Vår tös är här!

Vår lilla A blev en påskbebis!

På påskaftons förmiddag bökade Grodden runt å det väldigaste därinne.
-"Hörru Grodden, mamma ÄR inte större än så här, är det för trångt åt dig får du komma ut"
Hon tog mig på orden....

Vid midnatt natten till påskdagen gick vattnet. I det läget var jag inte ens säker på att det verkligen VAR vattnet som gått, men 10 minuter senare var första värken ett faktum.
Därefter accelererade det i rasande fart och straxt efter klockan 3 på natten var det dags att bege sig till BB.
8.12 påskdagens morgon sa hon sedan hej till världen, 51 cm lång och 3 280 gr tung.

Tyvärr hade moderkakan inte lika bråttom att släppa utan fick opereras ut. Jag förlorade 2,5 liter blod, men fick någon dag senare blodtransfusion så orken börjar återvända.
Igår fick vi lämna special-BB men ska tillbaka på efterkoll imorgon.

Nu ska jag bara försöka bringa ordning på tankarna kring allt som hänt och därefter får det bli ett nytt ”catch-up” heat.

Men summa sumarum mår vi efter omständigheterna bra och jag kan fortfarande inte fatta att jag blivit mamma till världens sötaste baby....

AJJJJ!

Natten mellan lördag och söndag slängde jag benen över sängkanten.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.

Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.

Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.

Den finns där!

Yesss!
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.

Gula Bältet

Redovisade mitt förändringsprojekt för ledningsgruppen tidigare idag.
Fick mycket bra mottagande och jag är riktigt nöjd själv.
Känns så skönt att hinna avsluta på ett bra sätt innan jag går hem på ledighet.

Jag behöver mina avslut för att kunna gå vidare mentalt in i nästa fas.
Det här innebar även att jag nu har mitt Gula Bälte inom Six Sigma.

Kontrollfasen av projektet tar jag tag i när jag kommer tillbaka.
Innan dess är det dags för mitt livs största release-projekt.........

(Lite mer info om konceptet Six Sigma kan du läsa t ex här.)

Att göra avslut

I dag och delar av helgen har jag ägnat åt att sätta ihop en slutrapport kring det lilla förändringsprojekt jag drivit på jobbet.
Tyvärr har projektet, tycker jag, tagit för lång tid på grund av att det många gånger fått lämna utrymme för ordinarie linjeverksamhet, men tack vare en rejäl slutspurt de senaste veckorna har jag och Penntrollet nu äntligen fått sakerna på plats.
Imorgon ska resultatet presenteras för ledningsgruppen.

Insåg idag när jag ”torrsimmade” presentationen för en kollega att den i mångt och mycket knyter ihop många av de olika delar jag jobbat med sedan jag startade på firman för snart ett och ett halvt år sedan.
En sorts form av mentalt delbokslut.

Känns riktigt, riktigt bra.
Genom att redovisa projektet kan jag mentalt knyta ihop säcken och överlämna den till Penntrollet och resten av verksamheten att förvalta.
Jag har gjort vad jag kan just nu och jag är nöjd med vad vi åstadkommit.

Imorgon och resten av veckan ska jag presentera resultatet i lite olika sammanhang.
På torsdag städar jag av mitt skrivbord.
Vad som händer därefter får framtiden utvisa.

Catch up

Så har det varit en periods bloggtystnad igen.
Inte för att det inte funnits något att skriva om, utan för att tiden varit upptagen med annat.
Under tiden har inläggen batchat upp sig i en rätt rejäl kö i hjärnvindlingarna.
Tankar som formulerats och nu vill ut i ljuset.
Mao, dags för lite tillbakablickar.

Är det där verkligen jag?

Jag tillhör den del av befolkningen som i merparten av mitt liv levt med viktproblem.
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.

Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.

Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?

Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?

Graviditetsproblem

Ok, jag slarvar lite med maten någon dag och yes, så var följande ett faktum.
Yippie.....
Tur det finns salva.
Två behandlingar och det börjar tack och lov redan bli bättre.
Men gissa om jag känner mig fräsch och sexig just nu....NOT!

Får bli ytterligare några katrinplommon i yoghurten varje morgon.
När Grodden väl kommer ut kommer det nog dröja bra länge innan jag så mycket som luktar på ett katrinplommon igen......

Ny epok – vecka 37

Enligt de graviditetskalendrar jag följer/får i mailboxen ska man från någonstans vecka 37 känna allt mindre av barnets rörelser.
Kan säga att vår Grodd skiter fullständigt i detta.
Här har istället kickarna och buffandet gått in i en helt ny fas.
Den lilla tösen har utvecklat en del muskler på sistonde.
Muskler som testas på mammas innanmäte.

Just nu vore det inte fel med sisådär två på extra ryggkotor så jag blev lite längre.
När Grodden, med huvudet fastkilat någonstans på väg ner mellan mina ben, tar sats och trycker rumpa och ben i bröstkorgen känns det....trångt i kroppen...

Härom natten kom hon dessutom på att om man fäktar med båda armarna samtidigt som man bökar med båda benen så blir det sjögång.
Det roade hon sig med från klockan 03.15 till 05.30.
30 minuter senare skulle min väckarklocka ringa.
Var rätt segt att komma igång den dagen kan meddelas...

I dag var jag dessutom både hos barnmorskan och på specialistmödravården.
Tydligen är Groddens huvud hårt fixerat långt ner i kanalen och jag är öppen straxt över centimetern.
Ska bli intressant att se när tösen tycker det är dags att ge sig ut i världen.
Så som hon jobbat sig neråt de senaste nätterna känns påsk som ett mer troligt alternativ än Valborg.

Kluven

När jag som vanligt läste ”veckan som kommer” i graviditetskalendern under helgen gick det plötsligt upp ett Liljeholmens.
Vänta nu, det finns barn som föds, av helt naturliga skäl, redan kring vecka 37-38.
Det finns ingen lag som säger att ALLA förstföderskor går till vecka 40+.
Vet inte hur jag kunnat förnuftsmässigt helt missa detta tidigare.

Naturligtvis sammanföll insikten om detta med insikten om att Mannens projekt som han jobbat med sedan slutet av förra året kulminerar denna och nästa vecka.
Med följd att han behöver vara på annan ort.

Förnuftiga Mysan förstår detta fullt ut.
Till 110%
Vi lever båda i en värld av projekt där intensiteten går upp och ner.
Ingen av oss är 8-17 människor som skulle trivas på ett jobb där varje dag ser likadan ut som den föregående.
Den förnuftiga Mysan skulle gjort likadant själv.

Den lilla förlossningsrädda Mysan är dock inte fullt lika förstående.
Hon vill för allt i världen inte ha Mannen på mer än en kilometers avstånd OM det händelsevis skulle braka igång tidigare än beräknat.
Den lilla förlossningsrädda Mysan blir liten, ledsen och låg....
Samtidigt inser hon det omöjliga i att vi båda sätter livet på ”hold” från nu till början av maj bara för att det kan hända när som helst.
Det fungerar inte.

Var därför tvungna att hitta en lösning.
Då jag inte gärna kan följa med och sitta och häcka på hotellet (jag måste ju avsluta mina delar innan föräldraledigheten) fick vi tänka om.
Normalt reser Mannen med tåg.
Insåg ganska snart att det funkar inte den här gången.
Måste han hem måste det ske NU!
För allas skull.
Sista tåget för kvällen går vid 22, sista hyrbilsfirman stänger 19.

Fick därför bli egen bil och påslagen telefon dygnet runt.
Och tro det eller ej, med det lät Den lilla förlossningsrädda Mysan sig lugnas och låter både Förnuftiga Mysan och Mannen jobba på som vanligt.