Lilla A- sju månader och två veckor

Du har nu hunnit bli sju månader och två veckor.
Var tar tiden vägen?
De senaste två veckorna verkar den ha gått snabbare än vanligt. Efter att ha ”laddat” en tid sker nu utvecklingen i en rasande takt.
På två veckor har du:
- Fått två nya tänder. Denna gång i överkäken. Nu är ”limpsaxen” komplett med in alles fyra gaddar och du gör nu ansatser till att tugga och bita av t ex smörgåsrån, majskrokar (vilka är en favorit!), riskakor och bananbitar.
Helst vill du äta dem själv och träffar faktiskt, med mycket möda och stor koncentration, för det mesta munnen.

- Lärt dig sitta utan stöd och sätter dig nu upp från krypläge helt på egen hand.

- Börjat krypa framåt, iallafall om du får krypa barfota.
Du tar nu sikte på saker framför dig och kryper fokuserat i rätt riktning. Efter att du lyckades sno åt dig kattens fat med blötmat (med följd att du luktade tonfisk en hel eftermiddag) har katten fått gå över till enbart torrfoder. Den stackarn fick för övrigt sin första riktiga ”nära bäbis-upplevelse” häromdagen när du fick ett rejält tag om svansen. Katten for iväg som ett skott och du låg förvånad kvar (hon drog med sig dig av bara farten) med en pälstuss i näven.

- Vinkar tillbaka när någon vinkar till dig.

- Har gjort ditt första ”dyk” på babysimmet. Dessutom har du lyckats klura ut att du tar dig fortare fram genom vattnet om du gör ”delfinsparkar”, dvs dubbelkickar med båda benen.

- Har varit ensam med barnvakt en hel kväll för första gången. Efter att ha övat med mig i huset en kväll i förra veckan fick Storasyster och Rockpojken passa dig medan jag var på spexföreställning (pappa var med på scen). Allt gick som på räls och när jag ringde hem i pausen för att kolla läget sov du gott. På lördag ska vi testa nattbarnvakt då jag och pappa ska på spexsittning till långt in på småtimmarna.

- Har varit med pappa och mig på finmiddag.
Under minglet innan middagen satt du, nyfiket spanande och glatt leende, på min arm. När vi satt oss till bords var det dags för lite kvällsgröt och därefter var du nöjd och glad under både förrätt och tal. Lagomt till varmrätten började dock ögonen bli trötta. Efter lite vyssande somnade du snällt i vagnen och sov tills dess det var dags att åka hem. Vi behövde därför aldrig ta till plan B - dvs blir du trött åker du och jag hem i förväg. Kan det vara så här enkelt med småbarn?

- Lärt dig ett nytt ljud: bfprrrrrrrrr.........

Du är en nöjd och tillfreds bäbis. Gnäller sällan, utom då det händer för lite omkring dig. Tack och lov börjar du nu bli så stor att du i högre utsträckning kan underhålla dig själv, vilket gör det hela lättare.
Du gillar människor och möter alla med ett stort, nyfiket leende.
Äter fortfarande minst två gånger per natt. Gillar inte välling (misstänker att det är för att den mjölkfria vällingen är väldigt ”skum” i konsistensen, känns vattning och mjölig) men annars går det mesta i matväg ner med god aptit. Håller dig på längd och viktkurvorna som du ska. Väger nu nästan åtta kilo och är 68 cm lång.

På tisdag är min tid som föräldraledig på heltid över. Känns lite vemodigt men samtidigt skönt att få komma igång och jobba igen. Jag behöver både ock för att må bra och nu börjar hemmafrutillvaron gå mig på nerverna (men det är ett helt annat inlägg....)

Dopet

När vi först började fundera över dop kändes det mest jobbigt.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?

Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.

Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.

Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.

Det vackraste

Lilla A
Du har nu hunnit bli fyra och en halv månad.
Var tar tiden vägen?
Tycker det var igår du föddes, samtidigt händer hela tiden så mycket så jag fattar inte att det bara gått knappt fyra månader.

Du har bråttom fram i världen.
I måndags la jag dig i babygymet och började laga middag.
När jag vände mig om var du i full färd med att backa in under köksbordet med ett nöjt leende!
På kvällen kände jag din första tand....

Du vill vara med.
Älskar när det händer saker och vill se och uppleva.
Favoritstället är i Babybjörnen på min mage med ryggen mot mig och ansiktet mot världen.
Du charmar åt höger och vänster och är det riktigt spännande ger du upp små glada illtjut.

Underbara tös!

Semester

Första veckan av Mannens semester.
Tanken var egentligen att vi skulle begett oss ut med LillaHusetPåHjulen redan i början av den här veckan men med tanke på att det hittills regnat mer eller mindre hela veckan var det tur att vi, pga katten fick stanna hemma
Kisse råkade slå sina lovar in på grannkattens revir och fick sota ont för det med en tiodagars penicilinkur som följd.

Lilla A har varit lite kinkig de senaste dagarna.
Gråtit lite mer än vanligt och sovit oroligt. Troligtvis beror det på att hon tycks utvecklas snabbare än vanligt.
Vi ser nästan från dag till dag att det händer något nytt.
Nya typer av joller kommer varje dag och hon är allt mer ”med”.
Verkar nu känna igen de visor vi brukar sjunga och sjunger ofta med. Favoriten är fortfarande ”Har du sett min lilla katt” men två uppseglare verkar vara sångerna vi lärt oss på Öppna förskolan – Ärtorna rullar och Klappa magen.
Vill även att vi gör ”sit-ups” och ibland även ”stå” i mitt knä.

I början av veckan gjorde vi en tur till MediaMarkt.
Köpte en skiva med klassisk musik – Stor musik för små öron – och den verkar gillas skarpt. I gårkväll lyssnade hon sittande på pappas arm utan att säga så mycket som pip i över en timma tills hon helt plötsligt somnade!
Verkar vara en baby med smak ;-)

Veckans läxa?

Förra veckans projekt var trädgården.
På måndagen fick vi hem vår nya kompost – en Biokub -tänkt att ersätta den totalt värdelösa trådkomposten som vi jobbat på sedan 2001 men aldrig fått någon fason på.
Trädgårdsavfallet hinner helt enkelt aldrig förmultna i samma tempo som trädgården producerar det, utan vi har varje vecka fått köra en tur till tippen och varje vår köpa ett antal säckar med jord vilket känns rätt bakvänt bade för miljön och ekonomin.

När Lilla A somnat på förmiddagen vidtog därför febril aktivitet i form av att gräva ur den gamla komposten och riva den och bygga ihop den nya.
När jag fått ihop den kunde jag konstatera att jag vänt delarna åt olika håll varför vissa av ”plankorna” hade en plugg fram och andra inte.
Min estetiska ådra tog en dust med min praktiska, men till slut insåg tom den praktiska sidan av mig att det såg för trist ut, så jag rev alltihop och bygde om den.
När jag var nääästan klar vaknade Lilla A och det var bara att släppa alltihop.
Tänkte att jag tar resten när hon somnat ikväll.
Lilla A ville annorlunda så det var bara att tänka om.

När Lilla A somnat dagen därpå tog jag därför vid där jag slutat. Konstaterade att det ska vara ris i botten på Biokuben för att få in luft underifrån.
Var få tag på ris?
Hmm..häcken behöver klippas, där lär jag få ris så det räcker.
Fram med häcksaxen.
När jag hade 8 meter kvar vaknade Lilla A.
Får ta resten imorgon.

När häcken var klar dagen därpå skulle jag försöka avsluta projektet genom att fördela riset, gräva tillbaka den del av den gamla komposten som inte var förmultnad och sprida resten av jorden på rabatterna.
När två kärror jord återstod......matsignal från barnvagnen!

Är det det som är veckans läxa?
Att inte alltid göra allting klart på en gång.
Att ta en paus ibland och bara njuta av solen, Lilla A och livet i övrigt?

Jobbet som återstår finns ju faktiskt kvar imorgon också.

Hon jollrar!

Älskade lilla skitunge - du jollrar!
Troligtvis i högsta grad omedvetet men ändå!

I natt när jag bytt på dig låg du och tittade förnöjt upp i taket och gjorde små "nöjd-ljud".
Trött som jag var (hade en av våra hittills få jobbiga nätter som slutade med att du kaskadkräktes ner dig, mig, sängen, delar av väggen och sedan blev jätterädd och HUNGRIG = gallskrek) trodde jag att jag hört i syne men idag gjorde du om samma sak i babygymet.

Hmm...något säger mig att du kommer bli snacksalig som din mor ;-)

Lilla A:s första år - en reseskildring

Har länge funderat över hur jag ska spara minnena av Lilla A:s första år.
I natt när jag låg och ammade kom jag på det.
Jag ska göra en bok.
En mamma-dotter bok.
Mina tankar och hennes upptäkter av världen månad för månad.
Foton och minnen.

Förhoppningsvis kan hon ha glädje av den om hon själv någon gång blir mamma.
En bild av vårt första år tillsammans.
Första stegen i vår framtida resa.

En del av texterna kanske även hamnar här.
Den som lever får se.

Avslut

Idag har jag varit tillbaka på förlossningen och träffat de barnmorskor som hjälpte lilla A till världen.
Kände att jag dels ville få ansikten på dem (jag blundade mig igenom merparten av värkarbetet och krystningen gjorde jag med ryggen mot förlossningsrummet) och dessutom få gå igenom förloppet igen när jag nu hunnit reflektera och få det lite mer på avstånd.
Få avsluta.
Få insikter.
Förstå.
Sätta punkt och gå vidare.

Inser nu, med graviditeten och förlossningen i backspegeln, hur mycket energi min rädsla och oro tagit.
Hur mycket kraft som gått åt till att förbereda mig och oss på att sätta lilla A till världen.
Födelsen av vår nya familj.

Samtidigt har jag vunnit en seger.
Förlossningsrädslan är besegrad.

Insikten slog mig när jag gick hem från sjukhuset i vårsolen.
Jag är inte rädd längre!
Jag skulle kunna föda igen.

Vi har bestämt oss för att det inte ska bli fler barn men det är av andra skäl än min rädsla.
Den här resan är över.
Den som började med en stark skepsism och såsmåningom nyfikenhet över barn.
Tvivlet
Rädslan
Tankarna

Jag har vacklat fram och tillbaka medan Mannen hela tiden var övertygad om att han ville det här. Dock inte på min och vår bekostnad.
Jag är glad att jag vågade lita på honom.

Tillsammans har vi tagit oss hela vägen och nu finns hon här.
Lilla A.

28 april - Mannen tillbaks till jobbet – vad gör jag nu?

Imorgon är Mannens pappadagar slut och han börjar jobba igen.
Idag är en jobbig dag.
Känns lite som jag genomgår identitetskris i snabbformat.
Vad gör jag nu?
Vem är jag i allt det här?

Det är inte så mycket jobbet som sådant jag saknar, som vetskapen om att jag är en del av något större.
En liten kugge i ett större maskineri men en kugge som behövs för att inte maskinen ska knacka.
Det sociala sammanhanget.
Snacket kring fikabordet.

Vem är jag nu?

Att ensam ansvara för Lilla A under dagarna skrämmer mig inte. Däremot insikten om att jag behöver se till att jag får något mer att syssla med än ”bara” vara mamma.
Något som förser även mitt gamla jag med lite näring så inte allt jag har att tillföra diskussionen när Mannen kommer hem är hur mycket lilla A ätit, sovit och bajsat.
Är rädd att vi nog riskerar tröttna både han och jag annars och det mår ingen (och framför allt inte Lilla A) bra av.

Visst, jag skulle kunna gå till Öppna förskolan, men dels skulle det inte tillföra Lilla A något (hon vill bara äta, sova och vara nära just nu, social samvaro struntar hon fullständigt i) och frågan är om det tillför mig så mycket heller.
Känns inte som ”problemet” löser sig bara för att man träffar andra som råkar bo i samma område som jag själv och har barn.
Behöver inte per automatik innebära att vi har något annat gemensamt.

Imorgon mailar jag högskolan och kollar om jag kan slutföra min gamla distanskurs som varit liggande i flera år.
Dags att ta tag i den nu.
Bättre sent än aldrig.

15 april - Hemma!

Imorse när vi vaknade kändes det som det var dags att försöka få åka hem.
Amningen fungerar.
Min mage har kommit igång igen och blodvärdet har gått upp.
Sängen känns liten och jag saknar vår dubbelsäng hemma.
(Samsova med baby i sjukhussäng är knöligt, hur man än ligger domnar antingen nacke eller rygg.)

Kort sagt –det är dags att stå på egna ben.

Efter att läkaren sagt sitt fick vi klartecken.
Lilla A mår bra, hon har fortfarande en släng av gulsot men vi har fått en återbesökstid i övermorgon för att se att allt går åt rätt håll.

Nu åker vi hem
Tänker fira med en god latte i solen mot husväggen och bara vara.

15 april - Hon hör!

Idag har vi gjort hörseltest på Lilla A.

Under graviditeten har en av mina få men största nojjor varit att hon inte skulle höra.
Fick därför en stor klump i halsen när testet på första örat visade dåliga värden.
Den lilla pluppen som skulle skicka signalen mot trumhinnan trillade ur hela tiden och det blev ingen riktig ordning på testvärdena.
Andra örat var dock inga som helst problem.

Tjejen som gjorde testet försökte lugna mig med att det kunde vara fosterfett kvar i hörselgången vilket skulle försvåra för trumhinnan att uppfatta signalen.
Gjorde dock ett sista försök och DÅ FUNKADE DET!

Stor sten föll från mammahjärtat och en liten tår av lättnad.