Bra-helg

Har haft en riktigt riktigt bra helg. Energin är tillbaka (kanske till viss del triggade av det faktum att jag för varje dag som går blir allt mer omfångsrik. En insikt hos Mannen och ett faktum hos mig...) och vi har tagit tag i en massa småprojekt som varit liggande urlänge.

- städat ugn, micro och gjort rent fläktfiltret som var milt sagt jätteäckligt

- kört tillbaka LillaHusetPåHjulen till ”uppstallningsplatsen. Har förgäves väntat på en dag att kunna tvätta av den på men i helgen insåg vi att det tillället troligtvis inte kommer infinna sig före påsk. Lika bra att den står någon annanstans än på vår garageuppfart sålänge.

- Städat ur det som tidigare var bonussonens rum (vilket de senaste två åren mest fungerat som avlastningsyta för prylar som saknat hemvist) och gjort om det till Groddens. Nu finns babyprylarna på plats men är inte monterade ännu. Rummet är dock tömt och allt junk som fanns där tidigare är antingen på väg till tippen eller insorterat i lådor! Gissa om huset är en energitjuv fattigare! Groddens kläder är dessutom insorterade i garderob efter storleksordning.

- Satt upp kabelrännor i källaren vilka antingen helt saknades (till parabolen som sattes upp förra veckan) eller hade trillat ner (för typ ett halvår sedan)

- Sålt en säng vi haft ute på annons en tid

- Mm..mm..mm..mm

Dessutom lyckades jag få till en tur till badhuset medan Mannen for runt på stan och shoppade födelsedagspresenter till mig.

Senare på eftermiddagen – efter en mysfika på stan - fick jag en jättehärlig mysoverall (med plats för både mig och magen) samt en jättefin kokbok jag önskat mig en längre tid – Under Valnötsträdet. Boken, som är en fortsättning på en annan favorit – Kärlek Oliver och Timjan - rekommenderas varmt. Precis som föregångaren är den kokbok man bara kan sitta och bläddra i för att den är vacker.

Av resturangmiddagen blev dock intet. Helt enkelt därför att ingen av oss egentligen hade lust. Både jag och Mannen har blivit riktiga ”hemmakatter” på sistonde så en tid till att passa den veckan var inte vad någon av oss egentligen ville. Fick bli hemlagad lasange, ett yttepytteglas portvin och lite lyxchoklad istället. Därefter fastnade vi framför TV:n och veckans uttagning av schlagerfestivalen.

Men det är ett helt annat inlägg.........

Bra-dag

Idag har jag haft en riktig bra-dag.
Födelsedag
En sådan där dag som gör en riktigt lycklig.
Kramar o grattis på jobbet

En stor härlig bukett tulpaner
Blommor som jag verkligen älskar

Passade dessutom på att bjuda på semeltårta.
SMS
Face-book grattis och mail.

På kvällen kom en kompis över och vi klämde i oss en del av resterna från eftermiddagens tårtkalas.
Fick härliga tvålar.

I helgen som var blev jag firad av Bonustösen och Rockpojken och i gårkväll var jag och Mannen på chokladprovning. När Mannen kommer hem i helgen ska vi fira med restaurangbesök.

Jag är en mycket, mycket glad och tacksam Mysa med goa kompisar, omtänksamma kollegor och härlig familj.

Lycka

Att be om hjälp

I höstas fattade jag och Mannen ett jobbigt men nödvändigt beslut.
Med Mannen borta tre dagar i veckan och snart en liten baby i huset går det inte längre.
Vi behöver hjälp.

Vi snackar städning.
Jag och Mannen är inte oense om särskilt mycket i tillvaron, men de få gånger vi varit i luven på varandra har det ofta gällt städning.

Våra trösklar för NÄR det behöver städas skiljer sig åt.
Vår toleransnivå för när denna tröskel passerats likaså.
Även angreppssättet.

Vägen till beslut var dock lång.
Först måste, framförallt jag, gå både en och två duster med den Luther och Jante som huserar på höger och vänster axel.
Joo, jag är uppfostrad med att man tar hand om sin egen skit.
Men - när tiden inte längre räcker till och jag förvandlas till den tjatmoster jag inte vill vara.
Jag får rollen som igångsättare – vilket jag inte heller vill - och det slutar med att halva helgen, dvs de få dagar Mannen och jag kan ägna åt annat som också verkligen behöver göras (alternativt bara ses) går åt och sedan är det snart måndag och allt rullar igång igen…vem vinner på det?
Ingen
Där och då insåg vi vinsterna och började ringa runt till städfirmor.

För att göra en lång historia kort hade vi kontakt med tre firmor varav två var hemma på besök.
Den ena var superseriös med ordentliga rutiner för hur de tar hand om nycklar, dokumentation av hur vi vill ha städat och egna önskemål kring städmaterial, upplägg etc.
Den andra verkade köra mest på en höft…dessutom dök de upp en halvtimma sent till vårt möte (efter att ha strulat i kommunikationen) så de kämpade kort o gott i uppförsbacke redan i hallen…..

Nu har vi haft hjälp två gånger.
Och jag är helsåld på idén.

Tjejen som hjälper oss är trevlig, glad, verkar stortrivas med det hon gör och är superkompetent. Hon gör ett urbra jobb och resultatet känns myyyycket fräschare än när vi städar själva. För egen del kan vi fokusera på att få bort alla energislukarhögar istället för att jaga dammråttor.
Vi får hjälp tre timmar varannan vecka.
Det verkar vara, i alla fall nu, tillräckligt ofta för att vi själva bara ska behöva ta lite extra när helgen närmar sig men slippa storstädningen som annars tar en hel dag i anspråk. (Den städning hon gör på tre timmar skulle troligtvis ta oss en hel helg..jag fattar inte hur hon bär sig åt!)

Har dessutom upptäckt något intressant.
När det handlar om någon annans arbetsmiljö och inte ”bara” vår trivsel blir det, hur bizzart det än kan låta, enklare att ta tag i högarna.
Ju enklare det är för tjejen att hjälpa oss, desto bättre resultat.

Senaste månaden har vi därför rensat in gamla räkningar from slutet av 2007 i pärmar,
Sorterat och ordnat i städskåpet
Städat tvättstugan där alla städgrejerna står (något vi suckat över i minst ett halvår!)
Slängt travar av gamla tidningar
Osv…….
Varför tänker man inte likadant när det gäller en själv?
Personligen tror jag att mycket beror på att man inte orkar utan nöjer sig med ”good enough”.
Man suckar och makar på högarna för sjuttifjortonde gången istället.

Kort sagt - resultatet är att vi får ett betydligt bättre städat hus och dessutom kan vi lägga tiden på sådant vi aldrig annars vare sig orkar eller hinner ta tag i.

I helgen ska vi t ex rensa det som ska bli Groddens rum och dessutom byta den där förbaskade trafon som varit trasig i köket de senaste månaderna. Detta istället för att ägna hela lördagen åt att torka köksluckor och svabba golv.
Kanske kan vi tom få till en fika med några kompisar utan att först ursäktande be dem kliva över dammsugaren och påsarna i hallen för att komma in?

Jag måste ätit nått olämpligt sa kannibalen…

…för det sparkar så förbaskat

Lilla Grodden,
Nu har du tagit dig ända till ”levnadsvecka” 29 och de senaste dagarna har du verkligen gett dig till känna.
Från att ha varit lugn i flera dagar (sovit?) sprattlar du nu hej vilt, vare sig jag står upp eller ligger.

Idag satt jag på telefonmöte tillsammans med Wannabebondmoran.
Mitt under mötet började du kicka så hela magen rörde sig!
Stackars bonnmoran såg ut som hon skulle kasta sig på telefonen och ringa snyggingen i X-files direkt – aliens!

I förrgår kväll försökte jag sova på sidan, då buffade du i båda sidorna – samtidigt! Kanske hamnade du med huvudet ner? Populärt var det iallafall inte!
Mannen, som hade armen över min mage, kan svära på att det måste gett utslag på seismologernas mätare i Uppsala!

Börjar känna mig lätt mörad innifrån.
Samtidigt är det en både fascinerande som otäck känsla att se sin egen mage helt plötsligt få bulor och röra sig..

Svart hål

Sent i gårkväll ringde en nära vän.
Det svarta hålet har slutligen slukat honom.
Med hull och hår.
Just nu gör han – ingenting.
Tittar i taket.
Sover.
Bara är.

Nu verkar han slutligen inse att det måste till en ändring.
Psykofarmakan räcker inte längre.

Med honom i luren gjorde jag ett snabbt överslag.
På gott och ont är han dock inget hot mot vare sig sin egen säkerhet eller andras.
Kan därför inte ta akutpsyk till hjälp.

Vad kan man göra för att, sent en kväll, hjälpa en vän som slukats av mörkret när inget direkt hot föreligger?
Kom fram till....ingenting mer än att finnas till som lyssnande öra.

Idag ska jag dock försöka tjata honom till att ta kontakt med företagshälsovården.
För från insikt till aktion är steget långt. Har försökt puffa och knuffa honom förut men insett att viljan måste komma från honom. Det enda jag kan göra är stötta.

För människor i fjällen som råkar illa ut är det mest elementära näring och värme innan man går vidare. Kanske gäller samma sak för människor i svarta hål?
Sticker dit med en matlåda på lunchen.
Bara han öppnar dörren är det iallafall ett litet litet steg i rätt riktning.

Träningsschema

Sedan jag och Mannen gått profylaxkursen har jag satt ihop ett träningsschema.
Djupandning
Mellanandning
Lättandning
Signes klassiker
Krystträning
Massageteknik
Avslappning
Övrig träning - yoga, simning, promenad eller något annat lämpligt som inte innefattar styrketräning.
Ett stort excelark med olika aktiviteter för veckans olika dagar.

För varje dag vi tränar känns det lite, lite bättre. Lite, lite tryggare.
Förhoppningsvis ska allt sitta i ryggmärgen den dag det är dags.
Även om det hela skulle sluta med en helt annan förlossning än det är tänkt så har vi i alla fall gjort vad vi kunnat.
Ingen vet hur det här kommer att gå men med träning känns det i alla fall som att vi försöker skaffa oss en verktygslåda att ta till.
Att jag inte ska behöva bli ett passivt ”offer” för situationen.
Att vi står på startlinjen förberedda.
Jag och min coach.

Kanske, kanske, kanske kan vi få samma upplevelse som Yogamamman.
Det är en dröm, men som någon sa – kan du drömma kan du också förverkliga det!
Förstå mig rätt, jag har ingen som helst intention försöka vara ”duktig” på något sätt.
Jag vill bara inte sitta och vänta och känna rädslan växa.

Så vi fortsätter träna, en stund varje dag……

Läget på fronten – graviditetsproblem

Jag har hittills inte haft särskilt mycket till graviditetsproblem att tala om. Är väl egentligen bara tre saker som irriterat.

Gravidklåda: bara några veckor in i graviditeten började huden klia något hejdlöst.
Trodde först det kunde vara leverproblem, men ett besök hos barnmorskan visade att alla värden var som de skulle, varför vi uteslöt det.
Bytte tvättmedel men utan resultat.
Bytte till Apotekets parfymfria tvål, även det utan resultat.
Försökte smörja in mig ordentligt efter varje dusch, men det hjälpte bara en stund, sedan var kliandet igång igen.

Det som till slut funkade/lindrade bäst var REN olivolja sprayad över huden, men även då kliade huden nått grymt efter några timmar.
Dessutom gick jag hela dagen och luktade som en grekisk sallad....

Hur sängkläderna såg ut efter några dagar ska vi inte ens tala om, då jag troligtvis bytte hud mer än vanligt.
Fjällade som en orm och vaknade på nätterna av att jag låg och kliade hela kroppen.
Till slut var jag både sönderkliad och less.

Vid nästa besök hos barnmorskan tog jag upp problemet igen och fick då tips om en ny aerosolspray som egentligen är tänkt för småbarn – Becur repair.
Svindyr men, som det skulle visa sig, jättebra.
Hela julhelgen intensivsmörjde jag kroppen med sprayen och sedan dess är klådan borta! Använder den nu var tredje dag och alternerar däremellan med vanlig lotion alternativt olja.

Falsk (?) ischias: tre veckor innan jul hade jag så ont så jag knappt kunde gå. Ett tips från Anette satte mig på spåret – kunde det vara falsk ischias?
Googlade runt lite och hittade så småningom en kiropraktor som jag går hos ett par gånger i veckan sedan dess.
De senaste veckorna har besöksfrekvensen tack och lov minskats något, för det är inget billigt ”nöje” att bli tillknycklad.

Tillknycklandet tillsammans med 15 minuter stretch och muskelklämmande varje morgon (joo, mina morgonrutiner tar bara allt mer tid ju längre jag är gravid…vet inte när jag lyckades ta mig till jobbet innan 08.00 senast *suck*) gör dock att jag sedan jul inte bara kan röra mig som vanlig (visst, lite ömmar det men det är lååångt ifrån så illa som det varit) utan att även ”frysningarna” försvann…..

Fryser!: Sist i raden av skumma graviditetsproblem jag lyckats pricka (fast det inträffade först) är frysningar. Redan någon vecka in i graviditeten började jag frysa. Nått så hejdlöst.
Satt i ullunderställ på jobbet i augusti och FRÖÖÖÖS!
Åt som en häst men frös i alla fall.

Vad som orsakade det hela kan jag bara spekulera i, men redan efter några besök hos kiropraktorn försvann problemen helt!
Nerver i kläm? Kanske? Nu är problemet iallafall helt borta vilket jag är oerhört tacksam för.
Är inte kul att vara hänvisad till de varmaste tröjorna i garderoben, framförallt inte när magen börjar växa ur dem.

Så när vi nu gått in i Groddens ”levnadsvecka” 28 är läget på fronten kort sagt ganska gott.
Och det är jag väldigt, väldigt tacksam för.

Där kommer ni nog få något att bita i...

Igår var vi hos barnmorskan för kontroll.
Då både Mannen och jag är väldigt nyfikna på vad Grodden är för liten filur, hade vi även bokat ett extra ultraljud för att kolla om det är en liten tös eller grabb som simmar runt där inne.

Men Grodden ville, precis som förra gången, annat.
Ena benet låg resolut uppdraget under kroppen.
Barnmorskan puffade, jag ändrade liggläge.
Det knuffade runt lite i magen, men benet låg fortfarande kvar i samma läge.
Extra hjälp kallades in, det puffades och knuffades...barnmorskorna var rätt säkra men vill ändå ha en bättre bild.
Så nästa vecka när vi ska dit får vi ett ultraljud till :-)
Prognosen är dock att det är en liten tös som huserar i min mage.
Får se om den står sig även nästa vecka.

Ytterligare fördelar med ett extra ultraljud var att vi även fick lite andra saker kollat, och allt ser ut precis som det ska.
Babyn växer och frodas och mina värden är också bra.
Ingen anledning till oro alltså.

Men en sak är säker, det är en liten envis rackare vi väntar på.
-”Där kommer ni nog få nått att bita i...” som en av barnmorskorna uttryckte det med ett skratt.
Men vad kan man annat vänta med de generna...

Nostalgi och en buss i kvällen

För snart åtta år sedan startade min och Mannens resa.
Vi hade umgåtts en del på jobbet men jag som var förlovad på annat håll gjorde vad jag kunde för att stå emot de känslor Mannen väckte.
Allt var ju ”fel” – åldersskillnad, nyskild och två tonårsbarn.
Ett eventuellt förhållande kändes dödsdömt redan på förhand.
Dessutom var jag ju som sagt förlovad – visserligen var jag på många sätt ensam i tvåsamhet men det var kanske mina krav som var för höga?

Så småningom drog det ihop sig till skidresa på jobbet och jag följde med.
Så även Mannen.
Där, i en stuga bland norska fjällen insåg vi båda att vi var hopplöst förälskade.
Trots alla fel, om, men, kanske och andras åsikter.
Det fanns ingen väg tillbaka.

En lång, många gånger svår resa började.
En resa där vi stöttat varandra och när inte det räckt för att hantera tillvaro och medhavda ”ryggsäckar” även sökt stöd hos andra för att få perspektiv på tillvaron.

Nu går vi in i nästa fas.
Vårt liv har stabiliserat sig.
Vi är gifta, tonåringarna utflugna (och med iallafall en av dem har både jag och Mannen ett mycket bra förhållande) och om några månader blir vi förhoppningsvis föräldrar, denna gång till gemensamt barn.
Framförallt – jag är lycklig, lycklig, lycklig och jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med en annan människa som jag gör med Mannen.

På sätt och vis sluts i helgen en cirkel.

Sitter för närvarande på en buss.
Många av dem som är med var de som var med på resan för åtta år sedan.
Destinationen är den samma.

Trygg
Lycklig
Harmonisk

Ni som varit med oss på resan med stöd, råd och lyssnande öron och hjärta.
TACK!
Jag hoppas att jag någon gång kan förklara bara en bråkdel av hur mycket det ni gett betytt!

Nää, jag har inte dött

Min stackars blogg är mer eftersatt än den någonsin varit.
Beror inte på att det är för lite i livet just nu.
Tvärt om.
När vi nu gått in i graviditetsmånad sju är det mer ”tänkarskalle” än på länge.

Problemet är att jag har fastnat i Moment 22.
Så mycket jag skulle vilja skriva om att det blir…ingenting.
Har inte tiden att få ner allt på pränt.

Ska dock försöka mig på en Catch Up.
Den lär dock ta några kvällar i anspråk.
Men jag vill.

Så eventuella läsare – hav förtröstan….