Träningsschema

Sedan jag och Mannen gått profylaxkursen har jag satt ihop ett träningsschema.
Djupandning
Mellanandning
Lättandning
Signes klassiker
Krystträning
Massageteknik
Avslappning
Övrig träning - yoga, simning, promenad eller något annat lämpligt som inte innefattar styrketräning.
Ett stort excelark med olika aktiviteter för veckans olika dagar.

För varje dag vi tränar känns det lite, lite bättre. Lite, lite tryggare.
Förhoppningsvis ska allt sitta i ryggmärgen den dag det är dags.
Även om det hela skulle sluta med en helt annan förlossning än det är tänkt så har vi i alla fall gjort vad vi kunnat.
Ingen vet hur det här kommer att gå men med träning känns det i alla fall som att vi försöker skaffa oss en verktygslåda att ta till.
Att jag inte ska behöva bli ett passivt ”offer” för situationen.
Att vi står på startlinjen förberedda.
Jag och min coach.

Kanske, kanske, kanske kan vi få samma upplevelse som Yogamamman.
Det är en dröm, men som någon sa – kan du drömma kan du också förverkliga det!
Förstå mig rätt, jag har ingen som helst intention försöka vara ”duktig” på något sätt.
Jag vill bara inte sitta och vänta och känna rädslan växa.

Så vi fortsätter träna, en stund varje dag……

Läget på fronten – graviditetsproblem

Jag har hittills inte haft särskilt mycket till graviditetsproblem att tala om. Är väl egentligen bara tre saker som irriterat.

Gravidklåda: bara några veckor in i graviditeten började huden klia något hejdlöst.
Trodde först det kunde vara leverproblem, men ett besök hos barnmorskan visade att alla värden var som de skulle, varför vi uteslöt det.
Bytte tvättmedel men utan resultat.
Bytte till Apotekets parfymfria tvål, även det utan resultat.
Försökte smörja in mig ordentligt efter varje dusch, men det hjälpte bara en stund, sedan var kliandet igång igen.

Det som till slut funkade/lindrade bäst var REN olivolja sprayad över huden, men även då kliade huden nått grymt efter några timmar.
Dessutom gick jag hela dagen och luktade som en grekisk sallad....

Hur sängkläderna såg ut efter några dagar ska vi inte ens tala om, då jag troligtvis bytte hud mer än vanligt.
Fjällade som en orm och vaknade på nätterna av att jag låg och kliade hela kroppen.
Till slut var jag både sönderkliad och less.

Vid nästa besök hos barnmorskan tog jag upp problemet igen och fick då tips om en ny aerosolspray som egentligen är tänkt för småbarn – Becur repair.
Svindyr men, som det skulle visa sig, jättebra.
Hela julhelgen intensivsmörjde jag kroppen med sprayen och sedan dess är klådan borta! Använder den nu var tredje dag och alternerar däremellan med vanlig lotion alternativt olja.

Falsk (?) ischias: tre veckor innan jul hade jag så ont så jag knappt kunde gå. Ett tips från Anette satte mig på spåret – kunde det vara falsk ischias?
Googlade runt lite och hittade så småningom en kiropraktor som jag går hos ett par gånger i veckan sedan dess.
De senaste veckorna har besöksfrekvensen tack och lov minskats något, för det är inget billigt ”nöje” att bli tillknycklad.

Tillknycklandet tillsammans med 15 minuter stretch och muskelklämmande varje morgon (joo, mina morgonrutiner tar bara allt mer tid ju längre jag är gravid…vet inte när jag lyckades ta mig till jobbet innan 08.00 senast *suck*) gör dock att jag sedan jul inte bara kan röra mig som vanlig (visst, lite ömmar det men det är lååångt ifrån så illa som det varit) utan att även ”frysningarna” försvann…..

Fryser!: Sist i raden av skumma graviditetsproblem jag lyckats pricka (fast det inträffade först) är frysningar. Redan någon vecka in i graviditeten började jag frysa. Nått så hejdlöst.
Satt i ullunderställ på jobbet i augusti och FRÖÖÖÖS!
Åt som en häst men frös i alla fall.

Vad som orsakade det hela kan jag bara spekulera i, men redan efter några besök hos kiropraktorn försvann problemen helt!
Nerver i kläm? Kanske? Nu är problemet iallafall helt borta vilket jag är oerhört tacksam för.
Är inte kul att vara hänvisad till de varmaste tröjorna i garderoben, framförallt inte när magen börjar växa ur dem.

Så när vi nu gått in i Groddens ”levnadsvecka” 28 är läget på fronten kort sagt ganska gott.
Och det är jag väldigt, väldigt tacksam för.

Där kommer ni nog få något att bita i...

Igår var vi hos barnmorskan för kontroll.
Då både Mannen och jag är väldigt nyfikna på vad Grodden är för liten filur, hade vi även bokat ett extra ultraljud för att kolla om det är en liten tös eller grabb som simmar runt där inne.

Men Grodden ville, precis som förra gången, annat.
Ena benet låg resolut uppdraget under kroppen.
Barnmorskan puffade, jag ändrade liggläge.
Det knuffade runt lite i magen, men benet låg fortfarande kvar i samma läge.
Extra hjälp kallades in, det puffades och knuffades...barnmorskorna var rätt säkra men vill ändå ha en bättre bild.
Så nästa vecka när vi ska dit får vi ett ultraljud till :-)
Prognosen är dock att det är en liten tös som huserar i min mage.
Får se om den står sig även nästa vecka.

Ytterligare fördelar med ett extra ultraljud var att vi även fick lite andra saker kollat, och allt ser ut precis som det ska.
Babyn växer och frodas och mina värden är också bra.
Ingen anledning till oro alltså.

Men en sak är säker, det är en liten envis rackare vi väntar på.
-”Där kommer ni nog få nått att bita i...” som en av barnmorskorna uttryckte det med ett skratt.
Men vad kan man annat vänta med de generna...

Nostalgi och en buss i kvällen

För snart åtta år sedan startade min och Mannens resa.
Vi hade umgåtts en del på jobbet men jag som var förlovad på annat håll gjorde vad jag kunde för att stå emot de känslor Mannen väckte.
Allt var ju ”fel” – åldersskillnad, nyskild och två tonårsbarn.
Ett eventuellt förhållande kändes dödsdömt redan på förhand.
Dessutom var jag ju som sagt förlovad – visserligen var jag på många sätt ensam i tvåsamhet men det var kanske mina krav som var för höga?

Så småningom drog det ihop sig till skidresa på jobbet och jag följde med.
Så även Mannen.
Där, i en stuga bland norska fjällen insåg vi båda att vi var hopplöst förälskade.
Trots alla fel, om, men, kanske och andras åsikter.
Det fanns ingen väg tillbaka.

En lång, många gånger svår resa började.
En resa där vi stöttat varandra och när inte det räckt för att hantera tillvaro och medhavda ”ryggsäckar” även sökt stöd hos andra för att få perspektiv på tillvaron.

Nu går vi in i nästa fas.
Vårt liv har stabiliserat sig.
Vi är gifta, tonåringarna utflugna (och med iallafall en av dem har både jag och Mannen ett mycket bra förhållande) och om några månader blir vi förhoppningsvis föräldrar, denna gång till gemensamt barn.
Framförallt – jag är lycklig, lycklig, lycklig och jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med en annan människa som jag gör med Mannen.

På sätt och vis sluts i helgen en cirkel.

Sitter för närvarande på en buss.
Många av dem som är med var de som var med på resan för åtta år sedan.
Destinationen är den samma.

Trygg
Lycklig
Harmonisk

Ni som varit med oss på resan med stöd, råd och lyssnande öron och hjärta.
TACK!
Jag hoppas att jag någon gång kan förklara bara en bråkdel av hur mycket det ni gett betytt!

Nää, jag har inte dött

Min stackars blogg är mer eftersatt än den någonsin varit.
Beror inte på att det är för lite i livet just nu.
Tvärt om.
När vi nu gått in i graviditetsmånad sju är det mer ”tänkarskalle” än på länge.

Problemet är att jag har fastnat i Moment 22.
Så mycket jag skulle vilja skriva om att det blir…ingenting.
Har inte tiden att få ner allt på pränt.

Ska dock försöka mig på en Catch Up.
Den lär dock ta några kvällar i anspråk.
Men jag vill.

Så eventuella läsare – hav förtröstan….

Profylaxkurs

Publicerat 21/1

I helgen gick vi kursen.
Reultatet?
Både jag och Mannen är glada att vi gick.
Dessutom att vi gick tidigt.

Kursen har nog gett, framförallt Mannen, ny insikt om hur viktig han är för mig under hela förlossningen.
Jag har börjat kunna sätta ord på VAD jag är rädd för och tillsammans har vi kunnat börja diskutera HUR vi kan hantera det.
Dessutom en insikt om vikten av förberedelse för att jag ska känna mig trygg, lugn och kanske till och med förväntansfull.

För mig är det inte bara Groddens födelsedag.Det är också starten för oss som en ny familjekonstellation.
Handlar inte bara om att jag ska överleva och Grodden komma till livet.
Utan även en bit i det som påverkar vår relation frammåt.

Jag har dock en lång bit kvar.
Avslutade både gårdagen och dagen med att titta på en förlossningsfilm.
Idag var jag gråtfärdig efteråt.

Åhh sa en kursdeltagare...det där känns ju som en drömförlossning.
Själv tyckte jag det verkade, om inte fruktansvärt så iallafall hemskt.
Utsatt
Litet
Sårbart
Smärtsamt
Allt sådant som jag försöker undvika som pesten.

Jag har en lång bit kvar, men det kan gå.
Med Mannens hjälp och med små, små steg.
Ett i taget, ett i taget....

Förkylt

Publicerat 21/1

Tolv timmar efter att Bonustösen och Rockpojken åkt vidare började det klia i halsen på mig.
Två dagar senare låg både jag och Mannen nerbäddade.
Till och med katten nös......
Förkylt!
Så trettondagen fick ”firas” i sängen i år.

Men det är synd att klaga.
Vi fick vara friska över både jul och nyår i år, båda två!
Det vet jag inte när det hände senast.

Nu hoppas jag bara jag blir frisk innan helgen så jag kan göra andningsövningarna på Profylaxkursen och dessutom inte riskera att smitta ner någon annan.

Anmälda

Publicerad 21/1

Igår gjorde jag slag i saken och anmälde oss till profylaxkursen.
Svindyr, men ju mer jag läser om tekniken, desto mer tror jag detta skulle kunna vara ett vettigt alternativ.
Fick en tid i slutet av mars.

Inatt låg jag dock sömnlös.
Ska vi verkligen vänta så länge med att gå kursen?
Tänk om barnet kommer tidigare?Vitsen är ju att tekniken ska sitta i ryggraden.
Hinner vi komma så långt på den tid som finns kvar mellan kurs och förlossning?

Imorse ringde jag därför och bokade om.
Vi ska gå redan till helgen.
Är inte mentalt förberedd men det får gå.

Jag är så glad att du är gravid!

Publicerad 21/1

Nyårsdagen firas med Bonustösen och Rockpojken.
Mysigt, god mat och mycket prat.
Dessutom invigde vi deras julklapp – ett efterlängtat Guitar Hero World Tour.
Urkul!

Tyvärr är båda urförkylda och borde nog legat nerbäddade istället för att fara runt och träffa släktingar.
Men vad sjutton, att neka Bonustösen att se ”magen” fanns inte på kartan så blir vi förkylda får vi väl ta det.

Dagen därpå var för första gången den här julen tom för dem i kalendern, varför de blev kvar hos oss för att sova ut lite och bara softa.
Dock behövdes det lite prylar hemmifrån Rockpojken.
På väg dit utbrister Bonustösen – Jag är så glad att du är gravid!
Spontant och från hjärtat.

Det var tur att det var mörkt i bilen för den elaka styvmamman blev blöt i ögonvrån.
Inte blev det bättre av att Rockpojken fyllde i – Jaa, hon pratar en hel del om babyn....
Nog för att jag förstått att Bonustösen längtat efter syskon, men inte hade jag förstått omfattningen.

Grodden – din storasyster väntar på dig!

Tid hos Specialistmödravården

Publicerat 21/1

Idag hade jag tid hos specialistmödravården.
Hoppas vi tillsammans ska kunna hitta en väg frammåt för mig att hantera min förlossningsrädsla.
Att sätta ord på den och tillsammans med Mannen hitta verktyg för att lugn och trygg kunna ta emot Grodden.

Första besöket ger hopp.
Det finns alternativ och skulle något tillstöta kan vi ta till dem.
Men i första hand vill jag försöka hitta ett sätt att våga föda vaginalt.

Ett första steg blir Profylaxkurs.
Har ägnat delar av helgen åt att läsa Anna Wilbys bok Innan du föder samt titta på DVD:n med träningstips.
Är kursen bra och jag lär mig tekniken skulle det kunna vara ett fungerande sätt.
Mannen är dock lite skeptisk, men vill jag gå den följer han med.
Ska bara hitta ett bra datumsom funkar för oss båda.
Vi som inte bor i Stockholm får passa på att gå på någon av de få intensivhelger som erbjuds i närheten och det finns inte så många att välja på.

När ändå ett litet hopp om att vi ska fixa detta.
Framförallt känns det bra att få ta tag i rädslan och inte bara fly från den.
Ett fall i rätt riktning.