12 april - Förlossning 1

Vi hade bestämt oss redan tidigare att ta det lugnt i påsk. Dels eftersom jag precis slutat jobba och Mannen dessutom haft en hektisk vår med mycket resor vilka tog ut sin rätt.
Vi hade helt enkelt inte lust med något annat än softa på hemmaplan.
Tog därför långfredag och påskafton i maklig takt med långa sovmornar, fika i solen och lite vad som föll oss in.

Påskaftons kväll satt Mannen i källaren och tittade på film, men då mina ögon gick på ”halvljus” drog jag mig mot sängen.
Vänta nu….blött trosskydd!?
Upp och bytte...bara för att inse att det också blev blött ganska omgående.
Ehh..är det vattnet som gått? Eller?
Hade förväntat mig något mer drastiskt än så.
Dessutom inte tillstymmelse till värkar.
Ropar på Mannen som tycker jag ska ringa BB.
Gör så och vi får en tid för kontroll på förmiddagen dagen därpå.

15 minuter senare är det inte längre någon tvekan.
Grodden vill ut.
NU!

Ganska snart går det inte att ligga kvar i sängen längre. Det gör helt enkelt för ont och dessutom accelererar värkarna ganska snabbt i styrka.
Mannen får aptera TENS-plattorna på mig och därefter hålla koll på både den och tiden mellan värkarna.
Själv fokuserar jag på att hänga med. Andas, slappna av, andas, slappna av....

Straxt efter tre på natten ringer Mannen tillbaka till förlossningen och de tycker vi ska komma in.
Vi har bara några kilometer till sjukhuset men på den korta stunden hinner jag med tre värkar!

Väl på förlossningen får jag lämna urinprov (gissa hur lätt det är...magen är i vägen i vanliga fall, därtill ska du pricka en liten jäkla plastmugg samtidigt som lilla Grodden i magen för ett herrans liv för att ta sig ut!...Fat chance!) och man kopplar på CTG mätare (som hela tiden hotar med att trilla av) samt någon annan ”plupp” som ska mäta värkstyrkan. Själv skiter jag i vilket, blundar, andas och slappnar av.
En stund senare gör barnmorskan samma slutsats som jag...Grodden vill ut i natt!
Vi skrivs in och får flytta över till förlossningsrum.

Ny barnmorska tar över, ny CTG och värkplupp apteras
Att vi skrivit förlossningsbrev innan har tydligen inte framgått (trots att det står på två olika ställen i min journal) men nya barnmorskan läser snabbt igenom det och därefter känns det som vi är på samma plan...rättare sagt – hon och Mannen pratar, jag andas, andas, andas...

Nu återstår bara att fortsätta jobba.
Mannen fixar en pilatesboll som jag sätter mig på, han navigerar TENS-apparaten, håller i mig med andra handen och jag andas och låter höfterna rotera sig igenom varje värk (upptäckte redan när vi tränade hemma att detta var ett suveränt sätt att slappna av neråt...problemet är bara att hela ekipaget blir lite ostadigt så det gäller att någon håller i så man inte far av bollen)
Timmarna går.
Själv har jag mystiskt nog ganska vag tidsuppfattning.
Genom att bara fokusera på en värk i taget får jag lite av ett ”tunnelseende”.
Men allt går så fort!
Jag hade på något vis inbillat mig att värkarna skulle stegras ”lite lagom” mellan var och en.
Icke.
Om den ena är en tvåa på en tiogradig skala dunkar nästa in på mellan fyra och fem!
Mannen får hela tiden öka intensiteten på TENS-apparaten för att motkompensera.

Har hela tiden en mental bild av att jag bestiger ett berg. Stigen är knögglig och full av stenskravel men solen skiner och med jämna mellanrum finns en stor sten jag kan vila på.
Det går fortare och fortare mellan stenarna och till slut hinner jag inte ens sätta mig.....

Vid sextiden börjar mitt mod svikta. Hur mycket värre blir det?
Ännu är smärtan hanterbar men hur länge till?
Jag börjar yra om Epidural, men barnmorskan föreslår att jag ändå ska testa lustgas.

Upp från pilatesbollen och hamnar så småningom knästående mot sängryggen med Mannen vid ena axeln och lustgasmasken i handen.
Första gången får jag inte andning och mask att fungera (misstänker att jag börjar andas för sent) men ger det en chans till och därefter fungerar det toppen!
Jag känner fortfarande vad som händer i kroppen men den där berusningskänslan jag var rädd för infinner sig aldrig. Det enda som händer är att smärtan dämpas lagomt mycket för att jag ska orka jobba vidare.
Andas, slappna av, TENS och lustgas....(får även en akupunkturnål i huvudet men den fungerar inte alls)

Straxt innan klockan 7 börjar det bli dags att krysta.
Tyvärr sammanfaller det med att vår barnmorska går av sitt pass och vi får en ny (den tredje samma natt!)
Eftersom hon precis gått på sitt pass har hon inte vare sig hunnit träffa oss eller läsa förlossningsbrevet.
Hon föreslår att jag ska försöka föda i gynställning, men inser snart att jag inte är i ”förhandlingsmood”.
Har provat halvsittande tidigare under natten vilket kändes helt verkningslöst, får dålig ”styr” på musklerna och kan inte ta i.
Jag vill stå där jag står – basta! (i det här läget känns det som att om jag spricker skiter jag fullständigt i det...)

Från att ha varit väldigt tätt mellan de ”vanliga” värkarna känns det nu helt plötsligt som det är flera minuter mellan krystvärkarna.
Helt plötsligt hinner jag tänka och inte bara parera.
Klockan 8 tittar jag över Mannens axel och ser att solen gått upp utanför fönstret.
Minns att jag hinner tänka att det blir ännu en vacker dag, därefter kommer ytterligare en värk och plötsligt sprattlar babyn till och är ute.

Vår lilla tjej landar i sängen bakom mig och gastar för full hals redan på väg ut (får senare 10 APGAR).
Jag får klippa navelsträngen och får därefter upp tösen i min famn.
Där ligger hon, aldeles slät i ansiktet och fruktansvärt vacker och jag vill bara skydda henne mot allt ont i hela världen!
Vet egentligen inte riktigt vad jag känner, eller också så känner jag allt på en gång.
Kaos
Det är stort, overkligt och alldeles fruktansvärt häftigt.
Vi klarade det!
Hon är här och vi har en hel värld att upptäcka tillsammans vi tre!

9 april - Skärtorsdag - sista dagen på jobbet

Sista dagen på jobbet innan påsk.
Sista dagen innan mammaledigheten.

Prylarna från skrivbord och hylla nerpackade i två flyttkartonger för vidaretransport till firmans förråd.
Känns konstigt.

Tomt.

På tisdag förväntas jag inte vara här.
Det är första gången sedan jag var ca 15 som jag inte förväntas vara någonstans – inget jobb, ingen skola.
Återstår bara att invänta Grodden.
Jag hoppas den inte låter vänta på sig allt för länge.

Inlagd 5 maj

8:e april - Slemmisen har gått!

I helgen gick nog slemproppen.
Åtminstone tror jag det och efter att ha konsulterat barnmorskan tror hon detsamma.
Propp vet jag dock inte om jag skulle kalla det, mer som sånt där ”slime” ungarna lekte med när man var liten.
Enligt barnmorskan är det inte något att hetsa upp sig för och jag kan leva som vanligt.
Standardsvar 1A: Det är normalt…..

Livet tuffar mao på.
Imorgon gör jag sista dagen på jobbet innan mammaledigheten.

Inlagd 5 maj

Vår tös är här!

Vår lilla A blev en påskbebis!

På påskaftons förmiddag bökade Grodden runt å det väldigaste därinne.
-"Hörru Grodden, mamma ÄR inte större än så här, är det för trångt åt dig får du komma ut"
Hon tog mig på orden....

Vid midnatt natten till påskdagen gick vattnet. I det läget var jag inte ens säker på att det verkligen VAR vattnet som gått, men 10 minuter senare var första värken ett faktum.
Därefter accelererade det i rasande fart och straxt efter klockan 3 på natten var det dags att bege sig till BB.
8.12 påskdagens morgon sa hon sedan hej till världen, 51 cm lång och 3 280 gr tung.

Tyvärr hade moderkakan inte lika bråttom att släppa utan fick opereras ut. Jag förlorade 2,5 liter blod, men fick någon dag senare blodtransfusion så orken börjar återvända.
Igår fick vi lämna special-BB men ska tillbaka på efterkoll imorgon.

Nu ska jag bara försöka bringa ordning på tankarna kring allt som hänt och därefter får det bli ett nytt ”catch-up” heat.

Men summa sumarum mår vi efter omständigheterna bra och jag kan fortfarande inte fatta att jag blivit mamma till världens sötaste baby....

AJJJJ!

Natten mellan lördag och söndag slängde jag benen över sängkanten.
KNAAAK!
Lät som om någon vred isär en kyckling....
Sedan dess har det knakat flera gånger.
Mao Foglossningarna har slagit ut i full blom och jag blir mer och mer lik ett Franz Jäger-kassaskåp i motoriken.

Det gör så djävulusiskt ont att jag vaknar när jag försöker vända mig på natten.
Men jag ska väl inte gnälla.
Var i samma läge i december och har sedan dess hållit det stånget med hjälp av kiropraktor och stretch.
Är väldigt många veckor jag ”vunnit” på det.

Hoppas bara inte det lilla livet väntar till början av maj med att göra entré till världen för då kommer det här bli jobbigt.

Den finns där!

Yesss!
Idag fick AllraKärasteSyster se sin lilla parvel på ultraljudet.
Den finns där och den rör sig.
Allt ser ut precis som det ska!
Nu hoppas vi på en release av kusin någon gång i mitten av oktober.

Gula Bältet

Redovisade mitt förändringsprojekt för ledningsgruppen tidigare idag.
Fick mycket bra mottagande och jag är riktigt nöjd själv.
Känns så skönt att hinna avsluta på ett bra sätt innan jag går hem på ledighet.

Jag behöver mina avslut för att kunna gå vidare mentalt in i nästa fas.
Det här innebar även att jag nu har mitt Gula Bälte inom Six Sigma.

Kontrollfasen av projektet tar jag tag i när jag kommer tillbaka.
Innan dess är det dags för mitt livs största release-projekt.........

(Lite mer info om konceptet Six Sigma kan du läsa t ex här.)

Att göra avslut

I dag och delar av helgen har jag ägnat åt att sätta ihop en slutrapport kring det lilla förändringsprojekt jag drivit på jobbet.
Tyvärr har projektet, tycker jag, tagit för lång tid på grund av att det många gånger fått lämna utrymme för ordinarie linjeverksamhet, men tack vare en rejäl slutspurt de senaste veckorna har jag och Penntrollet nu äntligen fått sakerna på plats.
Imorgon ska resultatet presenteras för ledningsgruppen.

Insåg idag när jag ”torrsimmade” presentationen för en kollega att den i mångt och mycket knyter ihop många av de olika delar jag jobbat med sedan jag startade på firman för snart ett och ett halvt år sedan.
En sorts form av mentalt delbokslut.

Känns riktigt, riktigt bra.
Genom att redovisa projektet kan jag mentalt knyta ihop säcken och överlämna den till Penntrollet och resten av verksamheten att förvalta.
Jag har gjort vad jag kan just nu och jag är nöjd med vad vi åstadkommit.

Imorgon och resten av veckan ska jag presentera resultatet i lite olika sammanhang.
På torsdag städar jag av mitt skrivbord.
Vad som händer därefter får framtiden utvisa.

Catch up

Så har det varit en periods bloggtystnad igen.
Inte för att det inte funnits något att skriva om, utan för att tiden varit upptagen med annat.
Under tiden har inläggen batchat upp sig i en rätt rejäl kö i hjärnvindlingarna.
Tankar som formulerats och nu vill ut i ljuset.
Mao, dags för lite tillbakablickar.

Är det där verkligen jag?

Jag tillhör den del av befolkningen som i merparten av mitt liv levt med viktproblem.
Undervikt.
Brukar säga att enda gången jag haft normalvikt var när jag föddes, därefter gick det utför.

Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att se mig själv som gravid.
Har inte gått upp särskilt mycket nu heller (mest babyn, fostervatten etc) men hur som haver börjar magen nu i vecka 37 bli rätt stor.
Tittar faschinerat i spegeln men kan för mitt liv inte fatta att det jag ser faktiskt är jag!?
När jag sedan ska få på mig skorna känns det som jag glömt handväskan i knäet, tills dess jag förvånat inser att det är min mage som tar emot!
Slutar med att jag får ta tag i byxbenet och dra upp foten i knät.
Kan fortfarande stretcha höfterna varje morgon men armarna känns kortare och kortare för varje dag som går.
Känslomässigt fattar jag nada.

Samma sak är det med brösten.
Min första bh köptes när jag var ca 14. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville ha en. Alla de andra tjejerna i klassen hade ju haft sedan länge.
Den var en 70A i svart spets med INSYDD kupa.
INSYDD!!
Så småningom har jag, mycket tack vare träning etc, landat på 85 B med vadderade kupor.
Fatta hur surrealistiskt det kändes när jag i helgen provade ut amnings-bh på HM och lappen i ryggen visar 85D!!!!!!!!!
D-kupa! Va? Vem? Jag?

Visst känns det väl kul med de nya ”behagen”.
De fyller ju onekligen ut kläderna betydligt snyggare än mina ordinarie ”Förvirrade lingon på en planka”.
Men samtidigt – hallå, är det där jag?
Och såna här tranformationer betalar folk för?
Hmm...vad har jag missat?