Natten till måndag kom han - lilla G
Förlossningen var långdragen men gick, om jag förstått det rätt, ändå bra.
Välkommen till världen lilla G!
Du är efterlängtad!
// Din Moster
Visar inlägg med etikett För minnet.... Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett För minnet.... Visa alla inlägg
torsdag 15 oktober 2009
torsdag 24 september 2009
Dopfest, dukningstips och ideér
För mina surfande festfixarsystrar och bröder blir det ett separat inlägg om själva dukningen. Har själv hittat massor av inspiration på nätet så It´s payback time :-)
Hoppas någon kan ha någon nytta av mina ideér för sin egen fest?
Jag insåg redan när vi planerade vårt bröllop för snart tre år sedan att jag älskar att ordna fest. Men de ska vara genomtänkta och ha en röd tråd.
Jag vill ha tid på mig.
Normalt är jag ingen detaljmänniska, men när det gäller festdekoration kan jag försjunka en halv dag i jakten på den perfekta tårtdekorationen...bara för att när kvällen kommer iallafall beställa den första jag hittade.
Tror att det egentligen handlar om en process där allt behöver få ta sin tid men det kan driva Mannen till vansinne och är för mig själv helt obegripligt. Det troliga är att ingen kommer lägga märke till den ändå?!
När vi planerade bröllopet lärde en bekant mig att jobba med färg och tema.
Den här gången blev festfärgen rosa.
Inte min favoritfärg.
Tycker egentligen den är alldeles för sliskig, men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att den har potential. Framförallt finns det massor av fina färger som matchar med rosa – vinrött, svart, sandfärgat, viol, cerise, brunt...
Som dukar köpte vi fina gardinvepor från Gekås. Med sandfärgade lakan som underduk kändes de inlånade borden modell ”öltält” riktigt fina. Färgerna från veporna lät jag sedan gå igen i ljus i olika former (stora och små ljus i olika varianter av glas. Botten av glasen täckte vi antingen med kaffebönor eller färgat grus i lila och cerise) För att få lite höjd på borden satte vi även dit ljus i lite högre stakar. Tyvärr gjorde blåsten att ljusen inte gick att tända men det gjorde inte så mycket.
De blev fina som dekoration ändå.
Jag älskar blommor.
Hur jag skulle få till dem den här gången vållade mig dock en del funderingar. Pga ev blåst vågade jag inte ha några högre arrangemang. Dessutom kändes det som att de smala borden krävde lite mindre buketter men flera för att de inte skulle kännas fnuttiga och effekten försvinna.
Helt plötsligt slog det mig – kaffe! Jag spinner vidare där!
Sagt och gjort.
Grävde fram arvegodsporslinet efter Mannens mormor.
Vackra koppar och fat men inget vi i dagsläget använder, helt enkelt för att koppen är så vid att kaffet hinner kallna innan man ställt ifrån sig kaffekannan. Hittade dessutom ett par gamla tekoppar i glas med tillhörande fat på Second hand.
Då det går åt en hel del blommor köpte jag ett par rejäla buketter på torget. Där hittade jag även höga doftliljor (även de i olika rosa nyanser) till buffébordet. Tips gällande liljor dock – köp dem några dagar innan festen så de hinner slå ut ordentligt! Trilskas de kan man chocka dem lite genom att ställa dem en stund i solen :-)
För att få bort ”öltältskänslan” gjorde vi även dekorationer att hänga i tälttaket i form av ballongblommor. Att hitta många ballonger i samma färg visade sig vara svårare än jag trott. Skulle jag ha många var det storpack i blandade färger som gällde.
Än en gång blev nätet räddningen. Här hittade jag precis vad jag behövde.
Dessutom visade de sig vara av bra kvalitet. Av nästan hundra ballonger var det bara en som small när vi blåste upp den.
Servetter använde vi oss av billiga i masspack, även de köpta från Gekås. För att de inte skulle blåsa bort hittade jag en brytning där man la in besticken i servetten. Såg riktigt fint ut trots billiga servetter och gjorde dessutom dukningen enklare.
Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Dessutom var det kul att kunna nyttja det gamla porslinet. På så vis kändes även tidigare generationer representerade på festen, om än i minnet.
Längtar redan efter mitt nästa festprojekt. Har dock lovat Mannen att det får dröja ett tag. Om några år fyller jag dock fyrtio. Vore det inte oerhört coolt med en fest på folkparkstema med dansbana, chokladhjul och hela kittet? ;-)
Hoppas någon kan ha någon nytta av mina ideér för sin egen fest?
Jag insåg redan när vi planerade vårt bröllop för snart tre år sedan att jag älskar att ordna fest. Men de ska vara genomtänkta och ha en röd tråd.
Jag vill ha tid på mig.
Normalt är jag ingen detaljmänniska, men när det gäller festdekoration kan jag försjunka en halv dag i jakten på den perfekta tårtdekorationen...bara för att när kvällen kommer iallafall beställa den första jag hittade.
Tror att det egentligen handlar om en process där allt behöver få ta sin tid men det kan driva Mannen till vansinne och är för mig själv helt obegripligt. Det troliga är att ingen kommer lägga märke till den ändå?!
När vi planerade bröllopet lärde en bekant mig att jobba med färg och tema.
Den här gången blev festfärgen rosa.
Inte min favoritfärg.
Tycker egentligen den är alldeles för sliskig, men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att den har potential. Framförallt finns det massor av fina färger som matchar med rosa – vinrött, svart, sandfärgat, viol, cerise, brunt...
Som dukar köpte vi fina gardinvepor från Gekås. Med sandfärgade lakan som underduk kändes de inlånade borden modell ”öltält” riktigt fina. Färgerna från veporna lät jag sedan gå igen i ljus i olika former (stora och små ljus i olika varianter av glas. Botten av glasen täckte vi antingen med kaffebönor eller färgat grus i lila och cerise) För att få lite höjd på borden satte vi även dit ljus i lite högre stakar. Tyvärr gjorde blåsten att ljusen inte gick att tända men det gjorde inte så mycket.De blev fina som dekoration ändå.
Jag älskar blommor.
Hur jag skulle få till dem den här gången vållade mig dock en del funderingar. Pga ev blåst vågade jag inte ha några högre arrangemang. Dessutom kändes det som att de smala borden krävde lite mindre buketter men flera för att de inte skulle kännas fnuttiga och effekten försvinna.
Helt plötsligt slog det mig – kaffe! Jag spinner vidare där!
Sagt och gjort.
Grävde fram arvegodsporslinet efter Mannens mormor.Vackra koppar och fat men inget vi i dagsläget använder, helt enkelt för att koppen är så vid att kaffet hinner kallna innan man ställt ifrån sig kaffekannan. Hittade dessutom ett par gamla tekoppar i glas med tillhörande fat på Second hand.
Då det går åt en hel del blommor köpte jag ett par rejäla buketter på torget. Där hittade jag även höga doftliljor (även de i olika rosa nyanser) till buffébordet. Tips gällande liljor dock – köp dem några dagar innan festen så de hinner slå ut ordentligt! Trilskas de kan man chocka dem lite genom att ställa dem en stund i solen :-)
För att få bort ”öltältskänslan” gjorde vi även dekorationer att hänga i tälttaket i form av ballongblommor. Att hitta många ballonger i samma färg visade sig vara svårare än jag trott. Skulle jag ha många var det storpack i blandade färger som gällde.Än en gång blev nätet räddningen. Här hittade jag precis vad jag behövde.
Dessutom visade de sig vara av bra kvalitet. Av nästan hundra ballonger var det bara en som small när vi blåste upp den.
Servetter använde vi oss av billiga i masspack, även de köpta från Gekås. För att de inte skulle blåsa bort hittade jag en brytning där man la in besticken i servetten. Såg riktigt fint ut trots billiga servetter och gjorde dessutom dukningen enklare.
Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Dessutom var det kul att kunna nyttja det gamla porslinet. På så vis kändes även tidigare generationer representerade på festen, om än i minnet.Längtar redan efter mitt nästa festprojekt. Har dock lovat Mannen att det får dröja ett tag. Om några år fyller jag dock fyrtio. Vore det inte oerhört coolt med en fest på folkparkstema med dansbana, chokladhjul och hela kittet? ;-)
Dopet
När vi först började fundera över dop kändes det mest jobbigt.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?
Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.
Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.
Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?
Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.
Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.
Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.
torsdag 9 juli 2009
Semester
Första veckan av Mannens semester.
Tanken var egentligen att vi skulle begett oss ut med LillaHusetPåHjulen redan i början av den här veckan men med tanke på att det hittills regnat mer eller mindre hela veckan var det tur att vi, pga katten fick stanna hemma
Kisse råkade slå sina lovar in på grannkattens revir och fick sota ont för det med en tiodagars penicilinkur som följd.
Lilla A har varit lite kinkig de senaste dagarna.
Gråtit lite mer än vanligt och sovit oroligt. Troligtvis beror det på att hon tycks utvecklas snabbare än vanligt.
Vi ser nästan från dag till dag att det händer något nytt.
Nya typer av joller kommer varje dag och hon är allt mer ”med”.
Verkar nu känna igen de visor vi brukar sjunga och sjunger ofta med. Favoriten är fortfarande ”Har du sett min lilla katt” men två uppseglare verkar vara sångerna vi lärt oss på Öppna förskolan – Ärtorna rullar och Klappa magen.
Vill även att vi gör ”sit-ups” och ibland även ”stå” i mitt knä.
I början av veckan gjorde vi en tur till MediaMarkt.
Köpte en skiva med klassisk musik – Stor musik för små öron – och den verkar gillas skarpt. I gårkväll lyssnade hon sittande på pappas arm utan att säga så mycket som pip i över en timma tills hon helt plötsligt somnade!
Verkar vara en baby med smak ;-)
Tanken var egentligen att vi skulle begett oss ut med LillaHusetPåHjulen redan i början av den här veckan men med tanke på att det hittills regnat mer eller mindre hela veckan var det tur att vi, pga katten fick stanna hemma
Kisse råkade slå sina lovar in på grannkattens revir och fick sota ont för det med en tiodagars penicilinkur som följd.
Lilla A har varit lite kinkig de senaste dagarna.
Gråtit lite mer än vanligt och sovit oroligt. Troligtvis beror det på att hon tycks utvecklas snabbare än vanligt.
Vi ser nästan från dag till dag att det händer något nytt.
Nya typer av joller kommer varje dag och hon är allt mer ”med”.
Verkar nu känna igen de visor vi brukar sjunga och sjunger ofta med. Favoriten är fortfarande ”Har du sett min lilla katt” men två uppseglare verkar vara sångerna vi lärt oss på Öppna förskolan – Ärtorna rullar och Klappa magen.
Vill även att vi gör ”sit-ups” och ibland även ”stå” i mitt knä.
I början av veckan gjorde vi en tur till MediaMarkt.
Köpte en skiva med klassisk musik – Stor musik för små öron – och den verkar gillas skarpt. I gårkväll lyssnade hon sittande på pappas arm utan att säga så mycket som pip i över en timma tills hon helt plötsligt somnade!
Verkar vara en baby med smak ;-)
onsdag 1 juli 2009
Ursäkta kan jag få boota om?
Vaknar för andra gången straxt före 9 av att lilla A är törstig igen.
Den här värmen gör att hon äter kopiösa mängder.
9.30
Konstaterar att blöjan läckt i sängen samt att katten åkt på storstryk och lämnat blodsspår i hall och gästrum.
Byter på Lilla A, river lakanen ur sängen och in i tvättmaskinen samt gör en snabb check av kattens hälsotillstånd (självkänslan verkar tagit mer stryk än kroppen men hon är stel och tänker nog tillbringa dagen i skuggan på altanen)
Vidare behöver tvätten i maskinen hängas, de 8 maskinerna torr tvätt vikas och läggas in, diskbänken rensas på disk från gårdagens middag och diskmaskinen tömmas.
Dessutom måste jag få in räkningarna jag missat innan klockan 12 när körningen går på banken samt dammsuga köket och torka upp blodsspåren. Helst ska jag hinna äta frukost också.
Den som säger något om föräldraLEDIG slår jag på tuten.
Den här värmen gör att hon äter kopiösa mängder.
9.30
Konstaterar att blöjan läckt i sängen samt att katten åkt på storstryk och lämnat blodsspår i hall och gästrum.
Byter på Lilla A, river lakanen ur sängen och in i tvättmaskinen samt gör en snabb check av kattens hälsotillstånd (självkänslan verkar tagit mer stryk än kroppen men hon är stel och tänker nog tillbringa dagen i skuggan på altanen)
Vidare behöver tvätten i maskinen hängas, de 8 maskinerna torr tvätt vikas och läggas in, diskbänken rensas på disk från gårdagens middag och diskmaskinen tömmas.
Dessutom måste jag få in räkningarna jag missat innan klockan 12 när körningen går på banken samt dammsuga köket och torka upp blodsspåren. Helst ska jag hinna äta frukost också.
Den som säger något om föräldraLEDIG slår jag på tuten.
söndag 28 juni 2009
Sommarmorgon
Nu är sommaren här på allvar. Det är tidig morgon och vi har just ammat frukost.
Du och pappa har somnat om i vår stora dubbelsäng.
Det är varmt, så du ligger i bara blöjbyxorna med din lilla gröna sovfilt över dig.
Trygg med de knubbiga armarna ovanför huvudet.
Munnen halvöppen, precis på samma sätt som din pappa också har när han sover.
Egentligen är jag trött jag med men jag vill ändå fortsätta skriva på Mamma-Dotterboken.
Det händer så mycket just nu.
Stunder som jag vill spara för att kunna minnas när den här tiden är förbi.
Allt går så fort och jag vill på något sätt kunna stoppa den iallafall lite.
På mitt sätt.
Det här är för viktigt för att glömmas bort.
Så jag tassar upp ur sängen, värmer en kopp te och sätter mig med datorn i skuggan på framsidan av huset.
Sval morgon.
Humlesurr, Björktrastkvitter och solblänk i fönstren.
Sommar.
Du och pappa har somnat om i vår stora dubbelsäng.
Det är varmt, så du ligger i bara blöjbyxorna med din lilla gröna sovfilt över dig.
Trygg med de knubbiga armarna ovanför huvudet.
Munnen halvöppen, precis på samma sätt som din pappa också har när han sover.
Egentligen är jag trött jag med men jag vill ändå fortsätta skriva på Mamma-Dotterboken.
Det händer så mycket just nu.
Stunder som jag vill spara för att kunna minnas när den här tiden är förbi.
Allt går så fort och jag vill på något sätt kunna stoppa den iallafall lite.
På mitt sätt.
Det här är för viktigt för att glömmas bort.
Så jag tassar upp ur sängen, värmer en kopp te och sätter mig med datorn i skuggan på framsidan av huset.
Sval morgon.
Humlesurr, Björktrastkvitter och solblänk i fönstren.
Sommar.
fredag 8 maj 2009
29 april - Jag - ett blötdjur
Jag kände inte särskilt mycket av hormonförändringarna under graviditeten men det verkar jag få tillbaka nu.
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.
Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?
Jag har blivit ett riktigt blötdjur.
Mannen ler mest och konstaterar att det troligtvis är en underutvecklad sida av mig som vill ha lite extra uppmärksamhet.
Själv tycker jag mest det är jobbigt.
Jag kan helt plötsligt inse hur oerhört lyckligt lottad jag är - och gråta för det.
Ska lägga tröjan Mannen hade till förlossningen i tvättmaskinen – och vips börjar tårarna rinna.
Blir frustrerad över att jag ska klara mig och tösen själv i två dagar när Mannen ska på konferens – och gråta för det, trots att jag egentligen vet att det kommer fixa sig. Världen går inte under!!!
Herrejösses, tar det aldrig slut?
Vad gör man åt hormoner som dansar jenka?
28 april - Mannen tillbaks till jobbet – vad gör jag nu?
Imorgon är Mannens pappadagar slut och han börjar jobba igen.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?
Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.
Vem är jag nu?
Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.
Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.
Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?
Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.
Vem är jag nu?
Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.
Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.
Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.
20 april - Smycke
Jag skulle vilja göra ett halssmycke.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.
Jag själv
Mannen
Lilla A
och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken
Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.
Ett smycke som symboliserar de tre delarna i mitt liv.
De delar som jag kämpat hårt för och som nu var och en utgör ett ben i den grund som är jag.
Jag själv
Mannen
Lilla A
och som en sammanbindande länk mellan alltihop – kärleken
Ett smycke att bära så jag aldrig glömmer hur viktig varje del är för att jag ska fortsätta vara hel.
Hur viktigt det är att vårda och värna varje del.
Utan delar, ingen helhet.
19 april - Sen kväll i det Mysiska hemmet
Hänger tvätt
I köket bakar Mannen paj till morgondagens lunch
Lilla A sover i barnvagnsinsatsen på golvet och katten leker i babygymmet.
Livet är härligt......
I köket bakar Mannen paj till morgondagens lunch
Lilla A sover i barnvagnsinsatsen på golvet och katten leker i babygymmet.
Livet är härligt......
15 april - Hemma!
Imorse när vi vaknade kändes det som det var dags att försöka få åka hem.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)
Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.
Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.
Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)
Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.
Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.
Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.
15 april - Hon hör!
Idag har vi gjort hörseltest på Lilla A.
Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.
Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!
Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.
Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.
Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!
Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.
14 april - Reflektion
Vår förlossning gick fort.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
Så här i efterhand hade jag nog, om jag fått välja, hellre haft någon timma till med ”vanliga” värkar som inte stegrats så snabbt istället för den acceleration vi hade nu.
Jag hann inte riktigt med, utan fick fokusera helt på att andas, slappna av och parera.
Vissa delar har jag inga riktigt klara minnen av.
Jag är jättetacksam för att vi förberedde oss så väl som vi gjorde med Annas Profylaxkurs, att vi tränat så mycket hemma, men även all den tid vi la ner på att prata ihop oss om innehållet i förlossningsbrevet.
Förberedelserna gjorde att jag aldrig hann bli rädd.
Trots att allt gick fort hade jag ”verktyg” att ta till och dessutom litade jag helt och hållet på att Mannen kunde ta hand om allt runt omkring mig.
Jag var trygg i oss.
Hur man hanterade vårt förlossningsbrev är jag dock lite besviken på.
Det stod på flera ställen i min journal att vi skrivit ett brev och var det fanns, trots det har ingen läst det utan påpekan från Mannen ATT det fanns.
För mig var brevet någon form av uppsummering av det vi kommit fram till under mina kontakter med Specialistmödravården.
Jag såg det som en trygghet för mig att våga föda vaginalt. Nu kändes de kontakterna som till stor del förgäves då vi liksom hamnade på ruta ett igen. Jag kan förstå att den sista barnmorskan inte hann läsa det då hon gick på sitt skift precis när det var dags för mig att krysta, men hade jag varit mindre förberedd i mig själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad och osedd i det läget.
Nu visste jag själv vad jag ville och krystning hade vi tränat på så jag kände ändå att jag kunde göra klart för omgivningen hur jag ville ha det och fatta egna beslut (t ex att jag, trots ökad risk för att spricka, ville föda knästående etc)
Där jag känner att sjukhusets rutiner brister är när det blev bråttom att få iväg mig till operation.
Här lämnades min man utanför helt och hållet.
När jag drogs iväg försvann all personal tillsammans med mig.
Kvar på en stol i förlossningsrummet blev Mannen med ett nyfött barn i famnen.
Med alla känslor, tankar och sin oro för mig.
Och där fick han sitta bra länge innan någon tog någon notis om honom.
Varför?
Varför kunde inte t ex undersköterskan som fanns med vid själva förlossningen ha stannat kvar som en länk mellan oss?
Förklarat vad som hände och, när jag kommit upp på operation, kunnat ringa dit och kolla hur allt stod till och berättat det för honom?
Istället fick han sitta där med alla tankar.
Nu är Mannen erfaren och stabil.
Han har två barn sedan tidigare (vilket jag är oerhört tacksam för, pga det blev jag aldrig orolig för Lilla A när jag togs till operation. Jag var helt och hållet övertygad om att hon hade det bra med sin pappa, återigen Trygg i oss).
Men ponera att han varit förstagångspappa, kanske aldrig tidigare hållit i ett spädbarn, kanske haft egna rädslor kring förlossningen att hantera (vi hade t ex en pappa på föräldrautbildningen som var orolig för att inte kunna vara med på förlossningen då han inte kunde se blod....) Dessutom hela tiden vara orolig för vad som händer mamman.
Vad får den pappan för start på sitt föräldraskap?
Hur mår han efter det?
Synen på pappan tycker jag tyvärr återspeglade sig även på andra sätt under de dagar vi var på BB.
Han skulle finnas där, assistera mig och babyn (själv var jag fast i sängen pga i princip halverat blodvärde och kateter) hämta frukost och kvällsfika etc, men få tog någon notis om honom, än mindre frågade hur han mådde.
Därtill fick han ordna egen mat och ändå betala mer än dubbelt så mycket för sin sängplats än vad jag fick göra.
Tyvärr har det visat sig är vi inte ensamma om våra upplevelser.
Har pratat med släkt och vänner och flera berättar om egna erfarenheter av samma slag från andra landsting.
Jag skulle vilja dra det så långt som att det här är en jämställdhetsfråga.
Om vi vill att pappan ska ta en mer aktiv del i barnens liv (föräldraledighet etc) måste vi börja behandla pappa och mamma som likvärdiga föräldrar – genom hela processen, även vid förlossningen och på BB!
Nu ska jag dock inte dra alla över en kam.
Vi hade framförallt två tjejer i vårt ”dagteam” som var helt underbara.
De SÅG oss, LYSSNADE och BRYDDE sig verkligen.
Pratade MED oss och inte över huvudet.
Vård är inte bara medicinsk behandling, det är minst lika mycket tankar, känslor och bemötande.
Viktigt, men nog tyvärr av många bortglömt.
tisdag 5 maj 2009
12 april - Förlossning del 2 - Komplikationer
En halvtimma efter att lilla A sett dagens ljus visar det sig att min moderkaka inte vill släppa.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.
Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.
Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.
Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!
Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.
Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.
Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.
Trots två injektioner sitter den orubbligt fast.
Barnmorskan tillkallar läkare.
Fortfarande fast och det börjar kännas en viss oro i rummet.
Helt plötsligt börjar man tala om sövning och operation och kort därefter dyker en narkosläkare upp.
Lilla A tas från min famn och läggs hos Mannen, jag får kravla över till en flyttbar säng och körs därefter snabbt iväg till operation.
Själv har jag inte hunnit fatta någonting och det sista jag ser när vi lämnar rummet är Mannen med lilla A i famnen.
Hans ögon är oroliga.
Ovanför mig ser jag taket i korridoren och jag hör folk prata runtomkring.
Förstår att det verkar vara bråttom men riktigt vad som händer greppar jag inte.
Inom mig far känslor och tankar i en faslig fart och helt plötsligt upptäcker jag att jag gråter. Varför vet jag inte riktigt, kanske måste känslorna ut någonstans.
De får liksom inte plats i kroppen längre.
Väl uppe på operation får jag återigen kravla över till annan säng.
Kort därefter är jag sövd.
Vaknar upp av att jag fryser så jag skakar och halsen känns som att jag ätit taggtråd.
Någonstans i närheten kvider en man att han har ont, någon kommer och lägger varma filtar över mig och plötsligt är narkosläkaren där igen.
Det första jag säger är ”Snälla, ring min man och meddela att jag är vaken”
Misstänker att han inte fått allt för gott om information (vilket tyvärr sedan visar sig vara rätt) och hans oroliga ögon och bilden av honom och lilla A bränner i minnet.
Jag vill ha hit dem – nu!
Någon går och ringer och jag får beskedet att de är på väg. Under tiden får jag en lägesrapport om operationen.
Tydligen har min moderkaka suttit rejält så jag har totalt förlorat ungefär 1,5 liter blod innan de fått ut den (utöver den liter som försvann vid förlossningen...kan förklara varför jag fryser så jag skakar!). Dessutom har man passat på att sy ihop det lilla jag sprack (tre stygn) när jag ändå var sövd.
Kort därefter (?) dyker de upp. Mannen skjutandes en liten plastlåda på hjul framför sig innehållandes en liten arg lilla A.
Lilla A plockas ur lådan och läggs till mitt bröst och sluuuurp – där sitter hon som en liten igel och tuttar som det gällde livet.
Det tuttandet kommer hon sedan ägna sig åt i princip varje vaken minut tills dess vi lämnar BB några dagar senare.
Nu kan vi äntligen pusta ut och Mannen får ringa till de allra närmaste och berätta att Lilla A nu kommit till världen och att vi är tillsammans igen.
Förlossningen är över.
12 april - Förlossning 1
Vi hade bestämt oss redan tidigare att ta det lugnt i påsk. Dels eftersom jag precis slutat jobba och Mannen dessutom haft en hektisk vår med mycket resor vilka tog ut sin rätt.
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.
Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.
15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!
Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....
Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!
Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.
Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...
Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.
Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....
Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.
Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)
Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)
Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.
Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.
Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.
15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!
Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....
Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!
Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.
Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...
Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.
Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....
Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.
Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)
Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)
Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.
Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!
torsdag 9 april 2009
AJJJJ!
Natten mellan lördag och söndag slängde jag benen över sängkanten.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.
Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.
Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.
Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.
Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.
onsdag 8 april 2009
Den finns där!
Yesss!
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.
onsdag 1 april 2009
Saker jag saknar
- träna utan att kroppen tar emot eller flåset inte räcker till
- kunna använda vanliga kläder
- kunna röra mig obehindrat
- kunna hälsa på folk utan att det första de tittar på är min mage
- kunna sova på andra sätt än i sidoläge
- mitt vanliga jag....
- kunna använda vanliga kläder
- kunna röra mig obehindrat
- kunna hälsa på folk utan att det första de tittar på är min mage
- kunna sova på andra sätt än i sidoläge
- mitt vanliga jag....
tisdag 10 februari 2009
Pillertrillare
Det här med att vara gravid kräver sin kvinna.
Om inte annat vad gäller kosthållningen.
Försöker hålla en balanserad kost, men inget bra som inte kan bli bättre.
Dagligt intag på kosttillskottsfronten ser därför ut så här:
- 2 st Omega 3
- 1 st Folsyratablett
- 1 st Kalciumtablett (märkte efter ett tag att jag fick sköra tänder. Förhoppningsvis hjälper det här till att rädda gaddarna)
- 1 st Mitt Val Sport (har lite högre nivå magnesium än Kvinna-varianten vilket framförallt benhinnorna tackar varmast för)
- 20 ml Blutsaft
Till detta innehåller frukosten numera dessutom en halv deciliter krossade linfrön samt några katrinplommon.
Avslutar med en slurk ProViva för att hålla magen lugn och glad.
Hittills har..peppar peppar...järnnivån hållit sig på en hyffsad nivå och magen inte ställt till några problem.
Seven months down…two left to go…..
Om inte annat vad gäller kosthållningen.
Försöker hålla en balanserad kost, men inget bra som inte kan bli bättre.
Dagligt intag på kosttillskottsfronten ser därför ut så här:
- 2 st Omega 3
- 1 st Folsyratablett
- 1 st Kalciumtablett (märkte efter ett tag att jag fick sköra tänder. Förhoppningsvis hjälper det här till att rädda gaddarna)
- 1 st Mitt Val Sport (har lite högre nivå magnesium än Kvinna-varianten vilket framförallt benhinnorna tackar varmast för)
- 20 ml Blutsaft
Till detta innehåller frukosten numera dessutom en halv deciliter krossade linfrön samt några katrinplommon.
Avslutar med en slurk ProViva för att hålla magen lugn och glad.
Hittills har..peppar peppar...järnnivån hållit sig på en hyffsad nivå och magen inte ställt till några problem.
Seven months down…two left to go…..
För minnet....
Eftersom jag ibland har minne som en guldfisk – Oj kolla! En sten! – finns det saker i livet som helt enkelt inte fastnar på den stora hårddisken.
Om dessa saker har någon minsta gemensamma nämnare har jag aldrig lyckats klura ut, men för att de inte ska gå helt förlorade i minnestrådarna introduceras härmed en ny kategori: För minnet.
Misstänker att det som kvalar in här inte är speciellt intressant, men för min egen del så får det ändå en plats här bland livets virrvarrsfunderingar.
Om dessa saker har någon minsta gemensamma nämnare har jag aldrig lyckats klura ut, men för att de inte ska gå helt förlorade i minnestrådarna introduceras härmed en ny kategori: För minnet.
Misstänker att det som kvalar in här inte är speciellt intressant, men för min egen del så får det ändå en plats här bland livets virrvarrsfunderingar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)