Suck!

Brevet jag skrev innehöll, så som jag såg det, ett förslag på lösning.
Idag visade det sig att det tolkats helt tvärt om!
Detta trots att jag lät Mannen läsa igenom för att försäkra mig om att det var begripligt.
Svart på vitt, konkret.
Tydligen gick det ändå att missförstå.
Eller rättare sagt – av kommentaren att döma har man läst mitt brev som Fan läser bibeln.
Suck.
Visst vet jag att kommunikation är svårt, men det här är löjligt.
De VILL helt enkelt inte förstå något annat än sin egen synvinkel.

Jag vill inte ha ett symbiosförhållande med dem.
En mer balanserad relation är dock helt ok.
Kan någon vettig själ förklara för mig hur man kan få detta till att jag ser det som ett hot att de skulle ha en relation till Grodden?!
Ska det vara så förbaskat svårt att läsa vad som STÅR i texten istället för att försöka läsa in det som KANSKE eventuellt kan finnas mellan raderna?

Vecka 18.

Om mitt minne inte sviker mig helt borde vi ha gått in i greviditetsvecka 18 igår.
Är väl på sin plats med en liten statusrapport.

Vikt: pendlar mellan 61 och 64 kilo. Vägde 63 när vi skrev in mig hos barnmorskan så än så länge verkar kroppen mest omfördelat sig. Kommer fortfarande i mina vanliga jeans men de nyinropade PO.Pmammajeansen är bekvämare. Har dock inte börjat med mammakläder på jobbet ännu.

Mage: syns lite. Är ”kvällsgravid” med betydligt större mage på kvällen. Tror det kan ha att göra med att min diafragma i normala fall är rätt ok så dagtid tror jag den står emot Groddens vikt men slaknar på kvällen.

Cravings: Inga speciella. Skulle i så fall vara att jag till och från blir rätt sugen på citrus – främst Mannens Citron-Lime-drink (i mitt fall alkoholfri) med is och Grape-tonic. Och citron i the.
Har dock inte vare sig börjat knapra på huset eller sniffa tvättmedel....(konstaterade Mannen i förra veckan nästan lite besviket)

Humörsvängningar: nää....

Babykänning: Tror jag känt Grodden röra på sig några gånger under de senaste veckorna. Första gången var nog (kan ju lika gärna ha varit dagens middag som rörde på sig) på ett orkesterrep för några veckor sedan udner det maffigaste partiet i De Meijs Hobbits. En liten musikälskare månne?


Babykläder: Har vi vid det här laget en hel del av. Har blivit en Tradera-junkie. Sötaste fyndet hittills är nog Stinky-bodyn.

Kort sagt. Fortfarande ganska mycket som vanligt. Dock tröttare men det kan lika gärna bero på att det är höst och jag hellst skulle vilja gå i ide. Trivs bäst hemma under en filt med en bok eller slösurfandes på Tradera.

Vad som däremot oroar mig är att vi nu snart tagit oss igenom halva graviditeten och det känns som att jag fortfarande inte fattat vad som är på gång!

Hör och häpna!

I helgen har vi tvättat samtliga kåkens fönster. Två veckor före första advent och inte ens i minusgrader?!
Det kan ha något att göra med att jag den här hösten blivit något av en huskatt.
Trivs bäst hemma, utan några tider att passa.
Denna framförhållning förvånar dock tom mig.

Utöver det håller vi på att äntligen försöka få till ett bröllopsalbum.
Har insett att den dagen Grodden anländer kommer det vara tji tid för sådant som inte hunnits med innan dess, och med tanke på att både jag och Mannen har teflonbelagt minne vore det bra att få till det snart. Jag merar, det var ju bara två år sedn vi gifte oss...

När kidsen tog studenten för ett antal år sedan gjorde vi ett varsitt fotoalbum till dem.
Använde då en funktion i Iphoto som fungerade supersmidigt. Nu kändes dock de mallarna inte rätt för att få till den rätta känslan för bröllopsalbumet så vi har letat runt en stund.
Hittade då Blurb vilken, om den håller vad den lovar verkar toppen. Har betydligt mer funktionalitet än Iphoto (kan tex importera sin blogg med kommentarer och allt och trycka upp! Finns tom en försäljningsfunktion för de böcker man tror omvärlden kan vara intresserade av att köpa...)

Annars har helgen varit lugn.
En mysig glöggkväll hos Wannabebondmoran, Greven och deras två och fyrbenta familj, i övrigt långa sovmorgnar, tvätt och småpyssel.
Nu väntar en ny vecka på jobbet. Hoppas den blir lite mindre intensiv än förra veckan och innehåller något mindre överraskningar och jobbtimmar.
Har insett att för många timmar på jobbet en vecka får betalas tillbaka under helgen. Energireserven är INTE vad den varit.....

Mailsvar

Satt hela tisdagskvällen och svettades över ett svar till ÖmmaModren baserat på mina nattliga insikter.
Att få ner det i text är inte så lätt som det låter.
Efter flera timmar tryckte jag på sändknappen.
Iväg gick beskedet om hur jag tolkar hur hon vill ha relationen.
Och varför det inte kommer att kunna bli så.
Samt ett förslag på hur det skulle kunna vara istället.
I princip den enda lösning jag ser på problemet.....

Sedan dess har jag knappt vågat öppna mailboxen.
I går eftermiddag låg där ett kort svar.
Verkar som att förslaget godtas?!

Visst är det bra, men samtidigt har jag fått motsvarande besked i andra sammanhang tidigare. Besked som senare visat sig bara vara tomma ord.
Törs jag hoppas den här gången?
Vet inte.
Framtiden få utvisa.

Det som känns riktigt bra dock är att jag i klartext förklarat min syn på saken och stått upp för mig själv och mina närmaste.
Det känns riktigt bra!

StorÅngest 2

Har insett att det börjar bli hög tid att ta tag i StorÅngest2 – min förlossningsrädsla.
Redan för flera år sedan när landstinget här slog på stora trumman om att nu var det minsann slut med kejsarsnitt om det inte var fara för mamman eller barnets liv, var jag i kontakt med specialistmödravården för att ta reda på hur det verkligen förhöll sig.
Fick då beskedet att möjligheten ändå fanns, men att det förutsatte att man under graviditeten var i kontakt med specialistmödravården för samtal etc. För Groddens tillkomst kan jag säga att det är tur. Hade det varit blankt nej hade jag aldrig ens övervägt tanken på barn.

Har funderat fram och tillbaka sedan dess.
Bara tanken på förlossning, smärta, risken att tappa kontrollen etc gör mig panikslagen.

I förra veckan var jag därför i kontakt med min barnmorska (var egentligen där för lite andra frågor, går inte upp i vikt, har en grym klåda på hela kroppen – troligtvis tvättmedels/tvålallergi - och fryser som en hund......Allt verkar dock vara som det ska så det är väl bara att bylsa på sig och äta mer fet mat...) och tog då upp frågan igen.

Har fått några tips om hur jag kan gå vidare och hon ska kontakta specialistmödravården. Egentligen vill inte de ta emot mig förrän betydligt senare i graviditeten. Själv har jag dock kommit fram till att jag vill ta tag i detta nu.
Hellre nu och kanske, kanske komma till en lösning som gör att jag klarar att föda ”naturlig” väg och faktiskt kunna genomföra en förlossning – inte bara överleva den, än att gå och vara orolig och på så sätt dels lägga energi som behövs för graviditeten på fel saker.

Jag vill kunna förbereda mig, inte fly.
Samtidigt har jag tagit mig igenom en hel del på resan genom livet hittills, har jag bara verktygen, tilliten och kraften kan jag kanske ordna även detta.
Men jag behöver hitta vägen fram och behöver vara trygg med den.

Lär återkomma i frågan.

Taskig tajming

Idag klockan 09.00 skulle jag ha medarbetarsamtal.
Samtidigt tänkte jag outa nyheten om Groddens existens och det faktum att jag tänker vara frånvarande från Firman mellan mitten på april och sisådär sex-sju månader framåt.

Inse vilken panik man känner i det läget när Mannen väcker mig och klockradion visar på 8.46.
Är det inte någon sorts form av inneboende jävlighet att har man aldrig försovit sig rejält i hela sitt liv så ska man göra det samma dag man ska ha möte med chefen och tala om att man väntar barn?
Once in a lifetime liksom.

En milt sagt stressad Mysan ringer chefen och redogör för läget. Slänger sig i duschen, hoppar i kläderna och sliter till sig påsen med frukost som den omtänksamme (och något skamsne, det var han som glömde armera väckarklockan) Mannen räcker över i hallen.

9.18 dundrar jag genom korridorerna på jobbet och typ åtta minuter senare var mötet igång (tur man är både korthårig – lite tid till hårtork- och bor nära jobbet)

Sammanfattning av mötet: Chefen nöjd, jag gör vad jag ska, när jag ska osv.

Därefter berättade jag nyheten…höll andan…och fick ett stort ärligt grattis till svar!
Iofs är han småbarnsfarsa själv (och dessutom en mycket närvarande sådan) men det ger ju inga garantier. Men han verkar ha blivit ärligt glad för vår skull och likadant blev mina kollegor senare på dagen när jag berättade nyheten.
Jag har världens härligaste kollegor!
Lycklig!

Och det är härligt att äntligen fått berätta.

Hey, I´m back!!

I helgen upptäckte jag någon som varit försvunnet i sisådär tre månader.
Mig själv!
I´m back.
Energi nog att ta tag i saker.
Får saker att hända.
Ork.

Skönt, jag har saknat mig.

Nattfunderingar

Igår kom det väntade svaret från min mor på nyheten att vi väntar barn. Denna gång faktiskt i mailform (alternativet har annars varit rekommenderat brev men hon har väl kanske äntligen insett att min man inte konfiskerar min post)

Förvånansvärt sansat och med reducerad del FörorättadMartyrMamma.
Naturligtvis är det fortfarande mitt fel att hela familjen mår dåligt, relationerna inte fungerar osv.
Men ändå, för att vara henne, nyanserat.

En kopp kaffe aldeles för sent i gårkväll kombinerat med brevet gjorde det svårt att sova i natt.
Medan snön och regnet föll utanför låg jag och funderade.
Och plötsligt börjar bitarna falla på plats!
Jag ser mönster jag förut sett men inte riktigt kunnat förklara, samband och inbördes relationer.

Kanske beror det på att jag numera befinner mig i en arbetsmiljö med idel ingenjörer.
Här tänker alla i flödesdiagram, konsekevensanalyser och struktur. Jag börjar göra det samma.
Helt plötsligt ser jag vad det för typ av relation hon vill ha.
Samtidigt inser jag också jag inte vill ha den och varför.
Den typen av relation ger mig inget utrymme att vara jag. Den är redan utstakad.
Insikten ger mig mer kraft att stå för mitt val för jag inser ännu tydligare varför jag måste driva igenom det. Mod att fatta tydligare beslut.

Just nu rullar livet på jobbet på i för högt tempo men så snart jag får en stund över i helgen lär jag återkomma i ämnet.
Trots att jag inte sovit många timmar inatt känns det ändå bra. Förståelsen känns som en befrielse, samtidigt som jag inser att det svar hon får inte är vad hon vill höra.

Köpa bh

Eftersom mina, i vanliga fall ”förvirrade lingon på en planka” till bröst helt plötsligt fått för sig att anta för dem helt oanade proportioner, har mina vanliga bh-ar börjat bli obekväma.
Insåg i fredags att det var dags för något nytt och begav mig med Mannen i släptåg till närmaste köpcentrum.

Alltså, vad är det med män och köpa bh?
Av samtliga pojkvänner, sambos och numera även Mannen som funnits i mitt liv har alla fått spader så snart det ska köpas bh.
Maken till att se obekväma, besvärade och uttråkade ut går inte att uppbringa.
Och detta killar som vanligtvis inte har några som helst problem att shoppa kläder, skor, tur till IKEA eller vad det nu kan vara.
Bara inte bh.

Fumla av mig nämnda plagg har hittills ingen av dem baxnat för, men inköp...nej, njet och nope.

Visst, jag tycker själv det är pest och pina (mest för att mina förvirrade lingon i vanliga fall ser ännu mer förvirrade ut när de ska fösas in i en ny bh) men hur lätt är det att köpa dessa plagg själv?

Efter att ha plockat ut ett antal hittar man en ledig provhytt, får av sig jacka, tröja, linne(jo jag fryser för jämnan just nu så här gäller det att pälsa på sig) och bh, provar....och kan ge sig fasen på att det är fel storlek. Beroende av modell kan en 80B ibland passa, ibland inte passa alls och ibland är en 85B åt helsike för stor och ibland aldeles lagom.
En sak kan man dock ge sig attan på. Det är inte den du fått med dig in i provhytten som passar!
Återstår bara att knöla på sig alla kläderna igen och ge sig ut och leta nya storlekar, hitta ny tom provhytt och börja om.
Vid tredje försöket hade Mannen tröttnat på att vänta utanför affären och dök upp med kommentaren –”hur lång tid kan det ta att prova ut en bh?”

Hade jag inte varit fullt intrasslad i axelbanden på det senaste provobjektet hade han åkt på en propp. Men det osade ganska surt om svordomarna.....

Vad det blev?
Jo, efter att mer eller mindre ha blivit idiotförklarad av damen inne på FinaUnderklädesbutiken för att jag försökte hitta en lämplig amningsbh trots att jag bara är gravid i vecka 15 (men tro inte att hon tipsade om något annat alternativ, nänä så långt sträckte sig inte servicen), gick jag tillbaka till Lindex.
Det blev en ny sportbh. Bra axelband, mjuk och dessutom med plats för värmekuddar när de förvirrade lingonen får nästa tillväxtryck och gör ont som skrutt.
FinaButiken tänker jag fö inte sätta min fot på igen.

Jaha...typ

Så var då samtalet överstökat och överlevt.
Efter en stunds småprat om sådant som absolut inte spelar någon som helst roll höll det hela på att dö ut helt och hållet.
Berättade då att vi väntar barn, att vi nu hoppas på att den lilla ska stanna hos oss eftersom jag passerat vecka 13 och att alla prover visar på att Grodden är en pigg och frisk liten krabat.
Berättade även att jag mår bra, varit rätt trött och frusen men att det nu känns ok, om än med dåligt ”flås”.
Reaktionen?
Ett lite försiktigt typ – ”Jaha, ja det blir ju en stor omställning för kroppen och du får vara rädd om dig...”
Sen lite mer småprat om den senaste tidens älgjakt.
Därefter tog det bara slut.

Prata med mamma?
Åhh, hon var så upptagen med förmiddagens fyra olika brödbak, så spisen var i full gång.
-Ehh, ok...ja vi hörs väl någon annan gång när det passar bättre. Hälsa alla.
-Ja, ha det så bra.

Och det var det....