Är det där verkligen jag?

Jag tillhör den del av befolkningen som i merparten av mitt liv levt med viktproblem.
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.

Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.

Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?

Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?

Graviditetsproblem

Ok, jag slarvar lite med maten någon dag och yes, så var följande ett faktum.
Yippie.....
Tur det finns salva.
Två behandlingar och det börjar tack och lov redan bli bättre.
Men gissa om jag känner mig fräsch och sexig just nu....NOT!

Får bli ytterligare några katrinplommon i yoghurten varje morgon.
När Grodden väl kommer ut kommer det nog dröja bra länge innan jag så mycket som luktar på ett katrinplommon igen......

Ny epok – vecka 37

Enligt de graviditetskalendrar jag följer/får i mailboxen ska man från någonstans vecka 37 känna allt mindre av barnets rörelser.
Kan säga att vår Grodd skiter fullständigt i detta.
Här har istället kickarna och buffandet gått in i en helt ny fas.
Den lilla tösen har utvecklat en del muskler på sistonde.
Muskler som testas på mammas innanmäte.

Just nu vore det inte fel med sisådär två på extra ryggkotor så jag blev lite längre.
När Grodden, med huvudet fastkilat någonstans på väg ner mellan mina ben, tar sats och trycker rumpa och ben i bröstkorgen känns det....trångt i kroppen...

Härom natten kom hon dessutom på att om man fäktar med båda armarna samtidigt som man bökar med båda benen så blir det sjögång.
Det roade hon sig med från klockan 03.15 till 05.30.
30 minuter senare skulle min väckarklocka ringa.
Var rätt segt att komma igång den dagen kan meddelas...

I dag var jag dessutom både hos barnmorskan och på specialistmödravården.
Tydligen är Groddens huvud hårt fixerat långt ner i kanalen och jag är öppen straxt över centimetern.
Ska bli intressant att se när tösen tycker det är dags att ge sig ut i världen.
Så som hon jobbat sig neråt de senaste nätterna känns påsk som ett mer troligt alternativ än Valborg.

Kluven

När jag som vanligt läste ”veckan som kommer” i graviditetskalendern under helgen gick det plötsligt upp ett Liljeholmens.
Vänta nu, det finns barn som föds, av helt naturliga skäl, redan kring vecka 37-38.
Det finns ingen lag som säger att ALLA förstföderskor går till vecka 40+.
Vet inte hur jag kunnat förnuftsmässigt helt missa detta tidigare.

Naturligtvis sammanföll insikten om detta med insikten om att Mannens projekt som han jobbat med sedan slutet av förra året kulminerar denna och nästa vecka.
Med följd att han behöver vara på annan ort.

Förnuftiga Mysan förstår detta fullt ut.
Till 110%
Vi lever båda i en värld av projekt där intensiteten går upp och ner.
Ingen av oss är 8-17 människor som skulle trivas på ett jobb där varje dag ser likadan ut som den föregående.
Den förnuftiga Mysan skulle gjort likadant själv.

Den lilla förlossningsrädda Mysan är dock inte fullt lika förstående.
Hon vill för allt i världen inte ha Mannen på mer än en kilometers avstånd OM det händelsevis skulle braka igång tidigare än beräknat.
Den lilla förlossningsrädda Mysan blir liten, ledsen och låg....
Samtidigt inser hon det omöjliga i att vi båda sätter livet på ”hold” från nu till början av maj bara för att det kan hända när som helst.
Det fungerar inte.

Var därför tvungna att hitta en lösning.
Då jag inte gärna kan följa med och sitta och häcka på hotellet (jag måste ju avsluta mina delar innan föräldraledigheten) fick vi tänka om.
Normalt reser Mannen med tåg.
Insåg ganska snart att det funkar inte den här gången.
Måste han hem måste det ske NU!
För allas skull.
Sista tåget för kvällen går vid 22, sista hyrbilsfirman stänger 19.

Fick därför bli egen bil och påslagen telefon dygnet runt.
Och tro det eller ej, med det lät Den lilla förlossningsrädda Mysan sig lugnas och låter både Förnuftiga Mysan och Mannen jobba på som vanligt.

Saker jag saknar

- träna utan att kroppen tar emot eller flåset inte räcker till
- kunna använda vanliga kläder
- kunna röra mig obehindrat
- kunna hälsa på folk utan att det första de tittar på är min mage
- kunna sova på andra sätt än i sidoläge
- mitt vanliga jag....

Matladda

Insåg i helgen att det börjar bli dags att matladda inför förlossningen.
Men hur sjutton göra?
När jag ska springa ett lopp eller träna på annat sätt är det inga problem.
Jag vet tid, distans, intensitet osv.
Här vet jag – ingenting!
Bäbisen kan få för sig att komma ut nu, i nästa vecka eller i början av maj.
Ska jag kolhydratladda i mer än en månad för att klara en förbrukning på ca 500 kcal i timman under förlossningen kommer jag kräkas på pasta, potatis och ris.
Men buffert måste jag ha, annars kommer det här inte fungera.
Frågan är bara hur göra.

Försöker hitta något vettigt mellanting.
Har skjutit in mig på att försöka bli bättre på mellanmål, vilket normalt inte är något jag lyckas få till.
Nu laddar jag därför jobbväskan med hemgjord smothie (preppad med soyamjöl), risifrutti, mackor och lite extra frukt och hoppas det, tillsammans med lite extra kolhydrater till frukost, lunch och middag räcker.

Någon som har några andra tips?
I så fall emottages de tacksamt.
Har även hittat lite intressant här.

Väntan på barn

Jag har fortfarande inte mentalt förstått att vi snart när som helst kan ha en baby här.
Tanken är på något sätt för stor att greppa.
Alla förväntar sig på något sätt att jag ska gå som på nålar och bara vänta och vänta på att babyn ska komma ut.
Själv känner jag mig märkligt avtrubbad.
Visst, det blir säkert bra, men det är inte det enda som upptar min hjärnverksamhet dygnets alla vakna timmar.

Kanske är det förlossningsrädslan som sätter käppar i hjulet, kanske det faktum att jag bävar för vaknätter, kolik, problem efter fölossning etc.
Har nog lite för många problematiska exempel i bekantskapskretsen för att småbarnsperioden ska te sig som något rosenskimrande och eftersträvansvärt för mig.

Samtidigt har jag dåligt samvete – BORDE jag inte längta?
Har inte vår Grodd rätt till en mamma som väntar och väntar och inget annat vill än att den ska titta ut?

Känner mig lite avundsjuk på de tjejer som ”alltid” vetat att de vill ha barn.
De där som redan på lekis såg sig själv som mamma med ett helt koppel ungar i släptåg.
De där beslutet var helt naturligt utan minsta frågetecken.
De där den biologiska klockan inte levererades utan batteri.....

Varför blev jag då överhuvudtaget gravid kan man fråga sig.
Faktum är att ibland gör jag samma sak.
Men någonstans långt inne vet jag hur det kändes i magen den gången jag såg Mannen tillsammans med en dåvarande kollegas nyfödda baby.
Som den mest självklara sak i världen plockade han upp den ur vagnen och pyret la sig att sova med huvet i hans halsgrop.
Hjärtat hoppade över ett slag i bröstet på mig.
Det där kunde vara vårt barn....

Jag hoppas vid högre makter det kommer kännas likadant första gången jag ser Mannen tillsammans med vår Grodd.
Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Familjen Koll

Idag skulle vi på barndop.
Trodde vi...
Tills dess att jag, det sista jag gjorde innan det var dags att natt kudden i gårkväll, kollade inbjudan lite mer ingående.
Dopet är imorgon!
Familjen Koll?
Not....

I vecka 36

Föräldrautbildningen avslutad.
Sista passet handlade mest om amning.
Verkar kräva minst en doktorsexamen för att få det att funka enligt konstens alla regler.
Själv ska jag försöka ta det cool.
Funkar det inte så funkar det inte och då får vi ta tillägg till hjälp.
Naturligtvis hoppas jag kunna amma, men jag tänker inte se mig som världens sämsta mamma om det inte går.
Tar en sak i taget.
För min del är jag mer orolig inför anknytning etc, resten får lösa sig allt eftersom.

Att förlossningsbrevet är skrivet känns som en milstolpe.
Dagarna efter var jag helt ”färdig” mentalt, men därefter känns det som någon form av trygghet ändå sprider sig i kroppen. Dipparna när förlossningsrädslan river i mig kommer allt mer sällan. Vågar hoppas lite mer än tidigare.
Har köpt en TENS-apparat som vi tränar med Mannen och jag för att förbereda kroppen inför förlossningen.
Hoppas kunna nyttja icke-medicinsk smärtlindring så långt det går.

Grodden har nu legat med huvudet neråt i mer än en månad.
Har även sjunkit ner och fixerat sig.
Tror hon mår riktigt bra.
Vakenperioderna dagtid blir allt längre. Fortfarande inga ilskna sparkar, utan mer coola ”sträckningar”. Det är inte utan att det skulle underlätta med några extra par ryggkotor just nu. Är lite läskigt när hon får ut foten mellan revbenen och skinnet och trycker till.
Det börjar bli lite muskler på tösen. Buffandet är mer distinkt än förut.

Det enda som oroar mig är att jag inte begriper mig på hennes reaktioner. Framförallt gällande ljud. Kan befinna mig i riktigt röriga miljöer som knappt ger några reaktioner, medans annat förorsakar rena ”hela havet stormar” i magen.
Ska vi döma av reaktionerna hittills så tycker Grodden att blåsmusik är helt OK medan damkör och orgel kan man gott klara sig utan. Manskör däremot verkar vara en hit.
En blivande musikkritiker månne?

Mår fortfarande oförskämt bra.
Har inte gått upp nämnvärt i vikt, inga åderbråck (kan kanske bero på träningen och stödstrumporna vilka varit mina kompisar sedan andra månaden) och ännu inga hudbristningar.
Ischiasnerven som jäklats lite till och från hålls i schack med hjälp av kiropraktor, träning och stretch.
Sover för det mesta som en stock hela nätterna.
Den enda ”gravidåkomma” jag kan säga mig lida av (förutom att energinivån inte är vad den brukar) är ”Drak andedräkt”. Har vaknat några nätter med en halsbränna som tom gör mig illamående. Tack och lov att det finns tabletter att ta till!
I övrigt inget att hetsa upp sig för.
Kort sagt – läget på fronten är helt ok.

Boande?

Det sägs att man som gravid ska ”boa” den sista perioden av graviditeten.
Jag verkar dock inte följa vad som är ”normalt” heller där.
Har inte fått mer renoverings och sorteringstendenser än vanligt.
Än ligger inte Mannens kalsonger i färgskala och jag har inte heller gått upp klockan två på natten för att sy gardiner (vilket en kollega tydligen fick för sig när hon väntade barn.)
Vår stackars Grodd kommer till och med få leva med samma tapeter (BLÅ!!) som storebror haft!
Undrar om det kan ge framtida men?
Får väl börja månadsspara så Grodden har råd med en vettig terapeut såsmåningom när verkligheten kommer ikapp.

Har jag drabbats av någon form av boande är det i så fall mer av administrativ art och nog mer utlöst av att vi kan strunta i helgstädningen och ta tag i annat som legat på hög i väntan på tid.

Den årliga genomgången av pensionssparandet är gjord (förra årets resultat är inget att jubla över...tur man har några år kvar till pension!) och diverse andra administrativa sysslor (typ uppdatera spärrlistan för familjens kontokort och se över försäkringarna) som stått på ”Att göra listan” i mer än ett halvår är äntligen åtgärdade!

Har till och med planterat om husets krukväxter och klippt vårt äppelträd.
Det sistnämnda var nog mer en insikt om att jag snart kommer vara för stor för att orka med det än ett utslag av boande.
Hur som haver.
Nu är det gjort och vi kan pricka av ett par aktiviteter till från listan över dåliga samveten.