14 april - Reflektion

Vår förlossning gick fort.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.

Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.

Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)

Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.

Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?

Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.

Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!

Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.

Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.

12 april - Förlossning del 2 - Komplikationer

En halvtimma efter att lilla A sett dagens ljus visar det sig att min moderkaka inte vill släppa.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.

Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.

Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.

Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!

Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.

Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.

Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.

12 april - Förlossning 1

Vi hade bestämt oss redan tidigare att ta det lugnt i påsk. Dels eftersom jag precis slutat jobba och Mannen dessutom haft en hektisk vår med mycket resor vilka tog ut sin rätt.
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.

Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.

15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!

Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....

Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!

Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.

Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...

Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.

Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....

Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.

Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)

Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)

Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.

Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!

9 april - Skärtorsdag - sista dagen på jobbet

Sista dagen på jobbet innan påsk.
Sista dagen innan mammaledigheten.

Prylarna från skrivbord och hylla nerpackade i två flyttkartonger för vidaretransport till firmans förråd.
Känns konstigt.

Tomt.

På tisdag förväntas jag inte vara här.
Det är första gången sedan jag var ca 15 som jag inte förväntas vara någonstans – inget jobb, ingen skola.
Återstår bara att invänta Grodden.
Jag hoppas den inte låter vänta på sig allt för länge.

Inlagd 5 maj

8:e april - Slemmisen har gått!

I helgen gick nog slemproppen.
Åtminstone tror jag det och efter att ha konsulterat barnmorskan tror hon detsamma.
Propp vet jag dock inte om jag skulle kalla det, mer som sånt där ”slime” ungarna lekte med när man var liten.
Enligt barnmorskan är det inte något att hetsa upp sig för och jag kan leva som vanligt.
Standardsvar 1A: Det är normalt…..

Livet tuffar mao på.
Imorgon gör jag sista dagen på jobbet innan mammaledigheten.

Inlagd 5 maj

Vår tös är här!

Vår lilla A blev en påskbebis!

På påskaftons förmiddag bökade Grodden runt å det väldigaste därinne.
-"Hörru Grodden, mamma ÄR inte större än så här, är det för trångt åt dig får du komma ut"
Hon tog mig på orden....

Vid midnatt natten till påskdagen gick vattnet. I det läget var jag inte ens säker på att det verkligen VAR vattnet som gått, men 10 minuter senare var första värken ett faktum.
Därefter accelererade det i rasande fart och straxt efter klockan 3 på natten var det dags att bege sig till BB.
8.12 påskdagens morgon sa hon sedan hej till världen, 51 cm lång och 3 280 gr tung.

Tyvärr hade moderkakan inte lika bråttom att släppa utan fick opereras ut. Jag förlorade 2,5 liter blod, men fick någon dag senare blodtransfusion så orken börjar återvända.
Igår fick vi lämna special-BB men ska tillbaka på efterkoll imorgon.

Nu ska jag bara försöka bringa ordning på tankarna kring allt som hänt och därefter får det bli ett nytt ”catch-up” heat.

Men summa sumarum mår vi efter omständigheterna bra och jag kan fortfarande inte fatta att jag blivit mamma till världens sötaste baby....

AJJJJ!

Natten mellan lördag och söndag slängde jag benen över sängkanten.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.

Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.

Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.

Är det där verkligen jag?

Jag tillhör den del av befolkningen som i merparten av mitt liv levt med viktproblem.
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.

Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.

Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?

Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?

Graviditetsproblem

Ok, jag slarvar lite med maten någon dag och yes, så var följande ett faktum.
Yippie.....
Tur det finns salva.
Två behandlingar och det börjar tack och lov redan bli bättre.
Men gissa om jag känner mig fräsch och sexig just nu....NOT!

Får bli ytterligare några katrinplommon i yoghurten varje morgon.
När Grodden väl kommer ut kommer det nog dröja bra länge innan jag så mycket som luktar på ett katrinplommon igen......

Ny epok – vecka 37

Enligt de graviditetskalendrar jag följer/får i mailboxen ska man från någonstans vecka 37 känna allt mindre av barnets rörelser.
Kan säga att vår Grodd skiter fullständigt i detta.
Här har istället kickarna och buffandet gått in i en helt ny fas.
Den lilla tösen har utvecklat en del muskler på sistonde.
Muskler som testas på mammas innanmäte.

Just nu vore det inte fel med sisådär två på extra ryggkotor så jag blev lite längre.
När Grodden, med huvudet fastkilat någonstans på väg ner mellan mina ben, tar sats och trycker rumpa och ben i bröstkorgen känns det....trångt i kroppen...

Härom natten kom hon dessutom på att om man fäktar med båda armarna samtidigt som man bökar med båda benen så blir det sjögång.
Det roade hon sig med från klockan 03.15 till 05.30.
30 minuter senare skulle min väckarklocka ringa.
Var rätt segt att komma igång den dagen kan meddelas...

I dag var jag dessutom både hos barnmorskan och på specialistmödravården.
Tydligen är Groddens huvud hårt fixerat långt ner i kanalen och jag är öppen straxt över centimetern.
Ska bli intressant att se när tösen tycker det är dags att ge sig ut i världen.
Så som hon jobbat sig neråt de senaste nätterna känns påsk som ett mer troligt alternativ än Valborg.

Kluven

När jag som vanligt läste ”veckan som kommer” i graviditetskalendern under helgen gick det plötsligt upp ett Liljeholmens.
Vänta nu, det finns barn som föds, av helt naturliga skäl, redan kring vecka 37-38.
Det finns ingen lag som säger att ALLA förstföderskor går till vecka 40+.
Vet inte hur jag kunnat förnuftsmässigt helt missa detta tidigare.

Naturligtvis sammanföll insikten om detta med insikten om att Mannens projekt som han jobbat med sedan slutet av förra året kulminerar denna och nästa vecka.
Med följd att han behöver vara på annan ort.

Förnuftiga Mysan förstår detta fullt ut.
Till 110%
Vi lever båda i en värld av projekt där intensiteten går upp och ner.
Ingen av oss är 8-17 människor som skulle trivas på ett jobb där varje dag ser likadan ut som den föregående.
Den förnuftiga Mysan skulle gjort likadant själv.

Den lilla förlossningsrädda Mysan är dock inte fullt lika förstående.
Hon vill för allt i världen inte ha Mannen på mer än en kilometers avstånd OM det händelsevis skulle braka igång tidigare än beräknat.
Den lilla förlossningsrädda Mysan blir liten, ledsen och låg....
Samtidigt inser hon det omöjliga i att vi båda sätter livet på ”hold” från nu till början av maj bara för att det kan hända när som helst.
Det fungerar inte.

Var därför tvungna att hitta en lösning.
Då jag inte gärna kan följa med och sitta och häcka på hotellet (jag måste ju avsluta mina delar innan föräldraledigheten) fick vi tänka om.
Normalt reser Mannen med tåg.
Insåg ganska snart att det funkar inte den här gången.
Måste han hem måste det ske NU!
För allas skull.
Sista tåget för kvällen går vid 22, sista hyrbilsfirman stänger 19.

Fick därför bli egen bil och påslagen telefon dygnet runt.
Och tro det eller ej, med det lät Den lilla förlossningsrädda Mysan sig lugnas och låter både Förnuftiga Mysan och Mannen jobba på som vanligt.

Saker jag saknar

- träna utan att kroppen tar emot eller flåset inte räcker till
- kunna använda vanliga kläder
- kunna röra mig obehindrat
- kunna hälsa på folk utan att det första de tittar på är min mage
- kunna sova på andra sätt än i sidoläge
- mitt vanliga jag....

Matladda

Insåg i helgen att det börjar bli dags att matladda inför förlossningen.
Men hur sjutton göra?
När jag ska springa ett lopp eller träna på annat sätt är det inga problem.
Jag vet tid, distans, intensitet osv.
Här vet jag – ingenting!
Bäbisen kan få för sig att komma ut nu, i nästa vecka eller i början av maj.
Ska jag kolhydratladda i mer än en månad för att klara en förbrukning på ca 500 kcal i timman under förlossningen kommer jag kräkas på pasta, potatis och ris.
Men buffert måste jag ha, annars kommer det här inte fungera.
Frågan är bara hur göra.

Försöker hitta något vettigt mellanting.
Har skjutit in mig på att försöka bli bättre på mellanmål, vilket normalt inte är något jag lyckas få till.
Nu laddar jag därför jobbväskan med hemgjord smothie (preppad med soyamjöl), risifrutti, mackor och lite extra frukt och hoppas det, tillsammans med lite extra kolhydrater till frukost, lunch och middag räcker.

Någon som har några andra tips?
I så fall emottages de tacksamt.
Har även hittat lite intressant här.

Väntan på barn

Jag har fortfarande inte mentalt förstått att vi snart när som helst kan ha en baby här.
Tanken är på något sätt för stor att greppa.
Alla förväntar sig på något sätt att jag ska gå som på nålar och bara vänta och vänta på att babyn ska komma ut.
Själv känner jag mig märkligt avtrubbad.
Visst, det blir säkert bra, men det är inte det enda som upptar min hjärnverksamhet dygnets alla vakna timmar.

Kanske är det förlossningsrädslan som sätter käppar i hjulet, kanske det faktum att jag bävar för vaknätter, kolik, problem efter fölossning etc.
Har nog lite för många problematiska exempel i bekantskapskretsen för att småbarnsperioden ska te sig som något rosenskimrande och eftersträvansvärt för mig.

Samtidigt har jag dåligt samvete – BORDE jag inte längta?
Har inte vår Grodd rätt till en mamma som väntar och väntar och inget annat vill än att den ska titta ut?

Känner mig lite avundsjuk på de tjejer som ”alltid” vetat att de vill ha barn.
De där som redan på lekis såg sig själv som mamma med ett helt koppel ungar i släptåg.
De där beslutet var helt naturligt utan minsta frågetecken.
De där den biologiska klockan inte levererades utan batteri.....

Varför blev jag då överhuvudtaget gravid kan man fråga sig.
Faktum är att ibland gör jag samma sak.
Men någonstans långt inne vet jag hur det kändes i magen den gången jag såg Mannen tillsammans med en dåvarande kollegas nyfödda baby.
Som den mest självklara sak i världen plockade han upp den ur vagnen och pyret la sig att sova med huvet i hans halsgrop.
Hjärtat hoppade över ett slag i bröstet på mig.
Det där kunde vara vårt barn....

Jag hoppas vid högre makter det kommer kännas likadant första gången jag ser Mannen tillsammans med vår Grodd.
Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

I vecka 36

Föräldrautbildningen avslutad.
Sista passet handlade mest om amning.
Verkar kräva minst en doktorsexamen för att få det att funka enligt konstens alla regler.
Själv ska jag försöka ta det cool.
Funkar det inte så funkar det inte och då får vi ta tillägg till hjälp.
Naturligtvis hoppas jag kunna amma, men jag tänker inte se mig som världens sämsta mamma om det inte går.
Tar en sak i taget.
För min del är jag mer orolig inför anknytning etc, resten får lösa sig allt eftersom.

Att förlossningsbrevet är skrivet känns som en milstolpe.
Dagarna efter var jag helt ”färdig” mentalt, men därefter känns det som någon form av trygghet ändå sprider sig i kroppen. Dipparna när förlossningsrädslan river i mig kommer allt mer sällan. Vågar hoppas lite mer än tidigare.
Har köpt en TENS-apparat som vi tränar med Mannen och jag för att förbereda kroppen inför förlossningen.
Hoppas kunna nyttja icke-medicinsk smärtlindring så långt det går.

Grodden har nu legat med huvudet neråt i mer än en månad.
Har även sjunkit ner och fixerat sig.
Tror hon mår riktigt bra.
Vakenperioderna dagtid blir allt längre. Fortfarande inga ilskna sparkar, utan mer coola ”sträckningar”. Det är inte utan att det skulle underlätta med några extra par ryggkotor just nu. Är lite läskigt när hon får ut foten mellan revbenen och skinnet och trycker till.
Det börjar bli lite muskler på tösen. Buffandet är mer distinkt än förut.

Det enda som oroar mig är att jag inte begriper mig på hennes reaktioner. Framförallt gällande ljud. Kan befinna mig i riktigt röriga miljöer som knappt ger några reaktioner, medans annat förorsakar rena ”hela havet stormar” i magen.
Ska vi döma av reaktionerna hittills så tycker Grodden att blåsmusik är helt OK medan damkör och orgel kan man gott klara sig utan. Manskör däremot verkar vara en hit.
En blivande musikkritiker månne?

Mår fortfarande oförskämt bra.
Har inte gått upp nämnvärt i vikt, inga åderbråck (kan kanske bero på träningen och stödstrumporna vilka varit mina kompisar sedan andra månaden) och ännu inga hudbristningar.
Ischiasnerven som jäklats lite till och från hålls i schack med hjälp av kiropraktor, träning och stretch.
Sover för det mesta som en stock hela nätterna.
Den enda ”gravidåkomma” jag kan säga mig lida av (förutom att energinivån inte är vad den brukar) är ”Drak andedräkt”. Har vaknat några nätter med en halsbränna som tom gör mig illamående. Tack och lov att det finns tabletter att ta till!
I övrigt inget att hetsa upp sig för.
Kort sagt – läget på fronten är helt ok.

Boande?

Det sägs att man som gravid ska ”boa” den sista perioden av graviditeten.
Jag verkar dock inte följa vad som är ”normalt” heller där.
Har inte fått mer renoverings och sorteringstendenser än vanligt.
Än ligger inte Mannens kalsonger i färgskala och jag har inte heller gått upp klockan två på natten för att sy gardiner (vilket en kollega tydligen fick för sig när hon väntade barn.)
Vår stackars Grodd kommer till och med få leva med samma tapeter (BLÅ!!) som storebror haft!
Undrar om det kan ge framtida men?
Får väl börja månadsspara så Grodden har råd med en vettig terapeut såsmåningom när verkligheten kommer ikapp.

Har jag drabbats av någon form av boande är det i så fall mer av administrativ art och nog mer utlöst av att vi kan strunta i helgstädningen och ta tag i annat som legat på hög i väntan på tid.

Den årliga genomgången av pensionssparandet är gjord (förra årets resultat är inget att jubla över...tur man har några år kvar till pension!) och diverse andra administrativa sysslor (typ uppdatera spärrlistan för familjens kontokort och se över försäkringarna) som stått på ”Att göra listan” i mer än ett halvår är äntligen åtgärdade!

Har till och med planterat om husets krukväxter och klippt vårt äppelträd.
Det sistnämnda var nog mer en insikt om att jag snart kommer vara för stor för att orka med det än ett utslag av boande.
Hur som haver.
Nu är det gjort och vi kan pricka av ett par aktiviteter till från listan över dåliga samveten.

Veckans kommentar - 2

"- Tittade på ett kort på dig från tidigare.
Du har inte alls "förfallit" vilket gravida tjejer annars har en tendens att göra."

Tack älskade Mannen.
Det var precis vad jag behövde få höra!

PUSS!

Veckans kommentar - 1

Kollega:
"-Du ser ut som en orm som just ätit middag! "

Så mycket för att jag la lite extra omsorg på klädvalet just den morgonen.

Jag - en mamba?

Baby OD

Igår fick jag näst intill Baby OD.
En riktigt jobbig dag, men det känns som ytterligare några bitar föll på plats.

Var först på ultraljud för att se hur Grodden mår, ligger etc.
Allt visade sig vara väldigt bra.
Vår lilla tös har sedan ett par veckor vänt sig med huvudet ner.
Hon ligger lite lite över viktkurvan, detta trots att jag inte gått upp nämnvärt under graviditeten (hittills) och mitt magmått är lite i underkant.
Tillräckligt med fostervatten.
Kort sagt – by the book.

Känns på ett sätt lite som ödets ironi att jag som aldrig varit särskilt intresserad av barn tidigare tydligen har en kropp som är perfekt för att iallafall ”ruva” dem. Synd bara att inte huvudet går i takt med resten.

Därefter träff med min kontakt på specialistmödravården.
Det intressanta är att så fort vi kom upp på förlossningsavdelningen reagerade jag jätteskumt.
Spänd o nervös, blir alldeles rödflammig i ansiktet (Mannens reflektion), darrar på rösten....och jag kan inte förnuftsmässigt förstå varför?
Det här irriterar mig.
Visste jag VARFÖR skulle det vara så mycket enklare att hantera det.
Nu kan jag bara inse att så är det.....
Frustrerande

Vi gick iallafall igenom förlossningsbrevet och hon ”köpte” det rakt av.
Känns jättebra för det var som sagt ingen enkel resa innan vi fick ner det på papper.

Även hon gjorde lite undersökningar.
Kändes väl sådär, men det fick gå.
Grodden däremot gillade det nog inget nämnvärt, för resten av eftermiddagen och inatt har jag haft en helt ny typ av sammandragningar.

Kvällen föräldrautbildning.
Förlossningsfilm och smärtlindring.
Föräldrautbildningen känns som ett bra komplement till Profylaxkursen men jösses vad glad jag är för att vi gick profylaxen så tidigt som vi gjorde och att vi övat sedan dess.
Hade den insikten kommit nu hade nog paniken varit total.

Sen funderar jag över dem som säger att de hittat vänner för livet på föräldrautbildningen.
Hittills har vi knappt sagt mer en hej till varandra och nästa vecka är sista gången.

Ingen bra dag

Idag är ingen bra dag.

Spänningen efter en lång tids funderande släppte när vi var klara med brevet i helgen.
Känner igen det från tiden jag gick och pratade regelbundet.
När det rört om lite för mycket i förnuft och känsla ett tag måste kroppen tydligen återhämta sig.
Slår stopp och går tillbaka några ”rutor” på min mentala spelplan.

Idag är därför ingen bra dag.

Rädd
Låg
Ledsen

Vill inte ha någon bäbis.
Alls.
Det här var ingen bra idé...

Tack och lov greppar Maken läget.
Kramar och peppar.

Hoppas inte svackan håller i sig för länge.
Den är troligtvis nödvändig
Men väldigt, väldigt jobbig