta dit-tjatad av någon annan.

Känslan har många gånger varit att jag är ett personnummer, inte en fysisk och psykisk person med någon form av egen förståelse.
Helst har man velat stoppa mig full i diverse preparat (som flera gånger visat sig istället förvärra problemet) istället för att ens försöka se HELA mig.
Vad som egentligen kan ligga bakom har ingen ens haft ork (vågat?) försöka se, då det troligtvis skulle ta för mycket egen tid och energi i anspråk.
Det har istället varit ”prata över huvudet”, ett recept i nypan och så ut för att kunna ge plats åt nästa patient.
Tick in the box.

I de lägena krymper jag mentalt.
Går från hyffsat vettig kvinna med X antal högskolepoäng i bagaget till ett offer för omständigheterna på ingen tid alls.
Istället för att faktiskt våga ifrågasätta och lita på min egen känsla och upplevelse, har jag gått på ordinationen för att sedan komma hem och känna mig helt osedd och mentalt söndertrasad.

Samtidigt skulle ett bemötande som kunde ändra på den känslan kräva tid.
Tid som jag upplever inte finns i kontakt med vården.
Att begära att den person jag möter ska ställa de ”rätta” frågorna är troligtvis att begära för mycket.

Så hur ska personalen på förlossningen kunna klara det?
Det här är deras vardag.
Lika väl som det kan gå slentrian i mitt jobb ibland gör det väl troligtvis det även i deras?
Förstår gott och väl om jag för dem bara blir ett personnummer.
En förlossning i raden den dagen.
Dessutom har de aldrig träffat mig och jag aldrig träffat dem så hur ska de veta vad jag behöver mer än rent medicinskt?

I den bästa av världar fungerar vi tillsammans ”under brinnande krig” och de kan ge det stöd som fungerar för mig, men det är väl mer en lycklig slump i så fall?
Mentalt stöd istället för att bli pumpad full med preparat.
Coachad istället för rutinmässigt behandlad.
Sedd
Hörd

Samtidigt vet jag att jag kan prestera över min (iallafall upplevda) förmåga med rätt förutsättningar.

Jag springer varje år ett enda långlopp. Det går på sensommaren och jag gör det primärt mest för att ha motivation att hålla träningen igång även under sommaren när grillkvällar, semester och annat lockar mer än att knata runt i löparspåret.
Anser mig inte besitta någon utpräglad tävlingsmentalitet, men vet att när jag väl står där på startlinjen (efter att ha sprungit och nervös-kissat minst tre gånger sista timmen) på kvällen i slutet av augusti är jag taggad som tusan.
Känslan under uppvärmningen med alla tusentals människor är helt makalös och när startskottet väl smäller, får jag hålla igen för att inte gå ut för hårt.

Sen tar jag en kilometer i taget, en vätskekontroll i taget, springer förbi en medtävlande i taget osv.
Sista kilometrarna händer något.
Kraft jag ALDRIG skulle kunna uppbringa under träningspassen i skogen tickar in.
På målrakan sitter ”mitt medvetna jag” i en liten del av hjärnan och i övrigt går kroppen helt för egen hand.
Väl i mål, för det mesta med blodsmak i munnen och grymt illamående, har jag ibland fått tider som gjort att jag trott klockan visat fel.

Jag tror det är hela situationen som gör det.
Människorna runt omkring, loppet som sådant, förberedelserna....skulle det inte vara för de parametrarna skulle jag antagligen börja gå efter två kilometer.

Första åren jag sprang gick det dock inte lika bra.
Jag gjorde det för att jag ”måste” och den där milen kändes evighetslång. Dessutom hade jag ont så jag knappt kunde gå dagen efter.

På något sätt är jag i samma läge inför förlossningen.
Just nu känns det som att mitt livs värsta Marathon ligger framför mig och jag måste bara ta mig levande igenom det.
Vägen känns evighetslång och jag önskar mest att jag kunde bli förkyld eller något så jag, på goda grunder, slapp starta.
Men det kan bli som den där nästan magiska kvällen i startfållan där förväntningen ligger i luften och jag bara väntar på att startskottet ska gå.
Frågan är bara hur jag tar mig dit.

Tror att mycket ligger i att se en värk i taget, en liten del för sig....jag VILL INTE veta hur långt det är kvar, jag vill bara veta hur mycket jag lyckats tillryggalägga hittills.
Att jag och mina behov blir sedda och hörda.

Inser att jag behöver hjälp när mitt eget fokus sviker.
Och för att hamna där krävs att jag och Mannen är ett team, för jag vågar inte lita på att slumpen är så lycklig att jag får en barnmorska som hinner läsa av mig så snabbt att jag kan få det stödet därifrån.
Så vi fortsätter vår profylaxträning.
Frågan är vad jag kan göra mer.....

En sak har jag dock bestämt mig för. Jag kommer jag ta med mina egna kläder.
Vägrar befatta mig med en sjukhusskjorta (fyra storlekar för stor vilket var fallet en av de få gånger jag varit inlagd) för den patientifieringen klarar jag troligtvis inte med den bästa mentala förberedelse i världen av att hantera.

Då kommer jag börja gå efter två kilometer.

Troll nummer ett: Smärtan

Visst har jag förstått att det gör ont att föda barn.
Frågan är bara – hur ont?

Hittills har jag klarat mig genom livet utan allt för stora skador på kroppen.
Någon stukning, migrän (numera tack och lov försvunnen), satt in spiral och lite annat.
Dock hade jag i tonåren mensvärk.
En, som jag uppfattade det, djävulusisk sådan.
När det kulminerade svimmade jag i skolkorridoren och kräktes.
Efter det skaffade jag p-piller.
Någon egentlig smärta utöver det har jag aldrig behövt hantera.
Anser mig ha en rätt låg smärttröskel.

Frågan är därför – kommer jag att klara smärtan utan att tappa kontrollen, få panik, spänna mig och börja motarbeta kroppen?
Klarar jag av att vara så ”kall” att jag bara låter kroppen jobba och följer med?
Tänk om jag blir så överrumplad av kraften i smärtan att jag drabbas av panik, glömmer allt jag/vi tränat och vi/Mannen inte lyckas få mig på rätt köl igen?

Visst, det finns smärtstillande, men där har vi ytterligare ett problem.
Jag tycker inte om att tappa kontrollen över min kropp.
Bara tanken på att jag skulle befinna mig i någon form av drogat tillstånd får mig att må illa.

Det är av samma anledning som jag är väldigt måttlig med alkohol.
Jag har varit riktigt, riktigt full EN enda gång i mitt liv. Det var tio år sedan.
Den kvällen svor jag för mig själv att ALDRIG MER!
Så hjälplös och sårbar som jag kände mig då har jag sällan gjort och det var fruktansvärt.
Jag såg mig själv, som lite utifrån.
En hand som jag inte kunde styra, en tanke som inte gick att kontrollera, ben som inte ville bära…..Allt det som är "jag"….bara borta!
Lealös
Viljelös…eller, viljan fanns, jag kunde bara inte få tankar och ord i samma ordning för att någon ens med de bästa intentioner i världen skulle kunna förstå mig.
Fick helt förlita mig på att andra tog hand om mig och såg till att jag kom hem.
Hade jag blivit lämnad där hade jag blivit kvar.
Att på något sätt kunna ta hand om mig själv var bara att glömma.
De gånger jag varit mer än salongsberusad sedan dess går att räkna på ena handens fingrar.
Vill inte uppleva det igen. Känslan av hjälplöshet var fruktansvärd.

Det samma gäller smärtlindrande.
Jag vet inte hur jag reagerar på det (med alkohol känner jag i alla fall hur mycket jag tål..känner när gränsen för vad kroppen klarar börjar närma sig).
Tänk om jag ”försvinner” på samma sätt som den gången jag överdoserade alkohol, antingen på grund av smärtan eller smärtlindringen, och vårt barn kommer till världen till en mamma som inte finns där mentalt. En mamma som bara ”överlevt”?

Känslan att jag faktiskt ska bli mamma har inte kommit ikapp mig ännu.
Visst, jag är glad, men den där ”rosa babylyckan” som alla pratar om har gått mig förbi.
Om förlossningen blir något jag bara ”överlever”, vad ger det oss för start? Som föräldrar? Som familj? Hur klarar jag att knyta an till barnet efter det? Har förlossningsdepression i släkten vilket inte direkt gör rädslan för anknytningsproblem mindre.

Hur gör man för att vänja sig att uthärda smärta?
Särskilt som man inte ens vet HUR den är?
Hur länge den kommer pågå?
Hur snabbt den kommer?
Hur kroppen reagerar?

Har beställt en bok i helgen. Kanske kan den ge mig några trådar att nysta vidare i?

Hos specialistmödravården

Igår var vi på andra besöket hos specialistmödravården.
Den här gången var även Mannen med.
Tydligen hade han kunnat vara med även första gången, men då kallelsen var milt sagt oklar så gick jag själv då.

Den här gången fick vi en rundvandring på förlossningen.
Blev lite förvånad.
Trodde det skulle vara mindre ”sjukhus” över det, mer ”hemkänsla”.
Mannen, som fick sina första barn för tjugo år sedan tyckte samma sak.

Känns dock skönt att ha sett det.
Blir lite mindre skrämmande.
Dessutom skönt att veta att min oro tas på allvar.
Hoppas bara det går igen hos resten av dem vi kommer möta under den här resan och inte bara nu. Lite rädd för att bygga upp förhoppningar som sedan visar sig inte hålla.

Men med tanke på sjukhuskänslan blir jag ännu mer kluven.
Skulle vilja försöka vara kvar hemma så länge det går.
Samtidigt kan det innebära att jag kommer in för sent för att det ska gå att lägga bedövning.

Nää, det är hög tid att börja bena i mina ”troll”.
Trodde nog att stödet hos specialistmödravården skulle ge mer tillfälle till det än det gjort hittills.
Kanske tycker man jag klarar det bäst på egen hand?

Den här veckan är Mannen bortrest. Ett perfekt tillfälle att försöka sätta mer ord på vad jag är rädd för och varför?
På så sätt blir ingen mer än jag och Kisse lidande av att jag kommer vara ”låg” ett par dagar.

Det här blir tufft, men hellre än att sitta som en rädd kanin på motorvägen och bara vänta på bilen som kommer farande…….

Träningsschema

Sedan jag och Mannen gått profylaxkursen har jag satt ihop ett träningsschema.
Djupandning
Mellanandning
Lättandning
Signes klassiker
Krystträning
Massageteknik
Avslappning
Övrig träning - yoga, simning, promenad eller något annat lämpligt som inte innefattar styrketräning.
Ett stort excelark med olika aktiviteter för veckans olika dagar.

För varje dag vi tränar känns det lite, lite bättre. Lite, lite tryggare.
Förhoppningsvis ska allt sitta i ryggmärgen den dag det är dags.
Även om det hela skulle sluta med en helt annan förlossning än det är tänkt så har vi i alla fall gjort vad vi kunnat.
Ingen vet hur det här kommer att gå men med träning känns det i alla fall som att vi försöker skaffa oss en verktygslåda att ta till.
Att jag inte ska behöva bli ett passivt ”offer” för situationen.
Att vi står på startlinjen förberedda.
Jag och min coach.

Kanske, kanske, kanske kan vi få samma upplevelse som Yogamamman.
Det är en dröm, men som någon sa – kan du drömma kan du också förverkliga det!
Förstå mig rätt, jag har ingen som helst intention försöka vara ”duktig” på något sätt.
Jag vill bara inte sitta och vänta och känna rädslan växa.

Så vi fortsätter träna, en stund varje dag……

Profylaxkurs

Publicerat 21/1

I helgen gick vi kursen.
Reultatet?
Både jag och Mannen är glada att vi gick.
Dessutom att vi gick tidigt.

Kursen har nog gett, framförallt Mannen, ny insikt om hur viktig han är för mig under hela förlossningen.
Jag har börjat kunna sätta ord på VAD jag är rädd för och tillsammans har vi kunnat börja diskutera HUR vi kan hantera det.
Dessutom en insikt om vikten av förberedelse för att jag ska känna mig trygg, lugn och kanske till och med förväntansfull.

För mig är det inte bara Groddens födelsedag.Det är också starten för oss som en ny familjekonstellation.
Handlar inte bara om att jag ska överleva och Grodden komma till livet.
Utan även en bit i det som påverkar vår relation frammåt.

Jag har dock en lång bit kvar.
Avslutade både gårdagen och dagen med att titta på en förlossningsfilm.
Idag var jag gråtfärdig efteråt.

Åhh sa en kursdeltagare...det där känns ju som en drömförlossning.
Själv tyckte jag det verkade, om inte fruktansvärt så iallafall hemskt.
Utsatt
Litet
Sårbart
Smärtsamt
Allt sådant som jag försöker undvika som pesten.

Jag har en lång bit kvar, men det kan gå.
Med Mannens hjälp och med små, små steg.
Ett i taget, ett i taget....

Anmälda

Publicerad 21/1

Igår gjorde jag slag i saken och anmälde oss till profylaxkursen.
Svindyr, men ju mer jag läser om tekniken, desto mer tror jag detta skulle kunna vara ett vettigt alternativ.
Fick en tid i slutet av mars.

Inatt låg jag dock sömnlös.
Ska vi verkligen vänta så länge med att gå kursen?
Tänk om barnet kommer tidigare?Vitsen är ju att tekniken ska sitta i ryggraden.
Hinner vi komma så långt på den tid som finns kvar mellan kurs och förlossning?

Imorse ringde jag därför och bokade om.
Vi ska gå redan till helgen.
Är inte mentalt förberedd men det får gå.

Tid hos Specialistmödravården

Publicerat 21/1

Idag hade jag tid hos specialistmödravården.
Hoppas vi tillsammans ska kunna hitta en väg frammåt för mig att hantera min förlossningsrädsla.
Att sätta ord på den och tillsammans med Mannen hitta verktyg för att lugn och trygg kunna ta emot Grodden.

Första besöket ger hopp.
Det finns alternativ och skulle något tillstöta kan vi ta till dem.
Men i första hand vill jag försöka hitta ett sätt att våga föda vaginalt.

Ett första steg blir Profylaxkurs.
Har ägnat delar av helgen åt att läsa Anna Wilbys bok Innan du föder samt titta på DVD:n med träningstips.
Är kursen bra och jag lär mig tekniken skulle det kunna vara ett fungerande sätt.
Mannen är dock lite skeptisk, men vill jag gå den följer han med.
Ska bara hitta ett bra datumsom funkar för oss båda.
Vi som inte bor i Stockholm får passa på att gå på någon av de få intensivhelger som erbjuds i närheten och det finns inte så många att välja på.

När ändå ett litet hopp om att vi ska fixa detta.
Framförallt känns det bra att få ta tag i rädslan och inte bara fly från den.
Ett fall i rätt riktning.