Ultraljud 2 december

Hej Grodden!
Nu har vi varit och sett dig igen.

En kall och regnblöt decemberdag var det dags.
Ute i väntrummet satt ett anslag: På grund av akuta fall och oväntade provresultat kan väntetiden ibland bli längre än beräknat….(typ)
Hjälp!
Insåg plötsligt baksidan med vårt besök.
Under ett par minuter gick min hjärna snabbt igenom allt som skulle kunna vara fel.
Men kände jag inte en liten ”fiskstjärt” som slog i går kväll?
Joo…
Det måste ju innebära att du lever i alla fall.
Det är huvudsaken.

Inne hos barnmorskan visade det sig dock att oron varit obefogad.
Du har utvecklat dig precis som du ska.
Allt finns på plats och alla värden ligger mitt på kurvorna för ett litet liv i vecka 20+.
En riktig liten SuperGrodd!

Vilken ”sort” du är ville du dock inte visa.
Hallå – liite privatliv kan man väl få ha även som Grodd?

Men två fina bilder fick vi med oss hem.
Känns konstigt att inte få se dig förrän i april.
Funderar på att boka ett senare ultraljud också, om inte annat för att vi är rätt nyfikna på vem du är och hur du mår.

Sen är jag glad att vi gjorde NUPP och KUB-testet för sköterskan var inte överdrivet kommunikativ. Vi fick tom fråga om allt var som det skulle!?

Livet går för fort.

Just nu går livet i ett rasande tempo.
December bara svischar förbi och jag hinner inte riktigt med.
Förra veckan innehöll såväl ultraljud som Elton konsert.
Helgen två konserter och en trevlig glöggfödelsedagsbjudning.
Och igår köpte vi barnvagn!

Ska försöka bena isär tankarna i lite separata delar…
Fortsättning följer.

Oaaaj del 2.

Imorse ringde jag runt till ett antal kiropraktorer jag hittat på nätet.
Första var jättetrevlig men kunde tyvärr inte ta emot mig förrän imorgon.
Hos nummer två var det napp.
Tid efter lunch.
Eftersom jag redan igår insåg att det här med att jobba var bara att glömma idag, tillbringade jag förmiddagen hemma, merparten av tiden i sängläge. Ont!
Upp, lunch och iväg.
Jorå, jag är sned som en rivningskåk i ryggen.
Kiropraktorn mätte, klämde och kände.
Därefter korrigerade han höften och tryckte på två punkter på höften.
OAAAJJJ!!!

Ordination: sitt så lite som möjligt och ta kortare promenader.
Enligt tesen ”Det blir värre innan det blir bättre” har jag därför, rörlig som ett tvådörrars kylskåp, ägnat eftermiddagen att stapplandes ta mig runt kvarteret samt upp och ner för trapporna hemma.
Återbesök imorgon.
Men helt plötsligt har jag två lika långa ben igen!
Får väl anses vara ett fall i rätt riktning?

Nu jäklar rör det på sig!

Jag har en guldfisk i magen!
Åtminstonde känns det så.
I gårkväll efter middagen sprattlade det till flera gånger.
Det här kan inte vara något annat än Grodden som ger sig till känna.

Hej vännen!

Tack Anette!

Fick en kommentar från Anette angående mina "knivhugg i skinkan".
Ischias?

Har aldrig ens tänkt den tanken, men när jag nu surfat runt lite stämmer faktiskt symptomen för sk Falsk Ischias på pricken...
Hmm...ska ta det med naprapaten när jag ringen imorgon.

Anette! Tack för tipset!

Att hälsa...

Har gjort en intressant iakttagelse.
När det nu blivit mer känt i omgivningen att jag är gravid har hälsningsbeteendet hos en del kollegor förändrats.

Möter en kollega i korridoren.
Jag: - Hej, hur är läget? (tittar henne i ögonen och ler)
Hon: - Jorå, bara bra…

Tror ni hon tittar mig i ögonen när hon svarar?
Nä! Det första hon tittar på är min mage!?
Uppenbarligen har mitt nylle på sistone blivit heeelt ointressant.
Kanske dags att färga håret rosa så de får något annat än mitt midjemått att fästa blicken på?

Oaaaaaj!!

För några år sedan upptäcktes att jag är lite sned i ryggen.
Troligtvis medfött.
De senaste höstarna har det därför slagit till några månader efter att jag börjat med vinterskor...
en djävulsk smärta hugger utan minsta förvarning till i vänster skinka.
Ungefär som om någon skulle hugga ett knivblad rakt in.
Benet nästan viker sig mitt i ett steg.

Problemet brukar hålla sig i något så när schack med träning och stretch. Om inte får jag ta naprapaten till hjälp.
Har nu dragits med höstens ”anfall” under några veckor men det har ändå varit hanterbart.
Tills i går.

Efter ett möte reste jag mig upp från stolen och skrek nästan till.
AJ!!!
Har nu haltat runt som en gammal gumma sedan dess.
Bastade och stretchade i gårkväll. Idag är det något bättre, men långt ifrån bra.
På måndag blir det ett samtal till naprapaten.
Tar de inte emot mig pga graviditeten har jag nosat upp en klinik i Stockholm som har specialiserat sig på naprapati för gravida kvinnor.

Det här är INTE foglossning för i så fall har jag haft foglossningar de senaste två åren….

Kommentarer

Anette undrade lite över vilka kommentarer jag fått.

Här kommer ett litet urval:
-SKA ni verkligen inte göra fostervattensprov? (med avseende på att NUPP-test inte visar på alla de sjukdomar/problem som babyn kan vara drabbad av)
- SKA du bara vara mammaledig sju månader? Varför det? (typ vad är du för konstig typ, själv drog jag ut på det så lääänge det bara gick...)
- SKA du åka skidor? (Varför inte? Både Maken och jag älskar skidåkning och tar det emot gräver jag ner mig i en snödriva med en god bok och en termos the och bara luktar på snön...)
- SKA du verkligen springa/träna...
- KAN du äta ost? (tja, nu rör det sig ju om provsmakning – inga kilo...)
- SKA du verkligen dricka the/kaffe....osv, osv....*

Har dessutom fått en hel del kommentarer på mitt val av barnmorska/MVC. Av dem som kommenterat är det dock bara en som haft någon egen erfarenhet att hänvisa till.

Nästa vecka ska jag på konsert i Globen – misstänker att det kommer ge upphov till fler synpunkter ;-)

* Sen ska också sägas att det även är några som ställer sig lika oförstående som jag gällande ovanstående.
Folk som själva tränat fram till dagen innan förlossning och en kille vars tjej inte slutade åka skidor förrän midjemåttet på skidbyxorna sa stopp....

Mindre än en månad kvar till jul

Och utanför ligger faktiskt snön i ett litet tunnt täcke, inte mycket men tillräckligt för att göra tillvaron lite ljusare.
I år ser jag faktiskt fram emot att få plocka fram ljusstakarna och pyssla lite hemma.
Boinstinkt?
Vet inte, men mycket beror nog på att jag inte har särkilt mycket energi över så helgerna spenderas helst hemma. Höstarna gör mig trött i vanliga fall och att vara ”ruvbo” för Grodden tar ut sin rätt. Ska dock inte klaga. Hittills har den här graviditeten varit hyffsat enkel jämfört med hur andra har det.

Det här med att helt plötsligt vara en del av ”mammamaffian” är en helt ny upplevelse.
Är inte helt övertygad om att jag gillar det, men företeelsen som sådan är intressant.
Helt plötsligt finns det en väldigt massa synpunkter och praktiska råd på högt och lågt om mitt liv och leverne.
I och med att jag hittills haft en enkel graviditet försöker jag förlita mig på sunt förnuft, lyssna på kroppen och leva så vanligt som möjligt.
Det här verkar provocera en del.
- Men inte borde du....
- Men inte ska du väl...
- Du kan väl inte...?
Har dock kommit på en strategi för att i det läget slå ihjäl vidare ”tillrättavisanden”.
Tittar oförstående på personen i fråga och säger – Varför inte?
Hittills har det fungerat varenda gång.
Ibland tror jag att dessa ”tillrättavisanden” är mer för att rättfärdiga deras eget agerande under sina egna graviditeter än verklig omtanke om mig och Grodden. Sen är det ju även så att alla graviditeter är olika vilket ”mammamaffian” verkar glömma bort.
Det som var bäst för dem kanske inte per automatik även är det för mig?

Förstå mig rätt.
Visserligen har jag hittills inte utvecklat något mer än en förnuftsmässig relation till Grodden i magen, men jag skulle aldrig göra något som jag tror är farligt för barnet. Däremot tycker jag att detta ibland ”daltande” från myndighetshåll kombinerat med en, för mig, skum syn på mammaskapet som något som många gånger känns mer skuldbeläggande än glädjefyllt skapar mer oro och ångest än hjälper.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag är äldre än förstagångsföderskor i gemen. Ger åtminstonde nog egen trygghet att våga lita på det sunda förnuftet.
Det föds ju faktiskt friska barn även i de delar av världen där man saknar såväl Livsmedelsverk och mammorna har betydligt sämre förutsättningar än vi har i västvärlden.

Suck!

Brevet jag skrev innehöll, så som jag såg det, ett förslag på lösning.
Idag visade det sig att det tolkats helt tvärt om!
Detta trots att jag lät Mannen läsa igenom för att försäkra mig om att det var begripligt.
Svart på vitt, konkret.
Tydligen gick det ändå att missförstå.
Eller rättare sagt – av kommentaren att döma har man läst mitt brev som Fan läser bibeln.
Suck.
Visst vet jag att kommunikation är svårt, men det här är löjligt.
De VILL helt enkelt inte förstå något annat än sin egen synvinkel.

Jag vill inte ha ett symbiosförhållande med dem.
En mer balanserad relation är dock helt ok.
Kan någon vettig själ förklara för mig hur man kan få detta till att jag ser det som ett hot att de skulle ha en relation till Grodden?!
Ska det vara så förbaskat svårt att läsa vad som STÅR i texten istället för att försöka läsa in det som KANSKE eventuellt kan finnas mellan raderna?