Recco-sändare?

Började nytt jobb i november och hamnade i hetluften nästan omgående.
Nu börjar nog de flesta se mig som rätt självgående, det märks, inte minst på inflödet av mail!

Idag har det varit rent ut sagt för jäkligt.
Hade en ganska omfattande Att-göra-lista när jag började imorse.
När jag gick hem idag var den ännu längre!

Har betat av den ena punkten efter den andra.
Problemet är bara att så snart jag bockar av en har det ramlat in minst två nya i inkorgen!

Någon som vet hur man fredar sig mot mail-laviner?
Får nog införskaffa en Recco-sändare.
Lär behövas om någon ska hinna fiska upp mig innan jag får andnöd under inkorgen!

Extended Family

De begrepp som finns på ”min” familjetyp är många.
Nätverksfamilj
Pytt-i-panna-familj
Pusselfamilj....
Vad man än väljer att kalla den, så är företeelsen och synen på vad som är familj och inte intressant.

Vad ÄR egentligen en familj?Var börjar den?Var slutar den?

Hade jag vetat vilken soppa av tankar, funderingar och känslor jag gav mig in på när jag först träffade Mannen för sisådär fem år sedan, tror jag inte vi vare sig varit ett par eller gifta idag.
Allt det jag tidigare hade som sanningar gällande familj, relationer, blodsband etc har sedan dess ställts på ända.
Idag är jag tacksam att vi fortsatte tillsammans. Det har varit en jobbig resa i många fall men även utvecklande.

Det jag såg som min familj då och nu är inte alls samma sak.
Blodsband och familj BEHÖVER inte nödvändigtvis vara samma sak.
Relations”kvalitet” och familj BEHÖVER inte heller vara samma sak.

Det jag idag, om jag skulle tvingas redogöra för den, ser som "min" familj är nog vad som i FaceBook skulle klassas som en ”extended family”.
Det är en salig blandning människor såsom Mannen, bonusbarn, en ”adopterad” syster med barn, andra nära vänner, avlägsna släktingar till mig och Mannen...

De som värnar kärnfamiljsbegreppet skulle kanske se det som ett misslyckande?
Tur att jag inte tillhör dem.

Jag är glad och stolt över min ”familj”, och framförallt väldigt tacksam för att de alla finns i mitt liv.
Men jag misstänker att det ibland blir lite förvirrande för omgivningen att klargöra relationerna till syskonbarn som är barn till en kvinna som inte är min syster, pojkvän till en dotter som inte är min egen osv.
För några år sedan när Mannens barn bodde hemma var det riktigt lattjo när SCB ringde och skulle göra undersökningar om familjesituationen....
- Hur många hemmavarande barn är under 18 år?
- Ehh, menar du mina eller Mannens och gäller frågan i veckorna eller enbart helgerna?
Man riktigt hörde hur den stackars intervjuaren slet sitt hår över vilken ruta som skulle kryssas i på formuläret.

Tror det är dags för en vidareutveckling av familjebegreppet, eller vad tycker du?

Långprat

Idag har jag gjort något jag skulle gjort länge, länge.

Fick i förmiddags ett mail från en kompis jag var oerhört tight med under tiden jag pluggade.
När jag sedan flyttade till annan stad och livet runt mig blev turbulent under några år, kom vi på något sätt ifrån varandra.

Har ofta tänkt på henne men eftersom vi inte hörts på så länge ville jag verkligen ha TID att prata när vi väl skulle höras, med följd att det ALDRIG blev av istället…
Dumt.

I förmiddags låg det i alla fall ett mail från henne i min inkorg.
Vi mailades lite fram och tillbaka under dagen och bestämde att höras nu ikväll.

Har just pratat i en och en halv timma.
Och det kändes nästan inte som vi varit ifrån varandra alls.

Visst kan vänskap vara fantastiskt?

Det tog 17 minuter...

..så hade jag ett svar i inkorgen.

Företaget ska ha EN MÅNAD på sig att hanterar min reklamation!

Tror det här företaget behöver se över sina processer eller är det så att man hoppas att mitt missnöje ska bli mindre under den här tiden? Man kan ju fundera.....

Kundvård...vad är det???

Vill inte Langley Travel ha några kunder?

För en vecka sedan skickade jag ett mail till Langley Travel angående de problem vi hade under vår resa till Val Thorens. Idag skickade jag ett till:

Hej XX, det har nu gått en vecka sedan jag skickade mitt mail till er angående de problem som uppstod under vår vistelse i Val Thorens.
Fick då svaret från dig att mailet skickats vidare till reklamationsavdelningen, sedan dess har jag inte hört något från er.

Jag anser att företaget borde fundera lite över hur man hanterar sina kundärenden.
Det här stärker inte direkt bilden av att Langley är ett företag som värnar om sina kunder.
Jag väntar fortfarande svar på mina frågor samt upplysning om hur ni tänker hantera ärendet.

Återstår att se om jag får något svar den här gången, annars får jag väl dra frågan vidare. Jag tycker det är oansvarigt att ha gäster boende i ett hotell fullt av svartmögel! Enkel standard, javisst, men ett sjukt boende är INTE att likställa med enkel standard, iallafall inte i min värld.

Träffade igår en kompis som har lång egen erfarenhet av allergier, bland annat svartmögel.
När hon fick höra om vår vecka var hennes kommentar; - "Det där är en provkarta på allergiska reaktioner. Problemet är att det dessutom kommer sitta i ett bra tag därefter eftersom du andats in sporerna och de sas finns kvar i kroppen".

Jo tack, jag känner det.....

Uppdatering: Langleys respons hittar du här.

I Fädrens spår....

Upptäcker gång efter annan att vi som individer verkar ha en tendens att upprepa tidigare generationers ”synder”, om än ibland i lite annorlunda skepnad.
Hur många gånger har man inte själv, eller ens vänner, sagt om sina föräldrar/mor-farföräldrar att ”så ska jag inte bli”.
Bara för att sedan göra exakt likadant utan att ens reflektera över det!

Våra förfäder menade säkert inget illa.
Merparten av dem försökte nog efter konstens alla regler se till att inte nästkommande generation fick med sig för mycket barlast.
Problemet är bara att man nog som barn inte främst reagerar på det man blir tillsagd utan mer på det man ser och upplever. Det verkar vara det vi sedan återupprepar.

Såg för några år sedan mig själv bli en kopia av min mamma och mormor och blev vettskrämd. Det var inte ett liv som passade mig!
Delar av det kunde jag leva med, men inte helheten!
Det var inte ”jag”, det kände jag instinktivt.

Jag stannade upp, tog hjälp och började undersöka vad jag hade i ryggsäcken.
Idag mår jag så oerhört mycket bättre.
Trillar dock fortfarande dit ibland men nu har jag lättare att se när det händer och förstå varför det sker. Varför jag reagerar som jag gör.
Ibland kan jag till och med skratta åt det.
För mig är det viktigaste jag kan ge nästa generation att jag är hyfsat ”hel” som människa.
Att på så sätt försöka vara en förebild. Att göra medvetna val.

Dock gör min erfarenhet att jag ibland blir oerhört frustrerad när mina vänner mår sämre än vad de skulle kunna göra.
När kloka intelligenta människor beter sig precis som de föräldrar de inte ville bli som, trots att de själva bittert fått erfara konsekvenserna.
När de riskerar allt, bara för att de inte vågar stanna upp och börja gräva i barlasten.
Istället för de det återigen vidare till nästa generation.

Det är då jag känner att jag inte räcker till.
När jag vet att det finns ett alternativ och de väljer att inte våga utan istället gör både sig själva och andra illa.
Men man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Det är bara så svårt att stå bredvid och titta på.

Rörigt

Just nu är det lite väl många i bekantskapskretsen som har för mycket uppförsbacke i tillvaron.

Några sjuka barn
Några förhållanden som knakar
Ett förhållande som har tagit slut alldeles
Några ryggsäckar som väger lite för mycket och några liv som är lite väl kaotiska.


Önskar jag kunde göra mer för att hjälpa, men som vanligt känns det inte som jag räcker till.

Själva har vi det jättebra jag och Mannen.
Jag hoppas det alltid kommer vara så och jag önskar så att de som nu har det jobbigt kommer igenom med fötterna i rätt riktning.
Till dess försöker jag åtminstone erbjuda ett lyssnande öra.

Ny layout

Lagomt till den 1000:e besökaren tyckte jag det var dags för ett litet ansiktslyft av bloggen.

Så, ett nytt "skin" och lite pyssel senare är jag rätt nöjd med resultatet.
Det här känns mer som jag.

Mat

Jag har alltid haft ett ganska komplicerat förhållande till mat.
Äter det mesta, som inte slingrar sig eller skäller, men det går långsamt och jag är alltid sist klar.
Arbetsluncher har mao aldrig varit någonting för mig, jag blir bara stressad av att försöka hålla jämna steg med den jag lunchar med och har svårt att koncentrera mig på annat.
Försöker därför undvika det så gott det går.

När jag var liten kunde en middag ta evigheter och alla andra var klara långt innan mig och satt och suckade över mitt tuggande. Idag hoppar jag över kaffe-på-maten och tuggar i mig det sista medan de övriga sörplar Java.
Varför det är så här har jag aldrig kunnat klura ut. Tycker jag äter ungefär lika mycket som alla andra, det tar bara längre tid.
Försöker jag äta snabbare får jag inte i mig någonting alls och tuggorna växer i munnen.

Däremot tycker jag om att laga mat, framförallt om det sker tillsammans med Mannen.
Det var en av de saker jag saknade mest när jag var veckopendlare, att inte kunna stå tillsammans vid bänken i köket efter jobbet och diskutera vad som hänt under dagen samtidigt som vi lagar middag. Det tar vi igen nu.

Viktmässigt har jag alltid varit smal, trots att jag äter som genomsnittet och ibland tom mera.
På högstadiet var det en gång en klasskompis som kom fram efter en gympalektion, tittade på mig och utbrast – ”Du är säker på att du inte har anorexia eller mask?”
Okul. Trots att jag ett kort tag försökte dricka grädde gick jag inte upp i vikt.

Numera har jag lite ”hull” kring midjan men jag vet inte om det beror mest på mina slappa magmuskler eller om jag tuggat mig till ”handtagen”.
Mannen däremot saknade nästan helt mage när vi träffades.
Brukar retas och säga att det var för att han på den tiden alltid följde med mig på lunchgympa (för att kunna spana obehindrat) vilket han envist men bestämt förnekar.
Nu börjar det dock bli lite för mycket av honom, och hur mycket jag än tycker om honom föredrar jag honom i mindre upplaga.
Less is more, liksom.

Något måste därför göras för att minska omfånget på Mannen och bibehålla formerna på mig. Vi har därför allt mer börjat testa GI.
Och vad mycket kul mat det finns!
På sistone har skafferiet fått nya invånare i form av bla:

• Quinoa
• Linser
• Bönor
• Linfrö
• Pumpakärnor
• Solrosfrön
• Råris (som dock tar en evighet på sig att koka klart!)
• Bulgur
• Bovete

Börjar så smått lära oss hur vi ska hantera dem och gott blir det för det mesta.

Dessutom försöker jag äta mer frukt och grönt.
Jag som i vanliga fall släpar runt på en halvdöd frukt i handväskan i all evighet (har tappat räkningen på hur många handväskefoder jag förstört genom att glömma en banan i väskan som sedan legat där och dött och återfunnits i svart och skrumpet tillstånd) äter nu fyra-fem stycken om dagen!

Gör helt enkelt smothie på dem. Hälften dricker jag upp till frukost och resten tömmer jag på en liten plastflaska och tar med som ”eftermiddagsfika” till jobbet! Himskans smidigt och suveränt sätt att slippa blodsockerblues!

Frukterna i smothien varierar från dag till dag, beroende av vad som finns i fruktskålen, men recept-prinicipen är den här:
1 banan
1 päron alt äpple (skalat)
2 kiwi (skrubbade med skalet på, skär bort ändarna)
ca 2 dl apelsinjuice
ca 1 dl Vailio vaniljyoghurt
1 msk linfrö

Lägg allt i en bunke och kör med stavmixer tills den fått lämplig konsistens. Blir smothien för tjock tillsätter du bara lite mera apelsinjuice.
Klart!

Hmm, tror det börjar bli dags för en ny bloggetikett igen - recept

Krax v 3!

I dag åkte vi hem.
Jag som älskar att resa har nog aldrig tidigare kännt mig så lättad över att få komma tillbaka till hemadressen.
Vid det laget hade jag tappat rösten helt och var helt igentäppt.
Dock släppte det mesta av nästäppan redan i bilen från flygplatsen, men kraxa och hosta (stämbanden är helt slut varför jag fått en grym rethosta) lär jag nog få göra några dagar till.

Blir därför inget föreningsårsmöte för mig imorgon. Nu avgår jag ur styrelsen och för första gången på nästan 20 år har jag inget styrelseuppdrag och tänker inte ta något nytt förrän jag vet vad som blir nästa punkt på livsagendan.
Känns förbaskat skönt.
Dock får min reträtt ske utan min närvaro.

Nu har jag bara ett gammalt protokoll från ett möte innan vi drog iväg på semester som ska skrivas, sedan är jag klar.
Men först ett långt argt mail till resebolaget.
De har ett och annat att förklara tycker jag.