Lilla A- sju månader och två veckor

Du har nu hunnit bli sju månader och två veckor.
Var tar tiden vägen?
De senaste två veckorna verkar den ha gått snabbare än vanligt. Efter att ha ”laddat” en tid sker nu utvecklingen i en rasande takt.
På två veckor har du:
- Fått två nya tänder. Denna gång i överkäken. Nu är ”limpsaxen” komplett med in alles fyra gaddar och du gör nu ansatser till att tugga och bita av t ex smörgåsrån, majskrokar (vilka är en favorit!), riskakor och bananbitar.
Helst vill du äta dem själv och träffar faktiskt, med mycket möda och stor koncentration, för det mesta munnen.

- Lärt dig sitta utan stöd och sätter dig nu upp från krypläge helt på egen hand.

- Börjat krypa framåt, iallafall om du får krypa barfota.
Du tar nu sikte på saker framför dig och kryper fokuserat i rätt riktning. Efter att du lyckades sno åt dig kattens fat med blötmat (med följd att du luktade tonfisk en hel eftermiddag) har katten fått gå över till enbart torrfoder. Den stackarn fick för övrigt sin första riktiga ”nära bäbis-upplevelse” häromdagen när du fick ett rejält tag om svansen. Katten for iväg som ett skott och du låg förvånad kvar (hon drog med sig dig av bara farten) med en pälstuss i näven.

- Vinkar tillbaka när någon vinkar till dig.

- Har gjort ditt första ”dyk” på babysimmet. Dessutom har du lyckats klura ut att du tar dig fortare fram genom vattnet om du gör ”delfinsparkar”, dvs dubbelkickar med båda benen.

- Har varit ensam med barnvakt en hel kväll för första gången. Efter att ha övat med mig i huset en kväll i förra veckan fick Storasyster och Rockpojken passa dig medan jag var på spexföreställning (pappa var med på scen). Allt gick som på räls och när jag ringde hem i pausen för att kolla läget sov du gott. På lördag ska vi testa nattbarnvakt då jag och pappa ska på spexsittning till långt in på småtimmarna.

- Har varit med pappa och mig på finmiddag.
Under minglet innan middagen satt du, nyfiket spanande och glatt leende, på min arm. När vi satt oss till bords var det dags för lite kvällsgröt och därefter var du nöjd och glad under både förrätt och tal. Lagomt till varmrätten började dock ögonen bli trötta. Efter lite vyssande somnade du snällt i vagnen och sov tills dess det var dags att åka hem. Vi behövde därför aldrig ta till plan B - dvs blir du trött åker du och jag hem i förväg. Kan det vara så här enkelt med småbarn?

- Lärt dig ett nytt ljud: bfprrrrrrrrr.........

Du är en nöjd och tillfreds bäbis. Gnäller sällan, utom då det händer för lite omkring dig. Tack och lov börjar du nu bli så stor att du i högre utsträckning kan underhålla dig själv, vilket gör det hela lättare.
Du gillar människor och möter alla med ett stort, nyfiket leende.
Äter fortfarande minst två gånger per natt. Gillar inte välling (misstänker att det är för att den mjölkfria vällingen är väldigt ”skum” i konsistensen, känns vattning och mjölig) men annars går det mesta i matväg ner med god aptit. Håller dig på längd och viktkurvorna som du ska. Väger nu nästan åtta kilo och är 68 cm lång.

På tisdag är min tid som föräldraledig på heltid över. Känns lite vemodigt men samtidigt skönt att få komma igång och jobba igen. Jag behöver både ock för att må bra och nu börjar hemmafrutillvaron gå mig på nerverna (men det är ett helt annat inlägg....)

Egomamma

Jag behöver mål i tillvaron.
Något som gör att jag testar gränserna lite, lite till.
Utan mål att jobba mot känns tillvaron lite vacuumartad.

De mål jag tagit mig igenom det här året har framförallt varit mentala.
Nu känns det som det är dags för ett mentalt och fysiskt.
Att jag under föräldraledigheten upptäckt att min kropp har ett väldigt stort rörelsebehov för att kunna hantera vaknätter och annat ”meck” som blir kring livet som småbarnsförälder bidrar väl.
Nu är det dock för sent att backa.
Jag är redan anmäld.
I juni ska jag springa mitt livs första halvmara!

Har hittat en del träningstips på nätet och satt ihop ett träningsprogram för tiden fram till loppet med start den här veckan.

Igår var egentligen vilodag och jag hade tänkt ta eftermiddagen för att åka till ICA och veckohandla med lilla A.
Efter lunch sov hon, mätt och nybytt, så gott i vagnen så det kändes elakt att väcka henne trots att hon älskar turerna till affären (det är ju folk där man kan prata med och massor att titta på!)
Att solen faktiskt tittade fram gjorde ju inte saken sämre.

Hoppade i träningskläderna och drog iväg.
Första kilometrarna gick allt jättebra och lilla A sov gott i vagnen.
Vid ca tre kilometer vaknade hon och låg och jollrade glatt en stund tills hon på ett ögonblick lessnade TOTALT.
Gallskrik och ilsket sprattlande bäbis i vagnen med krokodiltårar i ansiktet.
Inget jag försökte med fungerade.
Detta sammanfaller naturligtvis med att ALLA områdets mammor är på väg hem från hämtning på dagis och cyklar förbi oss.
Jag riktigt kände domen hängande över huvudet.
”Egomamma som bara tänker på sig själv och sitt eget välbefinnande. Stackars lilla barn, se så ledsen hon är!”
Som ytterligare grädde på moset börjar det då regna och regnskyddet ligger kvar på hyllan hemma i hallen!
Bad, bad mama!

Fem minuter senare är vi hemma.
Lyfter lilla A ur vagnen och hon börjar kvittra glatt redan i min famn på väg mot lekfilten, av krokodiltårar inte ett spår.
När Mannen kommer hem en halvtimma senare låter hon som en hel lärkkolloni.

Mamman är dock fortfarande något tilltufsad.
Bad, bad mama....

Dopet

När vi först började fundera över dop kändes det mest jobbigt.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?

Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.

Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.

Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.

Trött

Alltså går inte den här förkylningen över snart så jag får börja träna blir jag galen!
Jag sover skit när jag inte får röra på mig.

I gårkväll somnade jag inte förrän straxt efter midnatt efter att ha ammat en vrålhungrig Lilla A en extra gång.
1.20 vaknade hon punktligt igen och ville ha mer (även hon är förkyld samt håller på att få ytterligare en tand varför hon är extremt hungrig om nätterna just nu)
Eter det somnade jag inte förrän 03.20.
Det GICK bara inte att komma till ro.

04.15 var det dags igen -MAT! NU!
och sedan (tror jag) ytterligare en gång innan klockan ringde 07.00.

Det är inte hennes ätande som är problemet. Det fixar vi fint bara jag får röra på mig så jag slipper ligga sömnlös för att kroppen helt enkelt inte är trött förrän efter 03.
Ska försöka låta bli att falla för frestelsen att somna tillsammans med lilla A när det är dags för eftermiddagsluren får vi se om natten som kommer blir bättre men just nu är jag TRÖTT.

Naturens under

Det är egentligen först nu sedan jag fått barn som jag på allvar funderat över hur makalöst naturen hänger ihop.
Hur väl uttänkt allt är.

Ta en sådan sak som förlossningen.
När man funderar på det är det egentligen helt faschinerande hur det egentligen fungerar.
Vad är det som får babyn att skruva sig ut genom förlossningskanalen?
För att inte tala om allt som tickar igång så snart navelsträngen klipps?
Saker vi bara tar för givna så länge det fungerar.

Amningen är en annan sak jag inte kan sluta förundras över.
Ett speciellt litet grymtljud från Lilla A och mindre än en halvminut senare börjar mjölken droppa ur mina bröst!
En annan grymtning - ingen reaktion alls.

Den lilla uppnäsa som gör att det blir ett litet, litet mellanrum mellan bröstet och luftgångarna.
Likadan uppnäsa som jag själv hade som baby och som försvann när jag blev äldre. Är det en slump att den ser ut som den gör eller är det uttänkt så?
Den lilla skakningen Lilla A gör med underläppen som först gjorde mig orolig för att något var fel, tills jag insåg att det helt enkelt är ett sätt att få mjölken att rinna fram mot bröstvårtan!
Var kommer den ifrån?

Naturen är häftig!

Veckans läxa?

Förra veckans projekt var trädgården.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.

När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.

När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.

När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!

Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?

Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.

Ha! Där kom jag på dem....

Har kommit på varför det är så vanligt att mammor färgmatchar sitt klädval med sina spädisar.
Det är helt enkelt förbaskat praktiskt.

När det lilla livet kräkts/dregglat/kissat ner både dig och sig själv tar man helt enkelt hela klädhögen och moffar in det i tvättmaskinen.
Sorterat och klart.
Bara att fylla i tvättmedelsfacket och trycka på startknappen.

Som nybliven mamma slås man av nya insikter varje dag.....