Igår kom det väntade svaret från min mor på nyheten att vi väntar barn. Denna gång faktiskt i mailform (alternativet har annars varit rekommenderat brev men hon har väl kanske äntligen insett att min man inte konfiskerar min post)
Förvånansvärt sansat och med reducerad del FörorättadMartyrMamma.
Naturligtvis är det fortfarande mitt fel att hela familjen mår dåligt, relationerna inte fungerar osv.
Men ändå, för att vara henne, nyanserat.
En kopp kaffe aldeles för sent i gårkväll kombinerat med brevet gjorde det svårt att sova i natt.
Medan snön och regnet föll utanför låg jag och funderade.
Och plötsligt börjar bitarna falla på plats!
Jag ser mönster jag förut sett men inte riktigt kunnat förklara, samband och inbördes relationer.
Kanske beror det på att jag numera befinner mig i en arbetsmiljö med idel ingenjörer.
Här tänker alla i flödesdiagram, konsekevensanalyser och struktur. Jag börjar göra det samma.
Helt plötsligt ser jag vad det för typ av relation hon vill ha.
Samtidigt inser jag också jag inte vill ha den och varför.
Den typen av relation ger mig inget utrymme att vara jag. Den är redan utstakad.
Insikten ger mig mer kraft att stå för mitt val för jag inser ännu tydligare varför jag måste driva igenom det. Mod att fatta tydligare beslut.
Just nu rullar livet på jobbet på i för högt tempo men så snart jag får en stund över i helgen lär jag återkomma i ämnet.
Trots att jag inte sovit många timmar inatt känns det ändå bra. Förståelsen känns som en befrielse, samtidigt som jag inser att det svar hon får inte är vad hon vill höra.
fredag 31 oktober 2008
söndag 26 oktober 2008
Köpa bh
Eftersom mina, i vanliga fall ”förvirrade lingon på en planka” till bröst helt plötsligt fått för sig att anta för dem helt oanade proportioner, har mina vanliga bh-ar börjat bli obekväma.
Insåg i fredags att det var dags för något nytt och begav mig med Mannen i släptåg till närmaste köpcentrum.
Alltså, vad är det med män och köpa bh?
Av samtliga pojkvänner, sambos och numera även Mannen som funnits i mitt liv har alla fått spader så snart det ska köpas bh.
Maken till att se obekväma, besvärade och uttråkade ut går inte att uppbringa.
Och detta killar som vanligtvis inte har några som helst problem att shoppa kläder, skor, tur till IKEA eller vad det nu kan vara.
Bara inte bh.
Fumla av mig nämnda plagg har hittills ingen av dem baxnat för, men inköp...nej, njet och nope.
Visst, jag tycker själv det är pest och pina (mest för att mina förvirrade lingon i vanliga fall ser ännu mer förvirrade ut när de ska fösas in i en ny bh) men hur lätt är det att köpa dessa plagg själv?
Efter att ha plockat ut ett antal hittar man en ledig provhytt, får av sig jacka, tröja, linne(jo jag fryser för jämnan just nu så här gäller det att pälsa på sig) och bh, provar....och kan ge sig fasen på att det är fel storlek. Beroende av modell kan en 80B ibland passa, ibland inte passa alls och ibland är en 85B åt helsike för stor och ibland aldeles lagom.
En sak kan man dock ge sig attan på. Det är inte den du fått med dig in i provhytten som passar!
Återstår bara att knöla på sig alla kläderna igen och ge sig ut och leta nya storlekar, hitta ny tom provhytt och börja om.
Vid tredje försöket hade Mannen tröttnat på att vänta utanför affären och dök upp med kommentaren –”hur lång tid kan det ta att prova ut en bh?”
Hade jag inte varit fullt intrasslad i axelbanden på det senaste provobjektet hade han åkt på en propp. Men det osade ganska surt om svordomarna.....
Vad det blev?
Jo, efter att mer eller mindre ha blivit idiotförklarad av damen inne på FinaUnderklädesbutiken för att jag försökte hitta en lämplig amningsbh trots att jag bara är gravid i vecka 15 (men tro inte att hon tipsade om något annat alternativ, nänä så långt sträckte sig inte servicen), gick jag tillbaka till Lindex.
Det blev en ny sportbh. Bra axelband, mjuk och dessutom med plats för värmekuddar när de förvirrade lingonen får nästa tillväxtryck och gör ont som skrutt.
FinaButiken tänker jag fö inte sätta min fot på igen.
Insåg i fredags att det var dags för något nytt och begav mig med Mannen i släptåg till närmaste köpcentrum.
Alltså, vad är det med män och köpa bh?
Av samtliga pojkvänner, sambos och numera även Mannen som funnits i mitt liv har alla fått spader så snart det ska köpas bh.
Maken till att se obekväma, besvärade och uttråkade ut går inte att uppbringa.
Och detta killar som vanligtvis inte har några som helst problem att shoppa kläder, skor, tur till IKEA eller vad det nu kan vara.
Bara inte bh.
Fumla av mig nämnda plagg har hittills ingen av dem baxnat för, men inköp...nej, njet och nope.
Visst, jag tycker själv det är pest och pina (mest för att mina förvirrade lingon i vanliga fall ser ännu mer förvirrade ut när de ska fösas in i en ny bh) men hur lätt är det att köpa dessa plagg själv?
Efter att ha plockat ut ett antal hittar man en ledig provhytt, får av sig jacka, tröja, linne(jo jag fryser för jämnan just nu så här gäller det att pälsa på sig) och bh, provar....och kan ge sig fasen på att det är fel storlek. Beroende av modell kan en 80B ibland passa, ibland inte passa alls och ibland är en 85B åt helsike för stor och ibland aldeles lagom.
En sak kan man dock ge sig attan på. Det är inte den du fått med dig in i provhytten som passar!
Återstår bara att knöla på sig alla kläderna igen och ge sig ut och leta nya storlekar, hitta ny tom provhytt och börja om.
Vid tredje försöket hade Mannen tröttnat på att vänta utanför affären och dök upp med kommentaren –”hur lång tid kan det ta att prova ut en bh?”
Hade jag inte varit fullt intrasslad i axelbanden på det senaste provobjektet hade han åkt på en propp. Men det osade ganska surt om svordomarna.....
Vad det blev?
Jo, efter att mer eller mindre ha blivit idiotförklarad av damen inne på FinaUnderklädesbutiken för att jag försökte hitta en lämplig amningsbh trots att jag bara är gravid i vecka 15 (men tro inte att hon tipsade om något annat alternativ, nänä så långt sträckte sig inte servicen), gick jag tillbaka till Lindex.
Det blev en ny sportbh. Bra axelband, mjuk och dessutom med plats för värmekuddar när de förvirrade lingonen får nästa tillväxtryck och gör ont som skrutt.
FinaButiken tänker jag fö inte sätta min fot på igen.
Jaha...typ
Så var då samtalet överstökat och överlevt.
Efter en stunds småprat om sådant som absolut inte spelar någon som helst roll höll det hela på att dö ut helt och hållet.
Berättade då att vi väntar barn, att vi nu hoppas på att den lilla ska stanna hos oss eftersom jag passerat vecka 13 och att alla prover visar på att Grodden är en pigg och frisk liten krabat.
Berättade även att jag mår bra, varit rätt trött och frusen men att det nu känns ok, om än med dåligt ”flås”.
Reaktionen?
Ett lite försiktigt typ – ”Jaha, ja det blir ju en stor omställning för kroppen och du får vara rädd om dig...”
Sen lite mer småprat om den senaste tidens älgjakt.
Därefter tog det bara slut.
Prata med mamma?
Åhh, hon var så upptagen med förmiddagens fyra olika brödbak, så spisen var i full gång.
-Ehh, ok...ja vi hörs väl någon annan gång när det passar bättre. Hälsa alla.
-Ja, ha det så bra.
Och det var det....
Efter en stunds småprat om sådant som absolut inte spelar någon som helst roll höll det hela på att dö ut helt och hållet.
Berättade då att vi väntar barn, att vi nu hoppas på att den lilla ska stanna hos oss eftersom jag passerat vecka 13 och att alla prover visar på att Grodden är en pigg och frisk liten krabat.
Berättade även att jag mår bra, varit rätt trött och frusen men att det nu känns ok, om än med dåligt ”flås”.
Reaktionen?
Ett lite försiktigt typ – ”Jaha, ja det blir ju en stor omställning för kroppen och du får vara rädd om dig...”
Sen lite mer småprat om den senaste tidens älgjakt.
Därefter tog det bara slut.
Prata med mamma?
Åhh, hon var så upptagen med förmiddagens fyra olika brödbak, så spisen var i full gång.
-Ehh, ok...ja vi hörs väl någon annan gång när det passar bättre. Hälsa alla.
-Ja, ha det så bra.
Och det var det....
måndag 20 oktober 2008
Ångest
Vaknade i natt vid etthugget och sedan var det lögn att somna om.
Inser att samtalet som måste ringas obönhörligt närmar sig.
Att låta mina föräldrar veta att Grodden finns.
Har dragit mig för det hela helgen men inser att det måste ske.
När jag och mannen träffades fungerade inte mitt liv.
Jag sprang och sprang och hann aldrig ifatt.
Försökte vara alla till lags, vara omtyckt av alla, vara duktig.
Med följd att den som fick minst omvårdnad och respekt i mitt liv var..
Jag själv.
Självkänslan var i botten och jag var osäker på det mesta kring mitt liv och mina relationer.
Ville verkligen någon vara med just mig? Bara för att jag var jag liksom?
Någonstans kände jag att det inte var rätt.
Det här var inte den jag ville vara? Var var livet på väg egentligen?
Vem styrde? Inte var det jag iallafall...
De största outtalade förväntningarna och förhoppningarna kom från mina föräldrar.
Och samtidigt också grunden till min dåliga självkänsla.
Hur jag än gjorde var det fel.
Jag skulle satsa på min utbildning och därefter på mitt jobb. Samtidigt fick jag alltid höra att jag aldrig prioriterade dem utan bara satsade på jobbet. ”Måste du verkligen jobba så mycket? Kan du inte klämma in oss i din fulltecknade almanacka någon gång?” Nästa gång vi träffades fick jag istället frågan om ”Ni tänker väl inte skaffa barn ännu? Det vore inte bra för ditt jobb...”
Varför ställde jag aldrig upp på min familj (fastän jag passade lägenheter, matade husdjur, fixade donade, trixade försökte stötta på telefon...)
Ingen av mina pojkvänner dög.
Vad jag än gjorde var det fel, fel, fel.
Jag hade till slut två liv. Ett som kändes som jag, ett liv som jag smög med och som var fult och fel. Ett där jag försökte leva upp till alla förväntningar, förväntningar som jag inte fått vara med och sätta själv.
Till slut fick det vara nog.
Jag tog hjälp.
Jag sa NEJ. Och jag vidhöll det.
Alla reaktioner ger en motreaktion.
Övertalningsförsöken avlöste varandra.
Jag skulle tillbaka ”in i fållan”
Gråt och förebråelser i telefon tidigt om morgnarna. Martyriska mail som jag först försökte besvara så lugnt och sansat det gick, därefter (när jag insett att vad jag än sa gick det inte fram) bara försökte skaka av mig.
Man försökte leta fel på mig.
Har fått höra allt ifrån att jag har en empatisk störning (hur kan jag annars utsätta min omvärld för detta?) till att jag är i min mans våld (han styr mig likt Knutbypastorn. Att jag själv skulle kunna tänkas besitta något form av egen beslutsförmåga verkar tydligen otänkbart.) För det mesta undrar jag vem det är de pratar om. Tack och lov undrar de som känner mig samma sak.
Allt detta bara för att jag har och hade en enda önskan.
Att odömd få leva och ta ansvar för mitt eget liv. Få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av dem.
Men nu finns alltså Grodden och den har rätt till någon form av relation till sina rötter. Även om dessa rötter anser dess far vara en psykopat och dess mor empatiskt störd.
Inser dessutom att har mitt tidigare liv varit föremål för föräldrarnas outtalade förväntningar och förhoppningar, vad ska då inte ett barnbarn vara? Vi pratar 30 år av sparade barnprylar, drömmar och visioner.
Frågan är bara hur jag ska lyckas hålla dem på sånt avstånd att jag ändå har styrka nog att fortsätta vara mitt sanna jag och dessutom den maka och mor som jag vill vara för min man och mitt barn?
Inser att samtalet som måste ringas obönhörligt närmar sig.
Att låta mina föräldrar veta att Grodden finns.
Har dragit mig för det hela helgen men inser att det måste ske.
När jag och mannen träffades fungerade inte mitt liv.
Jag sprang och sprang och hann aldrig ifatt.
Försökte vara alla till lags, vara omtyckt av alla, vara duktig.
Med följd att den som fick minst omvårdnad och respekt i mitt liv var..
Jag själv.
Självkänslan var i botten och jag var osäker på det mesta kring mitt liv och mina relationer.
Ville verkligen någon vara med just mig? Bara för att jag var jag liksom?
Någonstans kände jag att det inte var rätt.
Det här var inte den jag ville vara? Var var livet på väg egentligen?
Vem styrde? Inte var det jag iallafall...
De största outtalade förväntningarna och förhoppningarna kom från mina föräldrar.
Och samtidigt också grunden till min dåliga självkänsla.
Hur jag än gjorde var det fel.
Jag skulle satsa på min utbildning och därefter på mitt jobb. Samtidigt fick jag alltid höra att jag aldrig prioriterade dem utan bara satsade på jobbet. ”Måste du verkligen jobba så mycket? Kan du inte klämma in oss i din fulltecknade almanacka någon gång?” Nästa gång vi träffades fick jag istället frågan om ”Ni tänker väl inte skaffa barn ännu? Det vore inte bra för ditt jobb...”
Varför ställde jag aldrig upp på min familj (fastän jag passade lägenheter, matade husdjur, fixade donade, trixade försökte stötta på telefon...)
Ingen av mina pojkvänner dög.
Vad jag än gjorde var det fel, fel, fel.
Jag hade till slut två liv. Ett som kändes som jag, ett liv som jag smög med och som var fult och fel. Ett där jag försökte leva upp till alla förväntningar, förväntningar som jag inte fått vara med och sätta själv.
Till slut fick det vara nog.
Jag tog hjälp.
Jag sa NEJ. Och jag vidhöll det.
Alla reaktioner ger en motreaktion.
Övertalningsförsöken avlöste varandra.
Jag skulle tillbaka ”in i fållan”
Gråt och förebråelser i telefon tidigt om morgnarna. Martyriska mail som jag först försökte besvara så lugnt och sansat det gick, därefter (när jag insett att vad jag än sa gick det inte fram) bara försökte skaka av mig.
Man försökte leta fel på mig.
Har fått höra allt ifrån att jag har en empatisk störning (hur kan jag annars utsätta min omvärld för detta?) till att jag är i min mans våld (han styr mig likt Knutbypastorn. Att jag själv skulle kunna tänkas besitta något form av egen beslutsförmåga verkar tydligen otänkbart.) För det mesta undrar jag vem det är de pratar om. Tack och lov undrar de som känner mig samma sak.
Allt detta bara för att jag har och hade en enda önskan.
Att odömd få leva och ta ansvar för mitt eget liv. Få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av dem.
Men nu finns alltså Grodden och den har rätt till någon form av relation till sina rötter. Även om dessa rötter anser dess far vara en psykopat och dess mor empatiskt störd.
Inser dessutom att har mitt tidigare liv varit föremål för föräldrarnas outtalade förväntningar och förhoppningar, vad ska då inte ett barnbarn vara? Vi pratar 30 år av sparade barnprylar, drömmar och visioner.
Frågan är bara hur jag ska lyckas hålla dem på sånt avstånd att jag ändå har styrka nog att fortsätta vara mitt sanna jag och dessutom den maka och mor som jag vill vara för min man och mitt barn?
torsdag 16 oktober 2008
Jaa!
Idag kom beskedet med posten.
Och det ser mycket, mycket, mycket bra ut.
Finns ingen anledning att gå vidare med fostervattensprov.
Ringde Mannens mobil och läste upp svaret i röstbrevlådan.
När jag lade på kom en liten tår i ögonvrån.
Lycklig!
Vill ha hem honom till en kram nu!
Därefter ringde jag först AllraKärasteSyster men hon var på gympa med ätteläggen.
Får ringa igen senare.
Ringde därefter Bonustösen och fick en mycket glad blivande storasyster i luren.
Vi pratade i över tjugo minuter sedan tog mobiltäckningen slut.
Hon mår bra, är lycklig och trivs med livet.
Dessutom ser hon verkligen fram emot Grodden.
Styvmammehjärtat är varmt ikväll.
Jag är priviligierad.
Och det ser mycket, mycket, mycket bra ut.
Finns ingen anledning att gå vidare med fostervattensprov.
Ringde Mannens mobil och läste upp svaret i röstbrevlådan.
När jag lade på kom en liten tår i ögonvrån.
Lycklig!
Vill ha hem honom till en kram nu!
Därefter ringde jag först AllraKärasteSyster men hon var på gympa med ätteläggen.
Får ringa igen senare.
Ringde därefter Bonustösen och fick en mycket glad blivande storasyster i luren.
Vi pratade i över tjugo minuter sedan tog mobiltäckningen slut.
Hon mår bra, är lycklig och trivs med livet.
Dessutom ser hon verkligen fram emot Grodden.
Styvmammehjärtat är varmt ikväll.
Jag är priviligierad.
onsdag 15 oktober 2008
Att vänta på att telefonen inte ska ringa...
Idag fick Crocuskliniken svaret på vårt blodprov.
Om testet visar något riktigt anmärkningsvärt skulle de ringa min mobil, annars får vi provsvaren på papper via posten.
De kunde även ringa om det var något som var oklart.
Har gått hela dagen och väntat på att telefonen inte ska ringa.
Det borde ju i så fall innebära att testet inte är ALLT för anmärkningsvärt.
Samtidigt befinner sig Mannen i annan tidszon så blir det negativt besked får jag försöka hantera det här själv tills på fredag.
Hittills har dock telefonen haft den goda smaken att INTE ringa och det hoppas jag den fortsätter med. Imorgon blir det till att bevaka brevlådan istället.
Idag hämtade jag ut fyra (!) paket babykläder på posten.
Vardagsrumsbordet är nu fullt i pyttesmå kläder i blått, grått, beige, brunt och lite lila/rött. Helt otroligt att förstå att om allt går vägen har vi i slutet av april en sån pyttebaby!
Nu verkar ju Grodden visserligen vara en Grodda, men skulle det visa sig att Grodden istället är en kille är det helt ok för en tjej att kläs till tänderna i blått, beige, brunt och vitt (fö mina egna favoritfärger) men en kille i rosa är inte fullt lika lyckat.
Därav färgvalen.
Dessutom tycker jag de flesta tjejkläder är så översöta så jag blir nästan illamående.
Tror snart vi har det mesta i 50-52, så nu shoppar jag glatt vidare i större storlekar ;-)
Hmm, snart har nog Mannen rätt när han anser mig löpa stor risk att drabbas av Baby-zillasyndrom. Jag klarade mig från Bridezilla men det här verkar mer smittsamt ;-)
Övrig status i vad som antas snart vara vecka 14.
Fortfarande rätt trött och frusen men det verkar bli allt bättre.
Har gått ner två kilo i vikt. Detta trots att jag inte mått allt för illa hittills. Nu har ju min vikt alltid varit en huvudvärk för sig så att den skulle bete sig normalt i just det här fallet var väl för mycket att hoppas på. Är därför inte allt för orolig.
Ännu inga spår av mage annat än i ”nyätet” tillstånd och utan kläder.
Ömma bröst som dessutom vuxit ur mina favorit-bh:s. Får nu gå på de lite större varianterna i garderoben.
Har fortfarande inte berättat för vare sig chef eller föräldrar om vad som komma skall.
Chefen för att den senaste lönerevisionen ännu inte är klar (vill inte att det ska uppstå några tveksamheter om grunderna för lönesättningen) och föräldrarna för att…(*gaaah* det blir ett separat inlägg any day now…)
Vare sig jag, eller Mannen heller för den delen…är man riktigt galen är det väl tveksamt om man kan avgöra det själv, upplever att jag lider av hormonpåverkan eller någon annan form av humörsvängningar.
Är mest mitt vanliga jag om än i mer frusen och trött form.
Näpp, nu har jag en auktion på en urmysig babypyamas att bevaka…
Återkommer.
Och snälla, håll tummarna för att telefonen fortsätter hålla sig tyst!
Om testet visar något riktigt anmärkningsvärt skulle de ringa min mobil, annars får vi provsvaren på papper via posten.
De kunde även ringa om det var något som var oklart.
Har gått hela dagen och väntat på att telefonen inte ska ringa.
Det borde ju i så fall innebära att testet inte är ALLT för anmärkningsvärt.
Samtidigt befinner sig Mannen i annan tidszon så blir det negativt besked får jag försöka hantera det här själv tills på fredag.
Hittills har dock telefonen haft den goda smaken att INTE ringa och det hoppas jag den fortsätter med. Imorgon blir det till att bevaka brevlådan istället.
Idag hämtade jag ut fyra (!) paket babykläder på posten.
Vardagsrumsbordet är nu fullt i pyttesmå kläder i blått, grått, beige, brunt och lite lila/rött. Helt otroligt att förstå att om allt går vägen har vi i slutet av april en sån pyttebaby!
Nu verkar ju Grodden visserligen vara en Grodda, men skulle det visa sig att Grodden istället är en kille är det helt ok för en tjej att kläs till tänderna i blått, beige, brunt och vitt (fö mina egna favoritfärger) men en kille i rosa är inte fullt lika lyckat.
Därav färgvalen.
Dessutom tycker jag de flesta tjejkläder är så översöta så jag blir nästan illamående.
Tror snart vi har det mesta i 50-52, så nu shoppar jag glatt vidare i större storlekar ;-)
Hmm, snart har nog Mannen rätt när han anser mig löpa stor risk att drabbas av Baby-zillasyndrom. Jag klarade mig från Bridezilla men det här verkar mer smittsamt ;-)
Övrig status i vad som antas snart vara vecka 14.
Fortfarande rätt trött och frusen men det verkar bli allt bättre.
Har gått ner två kilo i vikt. Detta trots att jag inte mått allt för illa hittills. Nu har ju min vikt alltid varit en huvudvärk för sig så att den skulle bete sig normalt i just det här fallet var väl för mycket att hoppas på. Är därför inte allt för orolig.
Ännu inga spår av mage annat än i ”nyätet” tillstånd och utan kläder.
Ömma bröst som dessutom vuxit ur mina favorit-bh:s. Får nu gå på de lite större varianterna i garderoben.
Har fortfarande inte berättat för vare sig chef eller föräldrar om vad som komma skall.
Chefen för att den senaste lönerevisionen ännu inte är klar (vill inte att det ska uppstå några tveksamheter om grunderna för lönesättningen) och föräldrarna för att…(*gaaah* det blir ett separat inlägg any day now…)
Vare sig jag, eller Mannen heller för den delen…är man riktigt galen är det väl tveksamt om man kan avgöra det själv, upplever att jag lider av hormonpåverkan eller någon annan form av humörsvängningar.
Är mest mitt vanliga jag om än i mer frusen och trött form.
Näpp, nu har jag en auktion på en urmysig babypyamas att bevaka…
Återkommer.
Och snälla, håll tummarna för att telefonen fortsätter hålla sig tyst!
söndag 12 oktober 2008
Ja någon Emmaljunga vagn blir det INTE....
I den Lokala Babybutiken igår plockade jag på mig lite broschyrer i förhoppningen att få någon vägledning i den djungel det verkar vara att välja vagn.
Väl hemma på kvällen satte jag mig vid köksbordet och började bläddra.
Kommen till Emmaljungas broschyr höll jag på att få upp theet i retur (och det var INTE Groddens fel)
Snacka om att cementera könsroller!
På ALLA bilder utom en visas små nätta chicka mammor i högklackat som trippar runt på diverse chicka innerstadsställen. I de fåtal fall pappor visas på bilderna spelar de, utom i ett fall, en biroll till mamman och vagnen (där babyn antagligen befinner sig)!
När man sedan tittar på sidorna med vagnstillbehör förevisas bla en skötväska I HANDVÄSKEMODELL (mycket praktiskt, du kan använda den som handväska när barnet blir större) i samma material som vagnen.
Ursäkta, men jag skulle vilja se den pappa som under föräldraledigheten känner sig komfortabel med att trava runt på stan med en handväska full i blöjor och nappflaskor slängd över axeln?
Näpp, Emmaljungas budskap var ganska klart.
Babyn är en angelägenhet för MAMMAN och pappan är en bifigur i sammanhanget.
Han kan möjligtvis kanske få pynta för den svindyra vagnen med matchande handväske-skötväska.
Någon Emmaljunga vagn blir det därför INTE.
Synd, för vagnmodellen som sådan verkar rätt praktisk.
Väl hemma på kvällen satte jag mig vid köksbordet och började bläddra.
Kommen till Emmaljungas broschyr höll jag på att få upp theet i retur (och det var INTE Groddens fel)
Snacka om att cementera könsroller!
På ALLA bilder utom en visas små nätta chicka mammor i högklackat som trippar runt på diverse chicka innerstadsställen. I de fåtal fall pappor visas på bilderna spelar de, utom i ett fall, en biroll till mamman och vagnen (där babyn antagligen befinner sig)!
När man sedan tittar på sidorna med vagnstillbehör förevisas bla en skötväska I HANDVÄSKEMODELL (mycket praktiskt, du kan använda den som handväska när barnet blir större) i samma material som vagnen.
Ursäkta, men jag skulle vilja se den pappa som under föräldraledigheten känner sig komfortabel med att trava runt på stan med en handväska full i blöjor och nappflaskor slängd över axeln?
Näpp, Emmaljungas budskap var ganska klart.
Babyn är en angelägenhet för MAMMAN och pappan är en bifigur i sammanhanget.
Han kan möjligtvis kanske få pynta för den svindyra vagnen med matchande handväske-skötväska.
Någon Emmaljunga vagn blir det därför INTE.
Synd, för vagnmodellen som sådan verkar rätt praktisk.
Chock!
Efter vårt besök på Crocuskliniken börjar det nu allt mer sjunka in i min stackars skalle att vi faktiskt väntar barn! En förväntansfulla pirriga känslan börjar infinna sig.
Kanske dags att börja shoppa lite försiktigt ;-)
Medan Mannen var på körrep i helgen gjorde jag därför en första tur till den lokala babybutiken. Strosandes runt där bland hyllorna fick mer eller mindre en chock!
Babysar verkar kvala in i samma kategori som bröllop. Du kan lägga Hur Mycket Pengar Som Helst på babyprylar.
En BABYSITTER för 1200 spänn!!! Que?
8000 spänn för en vagn (men då får du ju faktiskt däcken med…Hallå, skulle någon komma på idén att köpa vagn UTAN däck?!)
800 spänn för en skötväska, och den är inte ens snygg? Lägg därtill en hel hoper prylar som verkar HELT onödiga såsom parfymerade blöjpåsar!?
Det här är konsumtionshysteri på HÖG nivå.
Inte för att vi inte kanske skulle ha råd med det, men det här är Hål i huvet med stort H!
Tur att jag och Mannen är ense om att detta får bli en ”retro” baby. Vi är av uppfattningen att vår baby inte kommer få framtida men* av att köras runt i en knappt använd begagnad vagn.
Har därför börjat sondera terrängen på nätet så smått och där finns massor, knappt använt till försäljning.
Köper hellre en packe kläder, knappt använda, för samma pris som jag får ge för EN body på PoP. Sent i gårkväll la jag högsta budet på en skitsnygg knallröd skötväska för halva priset mot i den lokala babybutiken (blev därmed första inköpet till Grodden).
Har dessutom lagt bud på en hel garderob babykläder…
Jag surfar och Mannen ler och kallar mig Baby-zilla. Men det bryr jag mig inte om. Jag gillar shopping, särskilt när man får mycket för pengarna!
------------
*Men jag förstår att man lyckas med att ta ut hur mycket pengar som helst för baby-grejer. Minns ännu en lunch för flera år sedan där en dåvarande kollega ondgjort sig över priserna på barnvagn.
Jag mitt nöt yttrade då orden” -Men går inte sånt där att köpa begagnat?” varvid den blivande modern gav mig en blick som skulle kunnat döda – ” MITT barn ska inte åka i en BEGAGNAD vagn! Misstänker att hon senare köpte en vagn i 8000-kronorsklassen.
Kanske dags att börja shoppa lite försiktigt ;-)
Medan Mannen var på körrep i helgen gjorde jag därför en första tur till den lokala babybutiken. Strosandes runt där bland hyllorna fick mer eller mindre en chock!
Babysar verkar kvala in i samma kategori som bröllop. Du kan lägga Hur Mycket Pengar Som Helst på babyprylar.
En BABYSITTER för 1200 spänn!!! Que?
8000 spänn för en vagn (men då får du ju faktiskt däcken med…Hallå, skulle någon komma på idén att köpa vagn UTAN däck?!)
800 spänn för en skötväska, och den är inte ens snygg? Lägg därtill en hel hoper prylar som verkar HELT onödiga såsom parfymerade blöjpåsar!?
Det här är konsumtionshysteri på HÖG nivå.
Inte för att vi inte kanske skulle ha råd med det, men det här är Hål i huvet med stort H!
Tur att jag och Mannen är ense om att detta får bli en ”retro” baby. Vi är av uppfattningen att vår baby inte kommer få framtida men* av att köras runt i en knappt använd begagnad vagn.
Har därför börjat sondera terrängen på nätet så smått och där finns massor, knappt använt till försäljning.
Köper hellre en packe kläder, knappt använda, för samma pris som jag får ge för EN body på PoP. Sent i gårkväll la jag högsta budet på en skitsnygg knallröd skötväska för halva priset mot i den lokala babybutiken (blev därmed första inköpet till Grodden).
Har dessutom lagt bud på en hel garderob babykläder…
Jag surfar och Mannen ler och kallar mig Baby-zilla. Men det bryr jag mig inte om. Jag gillar shopping, särskilt när man får mycket för pengarna!
------------
*Men jag förstår att man lyckas med att ta ut hur mycket pengar som helst för baby-grejer. Minns ännu en lunch för flera år sedan där en dåvarande kollega ondgjort sig över priserna på barnvagn.
Jag mitt nöt yttrade då orden” -Men går inte sånt där att köpa begagnat?” varvid den blivande modern gav mig en blick som skulle kunnat döda – ” MITT barn ska inte åka i en BEGAGNAD vagn! Misstänker att hon senare köpte en vagn i 8000-kronorsklassen.
fredag 10 oktober 2008
NUPP och KUB
I går var vi på Crocus-kliniken för att göra NUPP (NackUppklarningsProv) och KUB (Kombinerat Ultraljud och Biokemi)-test. Mer om vad det konkret innebär kan du läsa här.
Jag tillhör ju tyvärr den del av den kvinnliga befolkningen som löper ökad risk för att föda ett barn med kromosomförändringar. Dock vill vi, så långt det är möjligt, försöka undvika fostervattensprov, dels på grund av den ökade missfallsrisken men också för att inte behöva störa Grodden i onödan.
Samtidigt är den krassa verkligheten att skulle det visa sig att Grodden bär på ett gravt handikapp, måste vi avbryta graviditeten. Detta av flera anledningar.
Ett barn med gravt handikapp kräver att föräldrarna, alternativt någon annan anhörig, finns där i högre utsträckning även när det blir vuxen. ”Vanliga” barn är flygfärdiga någon gång kring 20, ett gravt handikappat barn behöver dagligt stöd tills den dagen föräldrarna inte finns mer.
Här spelar vår ålder in.
Vi kommer, rent praktiskt, inte att kunna följa ett handikappat barn så länge som skulle behövas.
En annan faktor är det sociala nätet. Relationerna till våra ursprungsfamiljer ser, av olika skäl, inte så ut att vi på nära håll har någon nära kontakt som kan gå in i vårt ställe den dagen vi inte finns mer.
Förstå mig rätt.
Det jag ser som min familj är en stor, brokig och alldeles underbar samling av vänner, blodsband, ickeblodsband och you name it, men det skulle inte vara rätt mot Grodden att födas till en värld där inte mamma och pappa har möjligheten att ge sjysta förutsättningar för ett bra och tryggt liv.
Eftersom det visade sig hos barnmorskan att vi inte var så långt gångna som vi först trodde var jag lite orolig för att vi nu helt plötsligt skulle bokat testet för tidigt. Ringde därför kliniken men fick lugnande besked. Skulle det visa sig att vi var där för tidigt skulle vi få göra om testet senare.
Testet gick dock jättebra.
En mycket pedagogisk läkare gick först igenom extakt vad de olika mätningarna innebar (här var det tur att Mannen var med då min arma skalle helt plötsligt kom på – ”jäklar, hur gammal ÄR jag egentligen?"…och ägnade ett antal minuter åt att räkna ut det…)
Sen var det dags att ”hälsa på” hos Grodden igen.
Ganska snabbt glömde jag bort vad ett ev negativt besked skulle kunna innebära och faschinerades över vad vi fick se.
Både Grodden och min livmoder mättes ingående, allt från nivån av fostervatten till blodtillströmning i navelsträng, längden på foster, nackspalt, näsben, lårben, hjärtfrekvens……Allt dokumenterades på bilder och små filmsnuttar (vi fick efter undersökningen med oss alla bilder och filmsnuttar hem på en CD…jättehäftigt!)
Och Grodden samarbetade riktigt duktigt tills h*n tröttnade och la sig på sidan (somnade?)
Verkar vara en liten linslus som bor inne i mig.....
Allt avslutades med ett blodprov.
De första testresultaten fick vi ingående förklarat av läkaren redan på plats och hittills ser det väldigt, väldigt bra ut! Nu håller vi bara tummarna för att KUBen ska vara bra också så slipper vi utreda vidare genom fostervattensprov. Besked får vi under den kommande veckan.
Baksidan av undersökningen visade sig dock redan när vi satte oss i bilen.
Jag som inte mått särskilt illa hittills under graviditeten blev plötsligt jätteillamående. Vi hann bara några meter med bilen så fick Mannen stanna och jag spydde som en liten kalv (till allmän beskådan av alla som tankade på macken bredvid). Därefter kändes allt helt ok, huvudvärken som terroriserat mig hela eftermiddagen släppte tom, så vi bestämde oss för att åka ner på stan och fira med the och Princesstårta (eftersom det nu så smått börjar gå upp för oss att vi FAKTISKT VÄNTAR BARN!!!)
Dock verkar inte Grodden gilla princesstårta för h*n såg till att morsan returnerade stora delar av den mitt på stans partygata på väg tillbaka till bilen.
Nåja, jag är nog inte den första som spytt på den gatan och troligtvis inte den sista heller.
Men hördu Grodden…nu räcker det va ;-)
Jo just det…läkaren gav prognos på Groddens kön (till 90%...- "ja, ni behöver ju inte åka hem och måla om men"…)…..och det var inte ALLS vad jag trott de sista veckorna.
Jag tillhör ju tyvärr den del av den kvinnliga befolkningen som löper ökad risk för att föda ett barn med kromosomförändringar. Dock vill vi, så långt det är möjligt, försöka undvika fostervattensprov, dels på grund av den ökade missfallsrisken men också för att inte behöva störa Grodden i onödan.
Samtidigt är den krassa verkligheten att skulle det visa sig att Grodden bär på ett gravt handikapp, måste vi avbryta graviditeten. Detta av flera anledningar.
Ett barn med gravt handikapp kräver att föräldrarna, alternativt någon annan anhörig, finns där i högre utsträckning även när det blir vuxen. ”Vanliga” barn är flygfärdiga någon gång kring 20, ett gravt handikappat barn behöver dagligt stöd tills den dagen föräldrarna inte finns mer.
Här spelar vår ålder in.
Vi kommer, rent praktiskt, inte att kunna följa ett handikappat barn så länge som skulle behövas.
En annan faktor är det sociala nätet. Relationerna till våra ursprungsfamiljer ser, av olika skäl, inte så ut att vi på nära håll har någon nära kontakt som kan gå in i vårt ställe den dagen vi inte finns mer.
Förstå mig rätt.
Det jag ser som min familj är en stor, brokig och alldeles underbar samling av vänner, blodsband, ickeblodsband och you name it, men det skulle inte vara rätt mot Grodden att födas till en värld där inte mamma och pappa har möjligheten att ge sjysta förutsättningar för ett bra och tryggt liv.
Eftersom det visade sig hos barnmorskan att vi inte var så långt gångna som vi först trodde var jag lite orolig för att vi nu helt plötsligt skulle bokat testet för tidigt. Ringde därför kliniken men fick lugnande besked. Skulle det visa sig att vi var där för tidigt skulle vi få göra om testet senare.
Testet gick dock jättebra.
En mycket pedagogisk läkare gick först igenom extakt vad de olika mätningarna innebar (här var det tur att Mannen var med då min arma skalle helt plötsligt kom på – ”jäklar, hur gammal ÄR jag egentligen?"…och ägnade ett antal minuter åt att räkna ut det…)
Sen var det dags att ”hälsa på” hos Grodden igen.
Ganska snabbt glömde jag bort vad ett ev negativt besked skulle kunna innebära och faschinerades över vad vi fick se.
Både Grodden och min livmoder mättes ingående, allt från nivån av fostervatten till blodtillströmning i navelsträng, längden på foster, nackspalt, näsben, lårben, hjärtfrekvens……Allt dokumenterades på bilder och små filmsnuttar (vi fick efter undersökningen med oss alla bilder och filmsnuttar hem på en CD…jättehäftigt!)
Och Grodden samarbetade riktigt duktigt tills h*n tröttnade och la sig på sidan (somnade?)
Verkar vara en liten linslus som bor inne i mig.....
Allt avslutades med ett blodprov.
De första testresultaten fick vi ingående förklarat av läkaren redan på plats och hittills ser det väldigt, väldigt bra ut! Nu håller vi bara tummarna för att KUBen ska vara bra också så slipper vi utreda vidare genom fostervattensprov. Besked får vi under den kommande veckan.
Baksidan av undersökningen visade sig dock redan när vi satte oss i bilen.
Jag som inte mått särskilt illa hittills under graviditeten blev plötsligt jätteillamående. Vi hann bara några meter med bilen så fick Mannen stanna och jag spydde som en liten kalv (till allmän beskådan av alla som tankade på macken bredvid). Därefter kändes allt helt ok, huvudvärken som terroriserat mig hela eftermiddagen släppte tom, så vi bestämde oss för att åka ner på stan och fira med the och Princesstårta (eftersom det nu så smått börjar gå upp för oss att vi FAKTISKT VÄNTAR BARN!!!)
Dock verkar inte Grodden gilla princesstårta för h*n såg till att morsan returnerade stora delar av den mitt på stans partygata på väg tillbaka till bilen.
Nåja, jag är nog inte den första som spytt på den gatan och troligtvis inte den sista heller.
Men hördu Grodden…nu räcker det va ;-)
Jo just det…läkaren gav prognos på Groddens kön (till 90%...- "ja, ni behöver ju inte åka hem och måla om men"…)…..och det var inte ALLS vad jag trott de sista veckorna.
måndag 6 oktober 2008
Firat tvåårig bröllopsdag
Har precis packat upp väskan efter ett par härliga dagar i Rom.
Ett oerhört mysigt hotell (som varmt rekommenderas)
Ändlösa promenader (Rom upplevs bäst till fots)
Konst – Maria de Popolo, Vatikanmuseet…..
Arkitektur
God mat
Bara strosa runt, sitta i Spanska trappan och titta på folk.
Äta glass, njuta av solen
Leva
Härligt…..
Ett oerhört mysigt hotell (som varmt rekommenderas)
Ändlösa promenader (Rom upplevs bäst till fots)
Konst – Maria de Popolo, Vatikanmuseet…..
Arkitektur
God mat
Bara strosa runt, sitta i Spanska trappan och titta på folk.
Äta glass, njuta av solen
Leva
Härligt…..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)