Läget

I mars blev jag av med jobbet. Det jobb som i många delar var mitt drömjobb. Jag hade ÄNTLIGEN fått komma igång med projekt på riktigt. I en organisation som var van att driva projekt. Där jag inte behövde börja jobbet med att lära alla inblandade vad ett projekt är och hur man jobbar i det. Vad som förväntas av var och en. Det kändes som att jag äntligen fick lyfta, komma ur startblocken, komma igång. Fick flyga.
Tjänsten var dock ifrågasatt.
Jag tillhörde en organisation, jobbade för en annan - "varför ska vi betala.....?"
När uppdraget kom att minska på personal, se över verksamhet, slimma, förstod jag på en gång var åt det barkade.
Trots det gjorde det ont när beskedet kom i mars. Förbannat ont!
Mitt jobb skulle leva kvar - drivet av någon annan. Vem var oklart. Ville ju inte sätta vare sig den snart fd kollega som skulle ta över (vem det nu skulle bli) eller företaget på pottkanten så jag ville åtminstonde försöka göra en bra överlämning. Kanske kunna jobba parallellt under en tid?

Av det blev inget.
Det tog en vecka innan någon efterträdare var utsedd (som fö fick lämna över till någon annan en vecka efter att jag gått) och att jobba under uppsägningstiden gick inte enligt reglerna.
På tre veckor blev jag av med mitt jobb - OCH mitt sociala nätverk.
Eftersom jag tidigare jobbat på andra orter fanns mitt nätverk på jobbet.
Allt försvann.

Jag är van att lösa problem - det är jag bra på. Brakade därför igång med jobbsökande, strategier, kontakter, you name it i 120 knyck.

Kom på en hel del sk "förutsättningslösa intervjuer" hos diverse konsultbolag och rekryteringsfirmor - gud vilket bra namn, det känns liksom som att mötet är dömt på förhand.
Vad det i realiteten innebär är - vi bedömer ditt CV som gångbart, vi har inget uppdrag inne nu och vi kommer inte anställa dig förrän det ev dyker upp ett sånt, då hör vi av oss och ser om du fortfarande är ledig.....OM vi öht kommer ihåg dig....

De fasta tjänster jag fick komma på intervju på "försvann" genom att företaget i fråga omorganiserades så tjänsten tillsattet internt eller av någon annan anledning. Alltid på fel sida marginalen, alltid ta nya tag, ryck upp dig och kör igen.

Har hela tiden försökt hantera läget med träningen. Sedan några år tillbaka tränar jag regelbundet och ju mer jag tränar desto bättre har jag mått. När ilskan, tomheten och saknaden efter att få höra till blev för tung har jag dragit på mig skorna och stuckit ut.
Nu funkar inte det längre. X-antal mil och timmar senare funkar inte min "självmedicinering" längre. Livet kombinerat med en allt värre höstdepression har kommit ikapp.

Jag hänger inte ihop längre.
Jag är trött på att vara arg, trött och ledsen.
Trött på att vara mentalt avstängd
Trött på att ingenting - inte ens träningen - är kul längre
Trött på att TVINGA mig ur sängen varje morgon och behöva TVINGA mig till allt jag gör
Trött på att inte kunna koncentrera mig och på att orden fastnar i huvudet och kommer ut i helt fel ordning
Trött på att hela tiden gråta, ibland helt utan anledning
Trött
Trött
Trött

Har sökt hjälp
Konstaterades att jag ligger på gränsen till svår depression
Tjoho liksom.....
Har sedan dess försökt få någon att skriva ut tabletter men min timing är som vanligt skrattretande.
Höstlov och personal borta pga sjukdom
Återkom nästa vecka
Kontakta akutspyk om det blir värre...

HUR FAAN SKA JAG VETA OM DET BLIR VÄRRE? JAG VET INTE HUR JAG KOM HIT OCH JAG HAR ALDRIG VARIT HÄR FÖRUT!!!!
Jo, jag vet - "hallå, är det akutpsyk? Jag står brevid dammen 400 meter från mitt hus och funderar på huruvida den är djup nog att dränka sig i? Nej, den är inte tillräckligt djup, Nä, jag har inte klivit i ännu för jag har barn och man hemma och skulle aldrig kunna göra så mot dem. Ja, jag kan simma.... Ok, så det är inte tillräckligt akut? Nämen så bra, då vet jag.....

Trött.

Behöver öppna kanalen igen......

Den här bloggen har varit saligt insomnad sedan lång tid tillbaka.
Livet har snurrat på och den kanal för att få ner tankar på pränt som bloggen utgjorde har inte behövts.
Nu ser livet annorlunda ut.
Behöver min pyskanal mer än någonsin.
Misstänker att de besökare den här sidan en gång hade sedan länge har tröttnat och surfat vidare men det spelar ingen roll.
Jag skriver för att jag måste tömma systemet någonstans. Det får bli här.

Öppnar upp ett par nya kategorier som inte fanns när jag skrev här senast:
- Jobbjakt
 - Höstdepression
 - Träning

Du är väl inte unik lille vän? Eller, vem har ansvaret för ditt liv?

Har den senaste tiden blivit allt mer frustrerad.
Anser mig inte vara särskilt politiskt intresserad. Dock med undantag har det visat sig. Den senaste veckornas debatt, opinionsundersökningar och nu senast den rödgröna sidans skuggbudget och resonemanget kring den skrämmer mig.
Vad är det för värld vi går till mötes egentligen?
Var finns, i den rödgröna alliansens politik, incitamentet för den enskilda individen att vilja göra/komma någonstans?
Var finns incitamentet för att skaffa sig en utbildning för att bygga en framtid, när allt som väntar när du är klar är att ses som paria för att du haft mage att försöka skaffa dig bla en bra lön? Tjänar du för mycket (i statens ögon) ska du dels betala av ditt studielån (om du inte finansierade dina studier med extraknäck), dessutom ska du betala mer skatt än andra.
VAD du och det företag du jobbar för bidrar med till samhället verkar vara oväsentligt i sammanhanget.
Du ska dels bidra med ditt arbete (tid, kompetens, erfarenhet och kunnande), dels skatta extra, utöver det ska du i samhällsdebatten ses som något katten släpat in – du är ju inte som ”alla andra”. Tjänar du över 40000 i månaden är du att anse som höginkomsttagare och det är inte ”rättvist” mot alla oss andra!
Din egen insats för att komma dit du är kvittar. Vaddå, du har ju ett, förhoppningsvis, utvecklande jobb där du tar mycket ansvar, ska du ha BETALT därefter också?
Enligt de rödgröna verka alla höginskomsttagare ha hamnat där de är pga att de är födda med silversked i mun och har föräldrar som gett dem deras position i arv. För detta ska de straffas. Punkt. Någon annan verklighet verkar inte existera. Att döma av opinionsundersökningarna på sistonde verkar majoriteten av svenska folket hålla med?

Samma sak med vänsterpartiets ”röda skynke” de sk ”Elitskolorna”.
Barn som har fått en begåvning utöver det vanliga ska definitivt inte uppmuntras att göra något av den. Det är inte ”rättvist” mot alla andra som inte har samma begåvning. Några ”elitklasser” får vi inte ha i Sverige. Istället ska de här barnen sitta i det ordinarie skolväsenden och känna sig frustrerade och omotiverade. Återigen - var finns incitamentet. Hur motiverar man dessa barn att vilja utvecklas när de ändå känner att de ligger långt före sina kamrater? När läraren inte hinner med att stimulera och hitta på fler extrauppgifter därför att den har fullt upp att sysselsätta de övriga? Vad ska de göra i väntan på att de övriga ”ska komma ikapp”? I bästa fall något som förhoppningsvis gör att motivationen såsmåningom återvänder. I värsta fall används energin till något destruktivt. Att de, på grund av sin begåvning ska ges andra alternativ än den ordinarie skolverksamheten finns dock inte på kartan i ett rödgrönt samhälle. Alla ska behandlas lika oavsett förutsättningar – något annat är inte ”rättvist”. Att det däremot funnits ”stödklass” etc för barn som av någon anledning ligger efter de övriga har man däremot aldrig ifrågasatt....
En stilla fundering - vart för detta vårt samhälle? Hur motiverar det sin befolkning att vilja? Vilja utvecklas, vilja sträva, vilja drömma? Hemska tanke - tänk om jag vill något annat än alla andra? Finns det utrymme för det?

Personligen tycker jag Alliansen i vissa fall dragit arbetslinjen för långt. Däremot är jag helt emot det bidragssamhälle som de rödgröna verkar vilja återgå till. Ett samhälle där ”Någonannan” hela tiden bär ansvaret för mitt liv och leverne. Till syvende og sidst måste huvudansvaret ligga hos den enskilda individen. Att det sedan finns ett statligt finansierat nät som fångar upp där individen av någon anledning – under en kortare eller längre tid – inte klarar av att lösa situationen ska ett civiliserat samhälle ha. Dock anser jag att det inte ska tas för givet, utan att man förväntas någon form av motprestation, tex söka jobb, vidareutbilda sig etc och att stödet dessutom med jämna mellanrum ska omprövas och utvärderas.

Under min studietid hade jag klasskompisar som, inför varje sommarlov när studielånet tog slut, glatt marscherade till socialen. Att söka sommarjobb var inget de ansåg sig behöva göra. De tyckte istället att de hade ”rätt” till ett långt ledigt sommarlov finansierat av samhället!? För dem var det självklart att "Någonannan" bar ansvaret för att de klarade sommaren ekonomiskt, i det här fallet vi som jobbade medan de laddade om inför nästa termin med en lång ledighet. Söka jobb var ju inget de förväntades göra. Snart väntade ju nästa termin "så det var ju ingen idé"....

Vad är ett rättvist samhälle egentligen? Är det ett samhälle där alla behandlas exakt lika och ingen sticker ut eller där jag ges, men även förväntas, ta ansvar för mitt eget liv? Ett samhälle där det samhällsfinansierade nätet finns som stöd, men inte som permanent lösning?

I´m back

Det är dags att damma av bloggen igen.
Jag är tillbaka - förbannad och frustrerad.
Inte så mycket på det privata planet som inför det som händer i vår omvärld.

Öppnar pyskanalen igen.
Denna gång med en ny Etikett - Politik

Lilla A- sju månader och två veckor

Du har nu hunnit bli sju månader och två veckor.
Var tar tiden vägen?
De senaste två veckorna verkar den ha gått snabbare än vanligt. Efter att ha ”laddat” en tid sker nu utvecklingen i en rasande takt.
På två veckor har du:
- Fått två nya tänder. Denna gång i överkäken. Nu är ”limpsaxen” komplett med in alles fyra gaddar och du gör nu ansatser till att tugga och bita av t ex smörgåsrån, majskrokar (vilka är en favorit!), riskakor och bananbitar.
Helst vill du äta dem själv och träffar faktiskt, med mycket möda och stor koncentration, för det mesta munnen.

- Lärt dig sitta utan stöd och sätter dig nu upp från krypläge helt på egen hand.

- Börjat krypa framåt, iallafall om du får krypa barfota.
Du tar nu sikte på saker framför dig och kryper fokuserat i rätt riktning. Efter att du lyckades sno åt dig kattens fat med blötmat (med följd att du luktade tonfisk en hel eftermiddag) har katten fått gå över till enbart torrfoder. Den stackarn fick för övrigt sin första riktiga ”nära bäbis-upplevelse” häromdagen när du fick ett rejält tag om svansen. Katten for iväg som ett skott och du låg förvånad kvar (hon drog med sig dig av bara farten) med en pälstuss i näven.

- Vinkar tillbaka när någon vinkar till dig.

- Har gjort ditt första ”dyk” på babysimmet. Dessutom har du lyckats klura ut att du tar dig fortare fram genom vattnet om du gör ”delfinsparkar”, dvs dubbelkickar med båda benen.

- Har varit ensam med barnvakt en hel kväll för första gången. Efter att ha övat med mig i huset en kväll i förra veckan fick Storasyster och Rockpojken passa dig medan jag var på spexföreställning (pappa var med på scen). Allt gick som på räls och när jag ringde hem i pausen för att kolla läget sov du gott. På lördag ska vi testa nattbarnvakt då jag och pappa ska på spexsittning till långt in på småtimmarna.

- Har varit med pappa och mig på finmiddag.
Under minglet innan middagen satt du, nyfiket spanande och glatt leende, på min arm. När vi satt oss till bords var det dags för lite kvällsgröt och därefter var du nöjd och glad under både förrätt och tal. Lagomt till varmrätten började dock ögonen bli trötta. Efter lite vyssande somnade du snällt i vagnen och sov tills dess det var dags att åka hem. Vi behövde därför aldrig ta till plan B - dvs blir du trött åker du och jag hem i förväg. Kan det vara så här enkelt med småbarn?

- Lärt dig ett nytt ljud: bfprrrrrrrrr.........

Du är en nöjd och tillfreds bäbis. Gnäller sällan, utom då det händer för lite omkring dig. Tack och lov börjar du nu bli så stor att du i högre utsträckning kan underhålla dig själv, vilket gör det hela lättare.
Du gillar människor och möter alla med ett stort, nyfiket leende.
Äter fortfarande minst två gånger per natt. Gillar inte välling (misstänker att det är för att den mjölkfria vällingen är väldigt ”skum” i konsistensen, känns vattning och mjölig) men annars går det mesta i matväg ner med god aptit. Håller dig på längd och viktkurvorna som du ska. Väger nu nästan åtta kilo och är 68 cm lång.

På tisdag är min tid som föräldraledig på heltid över. Känns lite vemodigt men samtidigt skönt att få komma igång och jobba igen. Jag behöver både ock för att må bra och nu börjar hemmafrutillvaron gå mig på nerverna (men det är ett helt annat inlägg....)

Hör och häpna....

I år kom de upp redan en vecka FÖRE första advent!
Köksgardinerna, till putsade fönster och med fungerande ljusstakar!?

Igår, i ett infall av huslighet och inredningsiver (eller storhetsvansinne), tog jag dessutom Mannen med mig till stan och köpte julgardiner till vardagsrummet också.
Återstår att se om de kommer upp innan nyår.....

Barnmat - Fiskgryta

8 bitar.

I går lagade jag fisk i ugn. Fick då en bit fisk som inte fick plats i ugnsformen. Den fick idag istället bli fiskgryta till lilla A.

En bit fisk, t ex torsk (Då jag använde en bit som blivit över motsvarade det ca ¼ fiskblock)
1 bit hackad gul lök
1 tomat i bitar
Vatten (anpassas till mängden fisk, i mitt fall 0,5 dl)
Svartpeppar (några tag med kvarnen)
1 tsk torkad basilika
1 liten klyfta pressad vitlök
2 krm tomatpuré
Olivolja

Koka upp lök, tomat, vitlök och kryddor i vattnet och låt koka ihop under någon minut. Lägg i fisken och låt den bli genomkokt (fiskköttet ska vara vitt).

Då jag tyckte att grytan därefter behövde lite mer ”stuns” smakade jag av den med 2 krm tomatpuré.
Eftersom vår puré innehöll salt uteslöt jag denna gång det mjölkfria margarinet, och tillsatte istället olivolja (ger även det lite smak till anrättningen)

Mixa med stavmixer och frys in i istärningslåda. Servera med t ex potatispuré.

Barnmat- Lammgryta med zuccini

(ca 1 istärningslåda)

1/2 paket lamskav
ca 1 dl skalad och skivad zuccini
ca 1/2 dl hackad lök
1 dl vatten
en liten klyfta pressad vitlök
lite svartpeppar, färsk timjan samt en liten klick tomatpuré
Olivolja

Koka upp vattnet.
Lägg i vitlök, lök och zuccini och låt koka mjuka
Krydda med timjan, svartpeppar och tomatpuré
Lägg i köttet och låt koka tills köttet är genomkokt (tar bara några minuter)
Tillsätt olivoljan och kör allt i mixer.
Frys in i iskubslåda.

Barnmat - Kalvfärsgryta

(ca en istärningslåda)

1 liten palsternacka
1 dl vatten
½ liten hackad gul lök
150 gr kalvfärs
svartpeppar (några tag med kvarnen)
torkad dill (ca 1 msk)
Paprikapulver (efter smak)
En liten klyfta pressad vitlök
1,5 msk mjölkfritt margarin

Koka ihop en ”buljong” av gul lök, palsternacka i bitar, peppar, dill och vatten. Låt koka tills dess palsternackan är mjuk. Lägg i färsen och låt det koka ihop tills dess färsen är nästan genomkokt. Smaka av med resten av kryddorna och vitlöken.

Ta av från plattan.
Blanda i margarinet och mixa med stavmixer tills dess grytan fått en slät konsistens.
Klicka i istärningslådan, låt svalna något och därefter in i frysen.

Barnmat

För en tid sedan visade besöket hos Allergicentrum det vi misstänkt – Lilla A är intollerant mot komjölksprotein. I samband med det upptäckte vi att mycket av den barnmat som finns i hyllan på ICA innehåller mjölk. Mycket av burkarna verkade dessutom bara se läskigt geggiga ut.
Skulle inte vilja äta det själv så då tar det emot att ge det till Lilla A och dessutom med eftertryck hävda att ”det är mums”!

Hmm. Barnmat verkade inte vara allt för svårt att laga själv och egentligen, när jag funderat en stund – varför skulle det vara det? Lagar ju mat till oss själva och ännu lider inte vare sig jag eller Mannen av några bristsjukdomar. Tänker jag sedan ytterligare ett varv känns det riktigt bakvänt att köpa burk. När vi själva försöker undvika halvfabrikat, varför ska vi ge det till vårt barn?!

Faktum är att barnmat är riktigt kul att laga. Enkelt i den aspekten att det bara är att koka och mosa och nu när vi väl är igång tycker jag inte det är mycket mer meck med det än att hela tiden se till att det finns burkar hemma! Som extra bonus får jag dessutom möjligheten att själv kombinera olika menyer och kan exprimentera lite med kryddor och smaker. Lagar större satser och fryser in.

Lyckades få tag på istärningslådor med lite mindre fack för att frysa kött och grönsaker som jag använder som tillbehör. För basmaten såsom grönsaks/ris mix och potatis hittade jag större islådor på Biltema.
Värmer tärningarna var för sig så hon kan smaka de olika sakerna både var och en för sig och tillsammans. Inbillar mig att matupplevelsen blir roligare då och Lilla A verkar hålla med. Mat verkar vara jättegott! Hittills är det egentligen bara päron som fortfarande mötts med skepsism efter ett par skedar.

Har hittat mycket info både i böcker och på nätet. Själv letar jag inspiration bla här:
Laga barnmat.se
Egenbarnmat.se
Matlust för barn 0-6 år men tar även vuxenrecept och skalar bort det som känns olämpligt (framförallt salt och kryddblandningar som kan innehålla salt och mjölk)

För att inte glömma bort mina egna recept försöker jag skriva ner dem när de ”smaktestats och godkänts”. Kanske kan de även fungera som inspiration till någon annan så nu är det dags för en ny rubrik här på bloggen – Laga barnmat.

Telefonförsäljare

”Hej, jag heter Linda och ringer på uppdrag av Rädda Barnen. Jag vill bara börja med att tacka för den insats ni gör för oss och berätta att det betyder mycket!”

Jag: -”Ehh, vänta nu...vilken insats?”
-”Det står här att ni är månadsgivare!?”
-”Nej, det är vi inte. Vi har fadderbarn via Barnfonden!”
- ”Men är det inte X jag talar med?”
- ”Jo”
-”På adress ÅÄÖ?”
Då inser jag vad som är grunden till förvirringen
-”Nej, det är Mannens X-fru. Hon flyttade härifrån för sisådär 9 år sedan!”

Ibland blir det rätt komiskt att jag, lilla A och makens X heter samma sak. (Dock med lite annan stavning men det hörs ju aldrig på uttalet.)
Sen kan man ju tycka att vissa organisationer borde ägna sig åt lite registervård då och då.

Egomamma

Jag behöver mål i tillvaron.
Något som gör att jag testar gränserna lite, lite till.
Utan mål att jobba mot känns tillvaron lite vacuumartad.

De mål jag tagit mig igenom det här året har framförallt varit mentala.
Nu känns det som det är dags för ett mentalt och fysiskt.
Att jag under föräldraledigheten upptäckt att min kropp har ett väldigt stort rörelsebehov för att kunna hantera vaknätter och annat ”meck” som blir kring livet som småbarnsförälder bidrar väl.
Nu är det dock för sent att backa.
Jag är redan anmäld.
I juni ska jag springa mitt livs första halvmara!

Har hittat en del träningstips på nätet och satt ihop ett träningsprogram för tiden fram till loppet med start den här veckan.

Igår var egentligen vilodag och jag hade tänkt ta eftermiddagen för att åka till ICA och veckohandla med lilla A.
Efter lunch sov hon, mätt och nybytt, så gott i vagnen så det kändes elakt att väcka henne trots att hon älskar turerna till affären (det är ju folk där man kan prata med och massor att titta på!)
Att solen faktiskt tittade fram gjorde ju inte saken sämre.

Hoppade i träningskläderna och drog iväg.
Första kilometrarna gick allt jättebra och lilla A sov gott i vagnen.
Vid ca tre kilometer vaknade hon och låg och jollrade glatt en stund tills hon på ett ögonblick lessnade TOTALT.
Gallskrik och ilsket sprattlande bäbis i vagnen med krokodiltårar i ansiktet.
Inget jag försökte med fungerade.
Detta sammanfaller naturligtvis med att ALLA områdets mammor är på väg hem från hämtning på dagis och cyklar förbi oss.
Jag riktigt kände domen hängande över huvudet.
”Egomamma som bara tänker på sig själv och sitt eget välbefinnande. Stackars lilla barn, se så ledsen hon är!”
Som ytterligare grädde på moset börjar det då regna och regnskyddet ligger kvar på hyllan hemma i hallen!
Bad, bad mama!

Fem minuter senare är vi hemma.
Lyfter lilla A ur vagnen och hon börjar kvittra glatt redan i min famn på väg mot lekfilten, av krokodiltårar inte ett spår.
När Mannen kommer hem en halvtimma senare låter hon som en hel lärkkolloni.

Mamman är dock fortfarande något tilltufsad.
Bad, bad mama....

Välkommen till världen!

Natten till måndag kom han - lilla G
Förlossningen var långdragen men gick, om jag förstått det rätt, ändå bra.
Välkommen till världen lilla G!
Du är efterlängtad!

// Din Moster

Gamla vänner som försvinner....

Idag har jag sagt upp bekantskapen med en gammal vän.

Jag har slutligen avslutat min prenumeration på tidningen Amelia.
Har varit trogen prenumerant sedan första numret kom ut, men nu har vi vuxit ifrån varandra.
Tidningen känns trist och lika stereotyp som alla andra damtidningar.
Men jag saknar den där stunden när man har ett alldeles färskt nummer av en intressant tidning liggande framför sig, häller upp en kopp the och börjar bläddra....

Problemet är bara att jag inte hittat någon ersättare för min gamla vän.

Var finns tidningen för oss tjejer som inte har något behov av bantningstips hit och dit (när läste du senast ett tips för oss som behöver gå upp i vikt?), kan tänka oss att gå till Konsum och köpa mjölk och limpa utan att först lägga en timma framför spegeln, inser att livet är för kort för att bry sig om vem amerikanska (och för all del även svenska) kändisar ligger med och har på sig och dessutom inte ens skulle komma på tanken att betala tusen spänn för ett par jeans med stora hål i, hur moderiktiga de än anses vara?

Var finns den tidningen?

Tips emottages tacksamt.
Under tiden får jag väl fortsätta bevaka brevlådan i väntan på Mannens M 3......

Sjukt

Läget i det Mysiska hemmet är fortfarande sjukt.

Mannen övar varje natt sedan i fredags på att hosta upp lungorna, snora och vara slokig i största allmänhet.

Lilla A är lite rosslig och sover därför oroligt. Vaknar fem sex gånger varje natt och vill ha mat.

Tack och lov sover hon gott ute i vagnen på förmiddagarna, så humöret är det inget fel på.

Själv är jag fortfarande rosslig och småsnorig så någon träning har jag inte vågat mig på ännu.

Idag har jag dock helt oväntat drabbats utav sortera-släng-städa-begär?!

Var kom det ifrån?

Ingen aning men hur som helst är det lika bra att passa på sålänge det varar (och Lilla A sover)

Idag är det förresten min och Mannens tredje bröllopsdag.

Hade tänkt fira det med en mysig middag på tu man hand i lördags kväll. Storasyster och Rockpojken hade åtagit sig att turbogulla med Lilla A hela kvällen. Då låg Mannen däckad i feber och snuva så det firandet får vi ta någon annan gång....

Dopfest, dukningstips och ideér

För mina surfande festfixarsystrar och bröder blir det ett separat inlägg om själva dukningen. Har själv hittat massor av inspiration på nätet så It´s payback time :-)
Hoppas någon kan ha någon nytta av mina ideér för sin egen fest?

Jag insåg redan när vi planerade vårt bröllop för snart tre år sedan att jag älskar att ordna fest. Men de ska vara genomtänkta och ha en röd tråd.

Jag vill ha tid på mig.
Normalt är jag ingen detaljmänniska, men när det gäller festdekoration kan jag försjunka en halv dag i jakten på den perfekta tårtdekorationen...bara för att när kvällen kommer iallafall beställa den första jag hittade.
Tror att det egentligen handlar om en process där allt behöver få ta sin tid men det kan driva Mannen till vansinne och är för mig själv helt obegripligt. Det troliga är att ingen kommer lägga märke till den ändå?!

När vi planerade bröllopet lärde en bekant mig att jobba med färg och tema.
Den här gången blev festfärgen rosa.
Inte min favoritfärg.
Tycker egentligen den är alldeles för sliskig, men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att den har potential. Framförallt finns det massor av fina färger som matchar med rosa – vinrött, svart, sandfärgat, viol, cerise, brunt...

Som dukar köpte vi fina gardinvepor från Gekås. Med sandfärgade lakan som underduk kändes de inlånade borden modell ”öltält” riktigt fina. Färgerna från veporna lät jag sedan gå igen i ljus i olika former (stora och små ljus i olika varianter av glas. Botten av glasen täckte vi antingen med kaffebönor eller färgat grus i lila och cerise) För att få lite höjd på borden satte vi även dit ljus i lite högre stakar. Tyvärr gjorde blåsten att ljusen inte gick att tända men det gjorde inte så mycket.
De blev fina som dekoration ändå.

Jag älskar blommor.
Hur jag skulle få till dem den här gången vållade mig dock en del funderingar. Pga ev blåst vågade jag inte ha några högre arrangemang. Dessutom kändes det som att de smala borden krävde lite mindre buketter men flera för att de inte skulle kännas fnuttiga och effekten försvinna.
Helt plötsligt slog det mig – kaffe! Jag spinner vidare där!
Sagt och gjort.

Grävde fram arvegodsporslinet efter Mannens mormor.
Vackra koppar och fat men inget vi i dagsläget använder, helt enkelt för att koppen är så vid att kaffet hinner kallna innan man ställt ifrån sig kaffekannan. Hittade dessutom ett par gamla tekoppar i glas med tillhörande fat på Second hand.









Då det går åt en hel del blommor köpte jag ett par rejäla buketter på torget. Där hittade jag även höga doftliljor (även de i olika rosa nyanser) till buffébordet. Tips gällande liljor dock – köp dem några dagar innan festen så de hinner slå ut ordentligt! Trilskas de kan man chocka dem lite genom att ställa dem en stund i solen :-)

För att få bort ”öltältskänslan” gjorde vi även dekorationer att hänga i tälttaket i form av ballongblommor. Att hitta många ballonger i samma färg visade sig vara svårare än jag trott. Skulle jag ha många var det storpack i blandade färger som gällde.
Än en gång blev nätet räddningen. Här hittade jag precis vad jag behövde.
Dessutom visade de sig vara av bra kvalitet. Av nästan hundra ballonger var det bara en som small när vi blåste upp den.

Servetter använde vi oss av billiga i masspack, även de köpta från Gekås. För att de inte skulle blåsa bort hittade jag en brytning där man la in besticken i servetten. Såg riktigt fint ut trots billiga servetter och gjorde dessutom dukningen enklare.

Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Dessutom var det kul att kunna nyttja det gamla porslinet. På så vis kändes även tidigare generationer representerade på festen, om än i minnet.

Längtar redan efter mitt nästa festprojekt. Har dock lovat Mannen att det får dröja ett tag. Om några år fyller jag dock fyrtio. Vore det inte oerhört coolt med en fest på folkparkstema med dansbana, chokladhjul och hela kittet? ;-)

Dopet

När vi först började fundera över dop kändes det mest jobbigt.
Hur sjutton få ihop något som inte kändes halvdant med en liten bäbis som upptar det mesta av min och makens vakna tid hemma? Dessutom,av olika skäl, på en helg som kolliderade med kyrkovalet varför inte ett församlingshem i hela stan var ledigt?

Vår familj och vänskapskrets är stor och brokig och det är inte alltid blodsbanden som är starkast.
Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att jag verkligen ville få till ett riktigt fint dop och därefter en riktigt fin fest för att hälsa lilla A välkommen till oss.

Det visade sig att dop, precis som bröllop , ger ganska stora möjligheter att göra personligt.
Då lilla A, precis som mor och far, gillar musik blev det ganska mycket av den varan.
Både jag, Mannen och lilla A:s storasyster sjöng. Dessutom hade vi lagt ner en hel del tid på att hitta både psalmer och sånger med texter som kändes ”vi”.
Som pricken över i hade vi ”vår” präst.
Killen som vigde mig och Mannen för snart tre år sedan och som är en av de mest positiva och energigivande människor jag vet.

Dopet blev jättelyckat. Precis den högtid vi ville ha. Ett fint minne att, precis som med vårt bröllop, ta fram och minnas med värme och samtidigt lite lite sorg över att det är över.

Trött

Alltså går inte den här förkylningen över snart så jag får börja träna blir jag galen!
Jag sover skit när jag inte får röra på mig.

I gårkväll somnade jag inte förrän straxt efter midnatt efter att ha ammat en vrålhungrig Lilla A en extra gång.
1.20 vaknade hon punktligt igen och ville ha mer (även hon är förkyld samt håller på att få ytterligare en tand varför hon är extremt hungrig om nätterna just nu)
Eter det somnade jag inte förrän 03.20.
Det GICK bara inte att komma till ro.

04.15 var det dags igen -MAT! NU!
och sedan (tror jag) ytterligare en gång innan klockan ringde 07.00.

Det är inte hennes ätande som är problemet. Det fixar vi fint bara jag får röra på mig så jag slipper ligga sömnlös för att kroppen helt enkelt inte är trött förrän efter 03.
Ska försöka låta bli att falla för frestelsen att somna tillsammans med lilla A när det är dags för eftermiddagsluren får vi se om natten som kommer blir bättre men just nu är jag TRÖTT.

Rotavdrag

Undrar om det gjorts någon sammanställning över hantverkarnas timpris före och efter ROT-avdragets införande?
Igår hade vi en firma här för att ge offert på fönsterbyten i hela huset.
När vi fick offerten i handen räknade vi snabbt ut att deras hantverkare kostar 1220 spänn i timman! Det är, om jag inte minns fel mer än vad en senior nätverkstekniker kostar. Dessutom skulle de här nissarna inte befatta sig med markiserna utan det får vi på något sätt ordna själva.
Men, som damen från firman sa, vi "sparar" 50 000 på deras erbjudande.
Själv känner jag mer att de försöker skinna BÅDE oss och staten.

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Hoppat!

Idag har jag hoppat över "helvetesgapet"
Jag sjöng på min dotters dop.
För att göra det hela ännu lite mer spännande gjorde jag det med en häffaförkylning....
Men jag ville verkligen.
Med tanke på vad vi gick igenom innan hon föddes kändes texten ämnad för oss.
Henne och mig.

Resultatet?
Tog mig iallafall igenom.
Sandpapperstorr mun, men det gick....